ANNONS

Graviddagbok vecka 27 – DEL TRE: SNITTSAMTAL

/

Uäh jag har märkt hur jag drar mig för att skriva det här inlägget – för att det helt enkelt är för jobbigt! För att jag vet att jag kommer bli ledsen och arg. Men jag vill dokumentera hur jag upplevde det här, både för min egen skull för att kunna se tillbaka på senare – och för andras skull som är i samma situation. För det är en jävligt utsatt och ensam situation att vara gravid med herpes – det har jag konstaterat nu. Så, var slutade vi förra gången? Jo just det, det var söndag och jag var på förlossningen för minskade fosterrörelser och fick veta att jag hade aktiva herpesblåsor på livmodertappen. Där var vi.

Dagen efter landade jag ändå i något slags lugn. Jag insåg vilken extrem tur det var att jag hade åkt in och att tajmingen varit den rätta för att upptäcka det vi nu fått veta. Annars hade jag troligen gått hela graviditeten utan att ha en aning om att man över huvud taget kunde ha herpes som inte själv gick att upptäcka. Nu med den vetskapen tycker jag det är rent ut sagt helt från vettet att man inte av ren rutin kollar ALLA med herpes födelsekanaler minst ett par gånger under graviditeten. Och om inte ALLA så i alla fall MINST alla som vet med sig att de haft återkommande skov under graviditeten i de ”yttre regionerna” (eller vad man ska kalla det? På de delar där man själv kan upptäcka ett utbrott alltså). Att jag fick vetskap om mitt ”inre utbrott” var en ren slump. Det hade inte gjorts någon sådan kontroll annars. EVENTUELLT i en förlossningssituation, OM jag hade kommit in och sagt att jag hade utbrott. Jag frågade min barnmorska om detta idag, och hon sa att det stämde.

Kommer man in och får frågan om man har aktivt herpesskov och säger nej så görs ingen ytterligare kontroll – och om en kontroll görs så görs den på de ställen där du ”brukar ha dina blåsor”. Alltså: jag hade kunnat komma in till förlossningen och tro att min dagliga medicinering fungerar, eftersom jag själv inte kan se några blåsor, och ingen hade kollat om det fanns skov i födelsekanalen. Och jag hade inte kunnat kräva att de skulle kolla, för jag hade ju inte vetat att risken ens fanns. Ni hör ju vad dumt det hela är. Som om hela herpesgrejen totalt fallit mellan stolarna i information och aktion mellan vårdinstans och patient. VANSINNE.

Och nu vet jag att i alla fall några av er som läser undrar om det verkligen är så jävla farligt… är inte den största risken bara att man smittar sitt barn med en sjukdom som förvisso är störig att leva med – men faktiskt helt ofarlig? Nej. Det är den LILLA risken. Petitessen i sammanhanget. Det totalt genomvidriga med herpesvirus är nämligen att den kan sätta sig lite varsomhelst. Framförallt på alla yttre slemhinnor, så inte bara i munnen eller på/i könet utan även på ögon och i näsa. Men har man riktig jävla otur så kan den även sätta sig på hjärnan. Enligt socialstyrelsen smittas ett tiotal barn i Sverige varje år av herpes under förlossning. Av detta tiotal räknar man att knappt hälften får hjärninflammation, vilket kan leda till bestående hjärnskador och neurologiska funktionsnedsättningar. För att tala klarspråk kan ett barn som smittats med herpes under förlossningen få sådana skador att hen inte klarar någonting alls själv för resten av sitt liv. Du hittar socialstyrelsens väldigt informativa och utförliga sida om detta HÄR!

Dagen innan mitt snittsamtal kände jag mig så säker på min sak att jag trots att jag hört hur svårt det är att få igenom snitt snarare väntade mig medhåll från läkaren än tvärtom. På

socialstyrelsens hemsida står det såhär: ”Om en kvinna har en symtomgivande genital herpesinfektion efter graviditetsvecka 35 görs förlossningen oftast med kejsarsnitt.” – och jag tänkte att det ju vore fördelaktigt för alla, inte minst vården, om mitt snitt kunde schemaläggas på förhand istället för i sista sekund. Visst, jag är ”bara” i vecka 28 så det är några veckor kvar till 35, men eftersom jag fört dagbok över antalet skov hittills i graviditeten och vet säkert att jag har utbrott ungefär hälften av all tid. Därför tänkte jag att det väl även i vårdens ögon vore högst rimligt att planera för ett snitt redan nu, om det nu ändå är 50% risk att jag har blåsor när värkarna sätter igång och jag annars måste göra ett akutsnitt… för akuta snitt har i alla fall jag förstått det som är högst ofördelaktiga för hela treenigheten: vård, föderska och barn.Situationen hade ju varit en annan om jag känt att jag verkligen, verkligen ville föda vaginalt. En del ser ju så mycket fram emot upplevelsen av själva födandet, och då kan jag förstå att man som mamma själv vill vänta så länge man kan med att fatta ett beslut kring snitt. För mig är det inte så. Förlossningen är liksom inte så viktig över huvudtaget utöver att jag vill att Kotten ska komma ut herpesfri. Det är det enda jag kan fokusera på. Allt annat har blivit sekundärt. Egna förlossningsskador har jag tillexempel inte ens skänkt en tanke, för det bleknar liksom bort i jämförelse. Hade jag haft en ”normal” herpes som gick att hålla under kontroll med medicin hade jag kanske haft en massa känslor kring födande, men min situation är ju extrem och mitt fokus har automatiskt anpassats därefter. Jag vet inte hur många vårdpersoner och instagramföljare som på senaste tiden berättat för mig om ”förebyggande medicinering som man tar tio dagar innan BF”… som om det vore lösningen på mitt problem.

