ANNONS

Det svidande utanförskapet

/

Att få barn med särskilda behov är inget man som blivande mamma är beredd på och det medför ofta en mängd jobbiga känslor och en hel del sorg.

Något som alla vi tre, och mängder med andra funkisföräldrar vittnat om, är hur otroligt stark känslan av utanförskap blir. Redan dag ett slungas man iväg till en plats där man känner sig extremt ensam.
Möjligen att man kan ge och få stöd av sin partner, samtidigt är bägge så berörda av livsförändringen, och processen kring alla känslor ser ofta olika ut, att det är svårt. Ibland kan man nog nästan känna sig ännu mer ensam även i sin närmaste relation…
Att förklara exakt vad utanförskapet består av och varför kan vara svårt förutom det helt uppenbara.
Alla vet vi vad som händer när man blir gravid. Man skapar en bild av framtiden och ens barn. Hur det ska bli, hur barnet skall ta studenten, träffa en kärlek, jobba, få barn och allt annat där emellan.
Man pratar med sina vänner om dessa gemensamma drömmar. Man har en tydlig bild av hur livet skall bli. Man boar och pysslar inför sin bebis ankomst.
Sedan kommer chocken. Det blir inte så! Livet blir för mig och mitt barn något helt annat! Rätt barnfilt i spjälsängen spelar helt plötsligt en mindre roll.
Helt plötsligt är man inte med i gänget längre. Man står ensam med den nya framtiden…
Det spelar ingen roll hur fina ens vänner är och hur mycket de bedyrar att det inte spelar någon roll, allt är lika och att man kommer ”hänga” lika mycket ändå. Man är fortfarande ensam och man vet innerst inne att det inte kommer bli så.
Sedan går tiden och chocken lägger sig förhoppningsvis (i våra fall gjorde den det iaf😊) men utanförskapskänslan består.
Man umgås med sina fina vänner där alla vill väl. Men…
Vid middagar eller andra träffar pratas det om alla barn och hur duktiga de är, kanske om barnens svårigheter (som i våra ögon ofta är bagatellartade:), deras fritidsaktiviteter och hur jobbigt det är med alla dessa kalas som är varje helg! Utanförskapet slår en hårt i magen. Så ser inte mitt liv ut! Tänk den vars barn ändå blir bjudet på kalas…
I vissa fall har man så jobbigt i sin vardag med sitt/sina barn att man inte ens pallar att gå på en middag eller träffa några vänner alls…
Vi är smärtsamt medvetna om att utanförskapet många gånger är självvalt. Det har så många sidor det där jäkla utanförskapet…
Det gör att vi i många fall helt enkelt undviker situationer, vänner eller sociala sammanhang, då energin är för låg pga av ett liv i en berochdalbana, och för att slippa må dåligt i det som skall vara ett härligt socialt sammanhang.
Men även ”självvalt” så känns utanförskapet i alla fall. Ja ni hör. Det är inte lätt. Och det är inte lätt att vara vän till oss heller kan man tänka.  Svårt att få det rätt liksom.
IMG_7615
Här är vi Funkismorsor faktiskt ute på galej (innan Covid…) och stärkta av samhörigheten oss emellan <3 
Det som däremot ger oss en viss frid och samhörighet är att träffa varandra. Att förstå att det finns fler som har det så här, det gör att känslan av utanförskapet skaver mindre. Det är ju egentligen bara någon som lever i en liknande situation som faktiskt förstår hur det verkligen är…
Men, ökar vi kunskapen och förståelsen hos andra och i samhället i stort (lite Funkismorsornas mission:), så finns det i en drömvärld, lika stor plats och utrymme för våra barn som för alla andra, och när den dagen kommer kanske känslan av utanförskap också minskar… Så länge jobbar vi på och håller tummar och tår, att denna drömvärld snart infinner sig. <3
Puss & kram från oss.
Om detta och mycket mer pratar vi om i vårt senaste poddavsnitt – som du hittar här:
 
