D-MER OCH ATT HITTA HJÄLP

För det första, bara att förstå att det är D-MER man har kan ge en enorm lättnad till dig som upplever det. De flesta berättelser jag läst så har kvinnan, precis som jag gjorde, bara av en slump hört eller läst något om detta ämne. Och sedan kunnat diagnostisera sig själv efter det. Det kanske är första gången du hör talas om D-MER i detta inlägg. Bara vetskapen om att det är något som händer i kroppen som man inte kan rå för kändes för mig som en lättnad och en stor hjälp. Det var något jag kunde trösta mig själv med när jag ammar och ångesten slår till. Även ett sorts mantra ‘det går över snart, det går över snart’ hjälper också när jag sitter där med trycket. Det jobbiga trycket. Jag vet, att varje gång det kommer, så kommer det också släppa efter några minuter.

Det är inte lätt att få hjälp med sin D-MER, för det finns inte mycket man kan göra. Man kan kanske få redskap på hur man hanterar ångesten, men det finns inget som kan ta bort problemet helt och hållet. Tyvärr.

Mitt första ‘rop på hjälp’ blev ganska misslyckat. Jag hade grubblat länge på om jag ens skulle ta upp det, men så när jag var hos BVC med Adele så frågade sköterskan hur det gick med amningen. Och då kände jag bara ‘äh, jag kör’. Det var också en kvinna som jag inte träffat innan (och heller inte sett sedan dess) så hon jobbar inte vanligtvis på vår BVC. Men, jag talar om för henne då att jag får ångest när jag ammar. Jag beskriver hur ångesten känns, jag gråter – för det gör jag ALLTID när jag pratar om detta. Hon lyssnar och nickar.. men hon verkar inte förstå. ”Jaha, hon vet inte vad D-MER är” tänker jag.. och jag tror jag hade rätt.
”Ja du, ångest kan ju ofta komma från ett trauma, om du tänker tillbaks, har du kanske varit med om något trauma?” frågade hon.
”Umm, neej..” svarar jag. Jag fortsätter förklara lite till ”Det är en ångest som bara kommer precis i början när Adele tar tag och börjar suga”.

”Ja men om du tänker noga nu, har du kanske varit med om något kroppsligt trauma som triggas när du har henne nära?”.

NEJ. Det blev bara så fel. Efter att vi fortsatt diskutera lite så säger hon att det nog inte är ångest jag känner – ”det är dina muskler i bröstet och vid halsen som spänner sig när mjölken ska rinna. Så det är nog bara något muskelärt som du känner”.
OK, så först vill hon gräva i min barndom och sedan säger hon att det jag känner inte är ångest? Nej det blev så fel bara. Det hade varit bättre om hon sagt att hon inte hört talas om detta förut, än att försöka hitta på någon sorts lösning som bara fick mig att känna mig mindre förstådd och ja, mer konstig. Men ok, hon ville väl och det finns som sagt väldigt lite kunskap kring detta.

Vid nästa BVC-tillfälle fick jag frågan igen, då från en kvinna som jag direkt kände att jag klickade bättre med. ”Ja, detta har jag hört talas om” säger hon direkt, och jag blir så lättad. ”Du är inte ensam, jag har hört detta från flera mammor, man vet ju inte exakt vad det är men det har med utdrivningsreflexen att göra”. TACK! Jag kände mig så hörd. Hon ville såklart hjälpa mig, så vi pratade ganska länge om ämnet, och kom fram till att jag skulle försöka pumpa mer för att det inte skulle gå timmar mellan ammandet ibland. Vi bokade även en tid för samtal på telefon senare den veckan, hon ville ringa och stämma av. Så fint av henne. Eftersom jag nu träffat henne flera gånger så frågar hon alltid hur det går med min D-MER. Jag har inte fått till pumpningen och vi har bollat fler idéer, så som ersättning etc. Det är skönt att hon förstår mig. Och att hon lyssnar och tar mig på allvar.

När jag var på min efterkontroll hos min barnmorska pratade vi också om detta. Fina Nina tipsade mig om att höra av mig till en amningsklinik. Jag hade absolut tänk tanken många gånger innan, men det kändes för stort, och för jobbigt. Men efter en natt med fruktansvärd amningsångest bestämde jag mig för att ringa. Detta är nu bara förra veckan.

Jag fick kontakt med en jättegullig och vänlig barnmorska som jag fick prata länge med. Vi hade ett samtal på ca 45 minuter och hon gav alla råd hon kunde, samtidigt som hon beklagade sig över att det faktiskt inte finns någon konkret hjälp att få. ”Det är jättejobbigt när man inte kan ge den hjälp man vill – men det finns inte tillräckligt med kunskap kring D-MER”. Hon sa också att allt det jag beskriver, allt det jag berättat för henne är exakt det som D-MER är. Hon föreslog även psykolog-mottagningar, men då till någon som troligtvis inte känner till D-MER.

Jag vill hellre få fakta från någon som vet om problemet. Jag känner att bara fått prata med henne har hjälpt mig så mycket. Och vi bestämde även att hon ska ringa mig denna veckan med, så jag kan få ställa fler frågor eller bara bolla med henne.

Några få tips som hjälpt mig:

• Prata om det med din partner eller en nära vän. Det är jobbigt att hantera detta helt själv. Dela med dig av dina känslor.
• Läs på. Detta hjälper mig massor. Läsa artiklar, berättelser, och den (lilla) forskning som finns. Men ju mer fakta jag lär mig om D-MER, ju mindre ‘konstigt’ känns hela tillståndet.
• Ring en amningsklinik och be om ett samtal med någon som vet vad D-MER är. Någon som kan lyssna och bara bekräfta dig och det du går igenom.
• Amma ofta (om det går). Ibland får jag till det, ibland inte. Men jag märker stor skillnad på om jag ammar lite och ofta, än mycket och sällan.
• Lugn och ro. Jag gillar tex. inte när någon annan är för nära när jag ska amma. Jag behöver ‘space’ och luft och vill inte att någon ska vara för nära och titta på när Adele tar tag och börjar suga.
• Sänk kraven på dig själv. Sätt inte upp några stora mål med din amning, tex ”jag SKA amma i minst x antal månader”. Ta en amning i taget. En dag i taget.
• ”Det går över, det går över” – ett litet mantra.
• Gå in och läs på d-mer.org

En sista grej också. Kom ihåg att DU ska må bra. Det är inget fel med att sluta amma. När som helst. Det finns ingen prestige i att ‘hålla ut’. Man ska må bra och orka ta hand om sin bebis (och kanske fler barn sedan tidigare). DU är nummer ETT, DU ska funka som mamma. Det finns hundra olika grader av D-MER, vissa kanske får en mer lindrig variant än andra. Sätt ditt välmående först.

KRAM, E
De underbara bilderna har finaste Malin Lindell tagit.