ANNONS

Idag är jag inte stark

/

Det är för jävla kallt. Jag står inte ut. För mig är det helt obegripligt att folk faktiskt aktivt reser iväg och söker upp kylan. ”Skidsemester” säger de och tindrar. Dumt i huvudet säger jag. Jag tar värme framför kyla varje dag. Hela vintern är ett enda undantagstillstånd ju. Man fryser, håret är konstigt, det gör ont att gå ut, man halkar, kroppen spänner sig för att stå emot kylan – ännu mer ont. Ja, har jag sagt att jag avskyr vintern? Det enda som räddar upp det hela är julen. Bra där Jesus. I övrigt. Minus sju snöbollar av fem möjliga.

Förutom att det är 12 minus idag så har jag råkat tappa en dator i pannan på ett redan sjukt och ynkligt barn. Nu mår jag skit. Barnet mår såklart ännu sämre. Vinter alltså. För på vintern är alla sjuka. Vore det sommar hade barnet inte varit sjukt och legat här bredvid mig och då hade inget av det här hänt.

Såhär var det. Vi satt här i soffan. Han låg bredvid mig, jag balanserade dator för jobb samt hysteriskt tuggande valp när det hände. Datorfanskapet gled ur min hand rakt ner i huvudet på stackars sjukt barn när jag försökte få valpen att sluta tugga på tangentbordet. Jag skrek av fasa, barnet skrek av smärta, hunden slutade tugga och Alexander kom rusande. Bulan växte i realtid medan jag snyftande höll frusna ärtor på. Nej, jag handskades inte alls väl med det hela men jag blev liksom så ledsen och trött på mig själv. Allt kändes kaosigt och jag är världens sämsta mamma. Igen. Jävla frekvent känsla det där alltså. Går det någonsin över?

Och i helgen kom vår gran. Ja, jag säger kom eftersom vi i år bestämde oss för att testa att köpa på nätet. Det var dumt. Granen tar nu upp halva vardagsrummet.

Vi har fått möblera om. Gran ska köpas irl så att den inte så mycket invaderar rummet som smyckar det. Nu är den snudd på grotesk. Julfascist som jag är grämer det mig. Man ska inte längta efter att bli av med granen innan det ens varit jul. Det är fel.

Som lök på laxen blev jag och Alexander dessutom beskyllda för att vara potentiella grantjyvar. Det var fredagkväll. Klockan var runt 11. Vi var ute med Poppy på hennes innan-läggdags-kiss-och-bajs. Med valp ska man ju gå till typ samma ställe så att hon lär sig och nu hade de smällt upp en granstånd vid hennes favoritlövhög. Så vi höll oss lite i utkanten av högen för att inte störa granar men ändå tillfredsställa hundens lövbegär. Bäst vi står där och väntar på att naturen ska göra sitt så sladdar det upp en yngling i granprydd bil på trottoaren bredvid oss. Han studsar ut ur bilen med ett: ”Och vad håller ni på med?” Jag blev så paff att jag stammande började förklara om lövhög och valp och kiss. Alex, som är van pga händer hela tiden att han måste förklara sin närvaro på olika ställen eftersom han är svart, tog det med mer ro. Han kontrade med ett stoiskt ”Står. Vad håller du på med?” Jag blev sjukt illa berörd. Alex ryckte på axlarna. Vilket egentligen är det sorgliga. Att han är så van vid det. Det gör mig så häpen varje gång folk envisas med att säga att ”det finns ingen rasism i Sverige”. Det uttalandet förminskar de upplevelser som människor i vårt land måste stå ut med varje dag. Blickarna, ifrågasättandet och misstänkliggörandet. Det är något som vi vita priviligierade människor aldrig kan förstå.

Dessutom fick vi inte komma in på Skansens julmarknad igår. Det slog oss aldrig att hundar inte är välkomna där.