0
0

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

Tårar i kassan

Petra.
Min son har i alla år kämpat med olika känslor kring kläder. Och då menar jag inte klädmärken, hur dyra jeans man har, hur det egentligen ser ut eller vad kompisarna har.., utan hur det känns.
Det ska kännas rätt och det ska kännas likadant som igår. EXAKT likadant som igår. ”Mamma är det här byxorna jag hade igår??”
Ofta ljuger jag ” jajemensan, det är dom byxorna”. Han köper det sällan, för är de nytvättade, även med det mjukaste sköljmedel så känner han skillnad (såklart) och då kan det braka loss i panik.
De sitter inte tillräckligt hårt det känns konstigt och så sliter han av sig byxorna och vägrar ha några andra än de superskitiga från igår, och i förrgår och dagen innan det. Där börjar ofta morgnarna hemma hos oss.
Jag vet inte hur många likadana byxor jag genom åren har införskaffat hos diverse klädkedjor, (ping H&M & Lindex) för att sedan sitta och, för hand, sy in dessa i midjan då min son är väldigt lång och smal.
Hans konstanta favoriter är treggings med mjuk borstad insida, allt ska vara mjukt och skönt, kanske inte så konstigt när man inte velat ha kalsonger på många år. Därav väldigt många extra par och mycket tvätt.
Och det behövs många då han sliter ut dem på ett par veckor.
Dessa treggings fanns länge på en av dessa kedjors flickavdelning, deppig grej att vi behöver dela upp, men så är det, och detta bryr sig inte min son om alls. Tjej eller killbralla – same same! Bra där.
Hur som helst, jag var en dag och letade och hittade inte rätt storlek och det var väldigt utplockat, så jag går nervös, (ja faktiskt jättestressad, eftersom det är de ENDA byxorna som funkar) fram till kassan och frågar om dem är slut, och hon säger ” nej vi har fler, de där byxorna hör till vårt standarssortiment, så de kommer att finnas kvar länge, länge.”
Då började jag att gråta. På riktigt. Tårarna rullade nerför mina kinder. Tårar av glädje och lättnad.
Kassörskan blir lite osäker och jag hasplar ur mig lite hulkande att det är de enda byxorna min son klarar av att ha på sig, och han har autism och ni fattar inte hur bra det är för vårt liv… Blickarna från kunderna bakom mig i kön och kassörskans reaktion – ja ni kan ju tänka er.
Jag rasslar ner typ 14 par treggings i påsen och går, lite stressad över mitt mentala tillstånd men väldigt nöjd och lättad.
Jag tror aldrig att kassörskan, varken innan eller efter, fått en sådan känslomässig reaktion från en vuxen människa över ett par treeggings med mjuk borstad insida…
****
Om kläder och känslor kring dessa babblar vi lite om i avsnitt 13 av vår podd – lyssna gärna – se länk nedan <3
 
 
Här har Svante faktiskt utökat sin garderob lite, med mammans underbara gamla ACNE skinnjacka – funkar också grymt till treggings.

IMG_3341

2
31

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

Morgonyoga

/

Lisa

Min Pelle är som bekant en av de roligaste jag känner. Han bjuder på oneliners varje dag. Tänk om jag bara hade kommit ihåg att skriva ner dem!

Men några minns jag:

Bland annat när vi i somras fick åka till Huddinge sjukhus eftersom Pelle petat upp en legobit i näsan. Väl på plats blev han ganska nervös och hade behov av att uttrycka sin oro till läkare och sjuksköterska. Med sin lenaste stämma säger han:

”om ni attackerar mig med era vapen så kommer jag ge mig på er, era familjer och alla era vänner. Tro inte att jag missar nån” 🙈🙈🙈 Kändes jättemysigt att vara mamma just då😂

Han har oxå med gråt i rösten uttryckt sitt missnöje över vår hund… Jag frågade honom varför han var så arg och får svaret:

”det är den där Hjördis  Hon stjäl mitt rampljus  Det är jag som är gullig och allt ljus borde vara på mig!”

Hans senaste lilla sägning var igår i bilen på väg till skolan när han helt plötsligt sätter sig i position och säger:

”Jag måste göra min morgonyoga så jag kan lära mig ta hand om mina aggressioner”

04937390-5918-49BF-A15D-FACF6EB6127A

Livet är inte tråkigt med Pelle  😂

0
25

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

© Bonnier Magazines & Brands AB i samarbete med AB Kvällstidningen ExpressenTelefon: 08-736 53 00