MIN D-MER

Fina ni, hoppas ni mår bra. Det här inlägget har legat redo i nästan 10 dagar.. ibland behöver jag liksom fundera lite innan jag delar lite mer privata inlägg. Det är alltid lite pirrigt, men nu känns det bra. Det har varit lite tyst på bloggen ett tag, men jag har inte känt mig på topp riktigt. Och det är pga min D-MER. Just nu känner jag mig ganska hjälplös inom detta ämne. Jag har varit i kontakt med en amningsklinik som VILL hjälpa men inte riktigt kan. För det finns inte mycket att göra åt det. Det finns inte mycket man vet om D-MER.

Ok, vi tar det från början. När Elliot var ca.5 månader gick jag en promenad med en vän som berättade att hon hade en kompis som fick ångest när hon ammade. ”Det är en grej liksom, att vissa får ångest precis när mjölken rinner, och det heter något” minns jag att hon sa. Det fanns alltså något som kunde vara ett svar/en förklaring på ångest kopplad till amning. Jag tänkte där och då när vi rullade våra vagnar att ”Oj, det kanske är det jag har”.

Jag läste på lite. Inte så mycket. Men det jag läste stämde precis in på mig och mina känslor. D-MER heter det. När Elliot var 7 månader och jag precis slutat amma skrev jag detta inlägg. Ett ärligt inlägg om att jag kunde känna ångest när jag ammade. Jag skriver lite högt och lågt om hur amningen varit för mig.. men jag sätter inte riktigt fingret på vad det är som sker. För jag tror inte att jag fattade grejen och jag hade ju ammat klart nu.

Ammat klart? Ja, med Elliot ja. Men sen kom min lilla Adele och allt började om igen. Nu har jag en mer tydlig bild av vad som händer i mig. Detta är min berättelse.
D-MER betyder Dysphoric Milk Ejection Reflex. Amningsångest. När utdrivningsreflexen sätts igång och mjölken rinner till skapas en ‘kemisk reaktion’ i kroppen. Det kan vara den plötsliga sänkningen av dopamin, eller en ‘snetändning’ av oxytocin som egentligen ska skapa ett lugn och välmående, som i dessa fall skapar en ångest. I de (få) berättelser jag hittat och läst av kvinnor som har D-MER så beskrivs ångesten på olika sätt.

Ibland som ett mörkt hål, eller en nedstämdhet. Vissa kvinnor har även fått självmordstankar. För mig bir det ett enormt tryck på bröstet och när det är som värst känns det som om någon håller ett strypgrepp runt min hals. Jag kan inte svälja och får svårt att andas. Detta tillstånd håller i sig i ca 3-5 minuter. Sen släpper det. Det alla berättelser har gemensamt är just att ångesten/paniken kommer precis när ens barn tar tag och börjar suga och mjölken kommer, och sedan att den sedan släpper efter bara några minuter. Och när den obehagliga känslan släppt, kan det vara helt underbart att amma. Fint, mysigt och allt det där som amning också kan vara. Man måste bara ta sig igenom de första minuterna av ett helvete. Varje gång.

Jag har märkt att när jag ammar lite oftare, är ångesten inte lika stark när det rinner till. Men går det för många timmar så kan den ibland vara extremt tuff. Klumpen i halsen som gör att jag inte kan svälja är större än vanligt och trycket på bröstkorgen är så tungt så tungt. Det gör mig så himla ledsen allt detta. För jag är inte nerstämd i vanliga fall.
”Men sluta amma då?” kanske du tänker.. men det är verkligen inte så enkelt. För det första så vill jag amma. Inte för någon annans skull än Adeles och min skull. Jag skiter i alla ”man ska, man borde, man måste”.. Jag vill amma för att JAG VILL AMMA, trots allt. Och varje gång, efter att ångesten lagt sig, så är det så himla mysigt att amma Adele. Se henne klunka i sig och njuta. Höra de gulliga ljuden hon ger ifrån sig. Hennes små händer som lägger sig på bröstet. När hon pausar och tittar upp på mig. Hur hon sedan blir så nöjd och så mätt att hon ibland somnar i min famn. Det är oslagbart. Så, nej det är inte bara att sluta amma.

Amningskliniken jag har kontakt med vill såklart hjälpa mig så gott de kan. Men enligt barnmorskan jag har pratat med finns det väldigt lite hjälp att få. De som jobbar på kliniken vet om D-MER och vad det är, men det finns tyvärr väldigt lite kunskap kring detta ämne. De har även rekommenderat samtal med psykolog, men problemet då är att då måste JAG troligtvis upplysa och förklara för hen vad D-MER är. Och jag orkar inte det. Men jag känner att, när jag pratar med barnmorskor som vet vad D-MER är, så hjälper dessa samtal massor, även om de inte är någon form av samtalsterapi. Lite svårt att förklara kanske. Men så här – hellre samtal med någon som vet vad D-MER är och kanske inte är samtalsterapeut, än ett samtal med någon som är psykolog men som har noll koll på D-MER.

Generellt hörni, så pratas det för lite om detta.

Jag har ändå gått två föräldrakurser (när jag var gravid med Elliot), även en amningskurs innan Elliot föddes. D-MER nämns inte ens. Även om inte alla drabbas, så finns det kvinnor som drabbas. Förlossningsdepression kan nämnas, men inte depression i samband med amning. Det är ‘Nordiska amningsveckan’ och ‘World breastfeeding week’ etc.. många otroligt viktiga ämnen kring amning tas upp och det är fantastiskt, men inte någonstans berättas det om D-MER? D-MER är inte ett vanligt tillstånd, men de barnmorskor som jag pratat med som känner till D-MER säger att det är många kvinnor som upplever detta.

Jag vet, efter att ha pratat med barnmorskor och sjuksköterskor att jag inte är ensam. Jag har dock aldrig pratat med någon ammande kvinna som upplever D-MER. Men jag vet att ni finns där ute. Till dig som känner igen dig – du är inte ensam, du är heller inte knäpp eller konstig. Det är en kemisk reaktion i din kropp som gör att du känner som du gör. Jag kommer fortsätta att skriva mer och detta ämne.

Och om DU vill dela din berättelse, kanske både för att skriva av dig och för att få fler att känna sig mindre ensamma – så snälla ta kontakt med mig i kommentarsfältet (eller kanske på DM på Instagram) så kan jag även sätta ihop era berättelser och erfarenheter (anonymt om du vill). Nu hjälps vi åt att lyfta ämnet. Det ska pratas mer om D-MER!

KRAM, Emma
Alla vackra bilder har bästa Anna Ejemo tagit.