Herre gud jag har ätit förebyggande behandling varje dag i månader i sträck och ändå haft återkommande skov – både innan och under graviditeten. Jag äter förebyggande behandling I DETTA NU och har ändå blåsor på livmodertappen. Allt funkar inte för alla, och likväl som jag i relation till min icke-medicinerbara herpes blivit varse det så har jag blivit ack så varse att det är väldigt svårt för många att ta in. Att det faktiskt finns undantag som bekräftar regeln. Det är som att det blir för svårt att hantera, för då fungerar ju inte längre de där strikta riktlinjerna för hur man ska gå till väga.Jag väckte Cornelia en halvtimme innan vi skulle åka till sjukhuset med orden ”idag är en stor dag, nu gäller det”. Lite på ironi, men mest inte. Det var en stor dag – för vi skulle på läkartiden som tagit fyra veckor att få efter remiss från min barnmorska – och blir man efter det samtalet nekad är processen tillbaka på ruta ett. Jag var dock ändå vid gott mod – eftersom jag som sagt kände mig lugn i att jag inte såg några potentiellt rimliga motargument till min önskan om ett planerat snitt. Jag var på så gott humör att jag till och med köpte en latte i sjukhuskafeterian att sippa på i väntrummet. Inget nervösillamående, ingen klump i magen. Jag kände mig säker, och jag hade Cornelia med mig (…för en gångs skull skall sägas. Har man redan ett barn som behöver tillsyn blir det mesta i vårdväg ensamt.) Hon höll mig i handen och sa ”det kommer gå bra skatt. Håll dig bara lugn och saklig så kommer det gå bra”. Jag vet att hon var rädd att att jag skulle bli arg, och den rädslan var ju befogad. Jag kan bli väldigt arg, och nuförtiden har jag särskilt svårt att kontrollera hur det tar sig uttryck.

Klockan passerade det slag då vår tid skulle ha börjat, och när tjugofem minuter gått utan att någon kallat in oss började vi undra om vi hamnat fel. Det gav emellertid Cornelia gott om tid att verkligen försäkra sig om att jag skulle akta mig för att låta som att jag försökte skriva läkaren på näsan, att jag inte skulle höja rösten och att jag inte skulle börja referera till andra personer än mig själv. Jag lovade att den enda jag skulle referera till var socialstyrelsen.

En dryg halvtimme efter utsatt tid blev vi uppropade, och min första tanke var att kvinnan såg väldigt snäll ut. Min andra tanke var att det var konstigt att hon inte ursäktade, eller alls kommenterade, att vi var över en halvtimme efter utsatt tid. Alltså inte för att jag trodde att det var hennes fel, eller någons FEL alls – men den totala bristen på någon form av artigt meningsutbyte fick det ändå att börja ringa en varningsklocka. Trots att jag själv ofta kan upplevas som en bulldozer i sociala sammanhang upplever jag mig som väldigt stämningskänslig. Jag (över)analyserar stämningen i ett rum direkt, och blir väldigt påverkad av hur den känns. Så när hon började med att be mig berätta varför vi var där var min självsäkerhet inte längre densamma som bara några minuter tidigare. Den där känslan av att allt var lugnt var liksom borta, och jag svamlade runt med orden på ett sätt rätt olikt mig som oftast har tungan rätt i mun.

Jag berättade att jag sedan några år tillbaka har genital herpes, en aggressiv variant, och att den under graviditeten eskalerat till en nivå bortom allt jag tidigare varit med om. Att jag sedan augusti fört dagbok över när och var jag fått utbrott, och att det sedan dess varit minst en men oftast flera gånger i månaden.

Att jag tagit daglig dos valaciclovir de senaste veckorna, men trots detta ändå fått ett utvändigt skov – plus minst ett invändigt. Att jag inte tidigare vetat att detta gick att ha, men att en läkare på förlossningen konstaterat blåsor under gynundersökning härom dagen när jag var där för minskade fosterrörelser. Att min herpes är väldigt oförutsägbar och inte sällan kommer helt utan känning från en timme till en annan, och att jag var fullkomligt jävla livrädd att smitta honom med herpesencefalit – särskilt nu när jag visste att jag hade utbrott inuti födelsekanalen – och därför hade landat i att ett kejsarsnitt var det enda rimliga alternativet för mig. Svaret var (med lätt översitttarton som om hon pratade med ett litet, litet barn) ordagrant såvitt jag och Cornelia minns: ”Men vet du Elsa, det är inte upp till dig att avgöra det”.