Det är ju utomhus liksom. Men tydligen är det de lösa påfåglarnas fel. Som om de inte redan vore skitläskiga som det är. Vem gillar dem? De vandrar omkring med hög benföring, lätt aggressiv attityd och låter ”piiiiikåkkk, piiikåååkkk”. Och vi som just förnyat årskorten. I-landsproblem ja. Men skit ändå. Skitpåfåglar. Och kom nu inte och säg att de är naturens Buddha eller nåt. De får vara hur Liberace-uppdonade de vill med sin fjäderskrud, innerst inne är de bara missunnsamma små fögglar med lite mer bling än andra. Lite som vilken valfri psykopat som helst med flott chefspost där ute i samhället.

Kort sagt börjar den här veckan på minus. Det blir en del att jobba upp härifrån. Spännande. Nu ska jag ägna resten av dagen åt att gottgöra skadat barn med obscena mängder glass och allt annat han vill ha. Allt säger jag. Till och med min högt ärade dyrglass från Lejonet och Björnen som jag gömt längst in under brysselkålen i frysen.

0

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

Alexander ❤️ Poppy

/

Det mest överraskande med att skaffa hund har inte visat sig vara själva hunden utan Alexander Karims inställning till hunden. Han är allergisk, har svårt att skilja på hund och katt  och var väl inte den som tjatade mest om hund. Men han hade inte heller något emot det. Tvärtom, när han såg hur mycket barnen och jag ville så var han först med att säga: Vi kör! För sån är han. Dock talade han om att huvudansvaret skulle komma att ligga på oss andra även om han såklart tänkte hjälpa till.

Sen kom hon hem. Och Alexander Karim förvandlades. Han har köpt upp större delen av snacksutbudet på Arken Zoo. Han är där så mycket att personalen nu ser honom som en hang around. När han såg att hon frös när vi var ute köpte han helt sonika en fleece och en jacka så att hon skulle vara varm. Han har till och med skaffat henne en liten julrosett att ha i halsbandet. Inte för värme såklart utanför att han tyckte att det var gulligt. Hans You Tube går varm med videor om hundträning och en sk klicker är inköpt. Valpkurs är betald och varje dag ägnar han mer tid än rimligt på att lära henne sitta och hålla ögonkontakt. Han har till och med köpt sig en liten cross body väska som han har snacks i när han tränar eller är ute med henne. Han ser snart ut som en blandning mellan Bröderna Dal (Norskt barnprogram från 80-talet, googla) och Crocodile Dundee i sin framtoning. Det diskuteras olika träningsmetoder och laxsnacksens fördel gentemot kalkon (mer lättuggat tydligen…) – han är helt såld.

Det är väldigt fint att se. För Alexander är en man som går all in för saker. Jag anade väl att när vi bestämde oss för hund så skulle han inte vara fullt så icke-involverad som han varnade för men jag hade ingen aning att det skulle anta sådana här proportioner.

Men gärna för mig. Jag gillar att gosa, ta hand om och gå ut. Det här med att träna är inget för någon som inte begåvats med tålamod. Och där jag vill att allt ska vara ”klart” så älskar Alex själva processen. Så han jobbar på med henne och jag klappar, myser och torkar bajs.

Utöver det så älskar han henne. När hon kommer trampande som en krum liten gymkille med för stora lårmuskler och lägger sig med en tass och hakan på hans ben så ser jag hur han tindrar. Han sitter där han sitter och rör sig inte ur fläcken förrän hon har vaknat. Så jag kan skoja om hans nya Park Ranger-framtoning  men det är just det (bland mycket annat) som gör att jag älskar honom så. Hans förmåga att hängivet ge allt oavsett om det gäller barn, jobb eller hund. När ett beslut är taget så backar han aldrig utan går in för det nya normala med hull och hår. Till skillnad från mig som velar hela livet ut om huruvida saker är rätt eller inte. Jag kan vara tveksam kring beslut jag tog 1985. Och givet är att mina svarta näthandskar inte var något bra modeval såhär i efterhand men det skulle man ju kunna skita i. Men inte jag. Det finns alldeles för många ”what if:s” hos mig. Hos Alexander Karim finns inga och det beundrar jag honom gränslöst för.

