Jag vill av hela mitt hjärta tacka er tappra som varit här inne och läst mina inlägg. Det är dags för mig att gå vidare i livet och lämna den här bloggen. Kanske kommer den att dyka upp någon annanstans, vem vet. Men just nu behöver jag en paus.

Toodles, tack och kanske på återseende! Malin ❤️

Jag har funderat lite på sista tiden. Varje morgon när jag kör ett barn till skolan så lyssnar vi på radio. Och jag tycker mig ha spanat in en trend. 90-talet är tillbaka. I modet har vi väl sett det ett tag men fan visste att musiken också hänger med här. Och det är inte vilket 90-tal som helst utan eurodiscon. Vi som var så glada över att slippa den när det dog ut förra gången. Men nu är det tydligen tillbaka. Alla låtar låter som om de är gamla men så ser jag artisten och inser att hen inte ens var född då det senast begav sig. Nostalgi kanske det kallas. För dem då, inte för mig. Jag sitter bara där och håller hårt i ratten och väntar på att E-type ska dyka upp och comi´n up, comi´n up.

En annan fundering, eller spaning kanske är mer adekvat, är att tonåringar numera klär sig som om det vore 2003. Om jag hade behållit hela min garderob från det året så hade min dotter älskat mig. De låga jeansen, de små bolerokoftorna och spetslinnena. Överallt traskar de runt och ser ut som små kloner av mitt jag så som jag såg ut cirka 2003. För mig känns det ju otidsenligt och ”så himla 2003” men för dem rykande rätt. Så som det ska vara.

Annars kan jag meddela att jag ska gå och se Beyoncé imorgon. Att säga att jag är uppspelt vore en underdrift. Jag är liksom utomkroppsligt redo. När jag skrev ”Jag är Gud” som till stor del handlar om hur en kvinna ger utlopp för sin vrede utan att tänka på konsekvenser såsom en man får utge utlopp för sina. Med undantaget att när en kvinna gör det så kallas det ”överdrivet”, ”skamligt”, ”för mycket” och alla andra ord som kan användas för att skamma en kvinna som skiter i allt och bara rasar.

Hursomhelst, när jag skrev den så lyssnade jag på Beyoncés ”Lemonade”. Där alla låtar, nästan alla, är en uppgörelse med hennes otrogna man. Ilska i dess renaste form. Men också så frigörande, ett sånt härligt jävla långfinger rakt upp i luften åt alla som gjort en illa, som ”lilla gumman”-anat en och som inte inser styrkan och kraften hos en woman scorned. Det tog jag med mig in i boken och jag älskar, älskar, älskar Lemonade. Och Beyoncé för att hon, när livet var som mest skit med en otrogen man, tog situationen och vände den. When life gave her lemons, she made lemonade, bokstavligt talat. Briljant om ni frågar mig! Lyssna om ni inte har gjort det redan.

Men men. Imorgon ska jag se henne live!! Jag ska gå med mina tonåringar och har fått dispans för en kväll där jag får dansa, skriksjunga och jubla högt ute bland folk. För de förstår hur stort det här är för mamman. Inte minst för att de har fått lyssna i andra hand när jag vrålat ”who the fuck do think I am” medan jag rört i pastasåsen med frenesi. Yngsta sonen är för liten för att gå men det kommer inte att gå någon nöd på honom. Han ska gå på bio och i fotbollsaffär med sin pappa och är glad som en speleman. Alla nöjda alltså.

Jag återkommer EB, alltså Efter Beyoncé. För det kommer att finnas ett före och ett efter. Toodles!

Helgen visslade visst förbi. Vi hade besök från Skåne, fotboll spelades och chips åts. Där har ni det i ett nötskal. Nu sitter jag här och det enda jag har bild på är ett taxikvitto samt en liten sportbil med registreringsskylten ”U wish”. Den sistnämnda eftersom jag tyckte att den var osedvanligt lökig. Är lökig ett skånskt ord månne? Det betyder i alla fall fånig. För det var det. Han (jo, det är 100% en man som rattar runt så) kunde ju lika gärna ha limmat fast en jättepenis i plast på motorhuven tänker jag. Men hursomhelst är det ändå inget jag kan lägga upp här så det blir bildlöst.

Jag satt och kollade igenom alla skolappar och scheman och kalendrar och insåg att det är nu det börjar. Från och med den här veckan. Det stora racet mot sommarlovet. Då när alla är lediga på märkliga dagar som alltid tar en med överraskning, det ska picknickas och swishas och avslutas på alla möjliga sorters fritidsaktiviteter och skolditon. Lägg till niornas bal med tillhörande klänningspanik och frisyrdilemma. Samt att två femtedelar av vår familj fyller år med tre dagars mellanrum. Sommaren ska planeras och samtidigt ska det jobbas. Jag börjar äta extra vitaminer från och med nu för att kunna komma ut på andra sidan någonstans i början av juli.

Våra sommarplaner har också precis kullkastats på grund av en mycket rolig sak så nu måste det tänkas om och planeras på annat sätt än vad det var tänkt från början. Lite så som det alltid är när en i familjen är skådespelare och har ett oberäkneligt yrke. Saker dyker upp och inget blir som man tänkt sig. Ofta på ett bra sätt men det är väl därför vi sällan planerar saker eftersom vi alltid måste lägga in en brasklapp för vad som kanske komma skall.

Vi lever alltid efter ett rörligt schema kan man säga. Kanske kommer detta att skicka våra barn rakt in i intensiv terapi som vuxna. ”Min barndom var alltid så spontan och från en dag till en annan.” Eller så blir de härligt flexibla människor som alltid är redo. Vad vet jag?

Tänker att man funderar alldeles för mycket på om man gör rätt eller ej när det kommer till barnens barndom. Jag, alltså. Funderar för mycket. Vi gör ju alla så gott vi kan och vi vill dem väl. Det måste väl räcka så? Vi gör som Astrid och ger dem kärlek och kärlek så får väl både folkvett och annat komma på vägen.

Nu är det slut på filosofi-rutan för idag. Jag måste jobba. Och gå till gymmet och ro. Det är min nya grej, helvetet vad härligt det är. Kanske ska köpa mig en lite eka och ro fram och tillbaka här mellan Norr- och Södermälarstrand? Vore ju fantastiskt. Vi får se. Önskar er en fin måndag! Toodles!