Och för er som kanske undrar, hans allergi är knappt påtaglig. Det vill säga fram tills jag fick julfeeling och släpade in 45 hyacinter i huset. Då började han nysa utan gräns. Så de fick tyvärr flytta ut igen.  Tyvärr säger jag ty hyacinter är ju livet. Fast kanske inte mer än Alexander Karim, juryn överlägger fortfarande kring detta. Nääää, skoja ba! Skiter ju i hyacinterna (fast gråter lite)!

Nästa gång kan vi prata lite om hur barnen har jobbat på med hundansvaret. Vi skrev kontrakt med Alba till exempel. Men mer om det en annan gång. Nu ska livet levas! Och snö är det också! Hurra!

IMG_9680
0

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

Advent och annat skoj

/

Advent! Jag blir lycklig av bara ordet. Så jag rivstartade morgonen vid sexrycket med liten valp i lövhög och fyra minusgrader. Sen kom stadig frukost med julmusik och första ljuset tänt. Alexander Karim höll på att tända det redan på lördagen. Som om det vore vilket jävla ljus om helst. Jag fick kasta mig fram och blåsa ut som Piff eller Puff i Kalle  Ankas julafton när Musse har tänt på tomteljusen som Piff eller Puff klätt ut sig till. Han fick en lång, allvarlig blick så nu lär han aldrig mer göra om samma dumhet. Och efter det laddade jag om inför lussekattsbak. Men. Detta året så var vi bara två. Jag och den yngsta. Som för en gångs skull hade kläder på sig under förklädet, så har det inte alltid varit. De två äldsta kom släntrande när deg hade jäst, knådats och delats upp i olika delar. De rullade några katter, varav en var misstänkt lik en fallossymbol, för att sen släntra vidare och tonåra sig. Tiderna förändras. Lite sorgligt men också livet och ganska fint.

IMG_9629
IMG_9633

När lussekatter var klara och mamman var trött så var det dags för den årliga adventsfikan med visning av Ensam hemma. Nu var alla med, till och med hunden som fes nöjt i sömnen. Då var hon glad, mamman, och torkade en liten tår ur ena vrån. Kan ha varit både för att hon var rörd men också pga utmattning. Ingen vet, inte ens mamman.

IMG_9644

Jag tänkte faktiskt att jag skulle skriva mer om vår lilla vovve i ett eget inlägg som bland annat kommer att avhandla Albas kontrakt ( flera kontraktsbrott har redan begåtts…) samt Alexanders nyvunna hundintresse som innebär att vi numera har halva Arken Zoos mat- och hundgodissortiment hemma hos oss. Och om hur det är att vara förstagångshundägare såhär på ålderns sensommar. Det kommer att bli rafflande!

Ikväll får Alba dock leva upp till sitt kontrakt ty jag och Alex ska gå på julmiddag. Under alla mina år som egen har jag aldrig blivit bjuden på julmiddag. Det har gått så långt att jag sa:” Nej du Alexander, nu är det du och jag om går ut och julmiddagar oss på egen hand!” Vi är ju båda egna och våra chefer är inte så bra på att orga saker. Det är  varken sommaravslutning, julklappar eller semester har det visat sig. Nåväl, så blev vi plötligt bjudna av annan part och det är ju festligt så det förslår! Även om vi kommer att behövs gå hem tidigt pga barn och valp. Jag ska i alla fall vara ute en bit efter sju på kvällen, bara en sån sak. Toodles på er sålänge!

0

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

© Bonnier Magazines & Brands AB i samarbete med AB Kvällstidningen ExpressenTelefon: 08-736 53 00