KÄFTSMÄLL.

Jag blev helt ställd, och medan hon fortsatte prata började mina tårar bokstavligen spruta. ”Du är fortfarande väldigt tidigt i din graviditet, så du får komma tillbaka i vecka 38 och så får vi titta på hur det ser ut då. Bara för att du har herpes nu är det inte säkert att du har det då”. Jag bara kände hur allt hon sa slog ned som bomber i min hjärna, och min gråt eskalerade till att bli ungefär lika aggressiv som min herpes. Hade hon inte hört att jag fört dagbok och hälften av all tid under hela graviditeten haft aktiva utbrott? Att jag trots daglig medicinering redan haft minst två skov? Menade hon att det var sannolikt att min sjukdom, som jag levt med i fem år, plötsligt skulle avta under de närmsta tio veckorna? Drev hon med mig? Vecka 38… det var ju två veckor innan BF. Stod det inte på socialstyrelsens hemsida att man brukade snitta gravida som haft utbrott from vecka 35?

Varför skulle jag då vänta till 38 med att alls få en second opinion? Många födde ju till och med i den veckan! Det bara gick runt, runt, runt för mig – och för varje ord hon sa, desto snabbare blev min puls och andning.

”Jag vill inte, jag vill inte! Jag vill inte! Jag kan inte! Jag vill inte!”. Som så ofta i begynnande panikattack visste jag knappt vad jag sa. Jag bara återupprepade samma ord. Jag vill inte. Jag kan inte. Jag vill inte. Allt blev så jävla på riktigt! Hela den bisarra situationen! Att jag satt där och hulkgråtandes bönade och bad om ett planerat snitt – enkom för att förebygga (den förvisso mycket lilla men ändock befintliga) risken att vår son skulle bli ett av statistikens fem barn det året att få hjärninflammation på grund av herpes under förlossningen.

”Man kollar när du kommer in till förlossningen om du har ett aktivt utbrott” sa läkaren. ”Jag vet, men misstag sker! Tio barn per år får herpesvirus vid förlossningen, och jag säger inte att det är någons fel – men det är den mänskliga faktorn! Människor gör fel! Fel händer! även inom vården, och jag vill inte ta den risken!” sa jag. (Eller ja… flämtade fram. Jag vill verkligen understryka min grad av påtaglig gråt och panik här, för det hör liksom till historien och situationen. Om jag blir beviljad snitt kommer det vara på grund av psykisk ohälsa och inte herpes). ”Det finns risker med snitt också, många verkar tro att snitt är lösningen på allt” sa läkaren. ”Det tror jag inte, men det ÄR lösningen på risken att smitta sitt barn med herpes under förlossning! Jag vet att det är en rejäl bukoperation och jag vet att det inte är smärtfritt eller enkelt, men jag skiter i vilket!

Det här handlar inte om mig. Min förlossning handlar INTE OM MIG. Det enda jag bryr mig om är att han ska komma ut säkert! Och att jag inte ska behöva ligga och ha PANIK över om det blommat upp någon blåsa den senaste timmen!”. Vid det här laget grät även Cornelia. Vi kände oss så totalt jävla maktlösa och förminskade. Känslan av att slåss mot väderkvarnar har aldrig varit påtagligare.

”Det låter som att du känner att det är ditt ansvar det här, det är det inte. Det är inte du som ska besluta eller ta ansvar för detta” sa hon. I en drömvärld hade det lugnat mig. Men i den världen hade dessa statistikens tio barn inte heller funnits. Hade de också varit vårdens ansvar? Och var varenda barn som drabbats av encefalit på grund av herpes helt bortglömt nu? När jag tog upp den statistiken igen bytte läkaren spår. Hon ville inte prata mer om herpes, men däremot om min psykiska ohälsa. ”JA, jag har massa psykisk ohälsa i bagaget och den här graviditeten har utöver herpesen mest varit psykiskt tuff, för jag har varit jävligt mentalt påverkad av gravidhormoner. Jag äter antidepressiva och akut ångestdämpande vid behov, har diagnostiserad GAD och panikångest och har varit diagnostiserad med depression… ja några gånger. Jag vet inte hur många”.

Alltså det är en SJUK känsla att plötsligt känna sig TACKSAM för det man ägnat ett halvt liv åt att försöka släta över. Min psykiska ohälsa: min värsta fiende – plötsligt min bästa vän. Mitt enda hopp om att ändra det beslut om avslag hon indirekt redan sagt var fattat. Hon ställde följdfrågor och jag svarade ärligt. Jag har tillräckligt i bagaget för att varken behöva ljuga eller ens överdriva. NEJ, jag trodde inte att jag psykiskt skulle kunna hantera att inte få ett svar inom kort.

JA, det skulle ge mig så in i helvete mycket ångest att behöva gå runt till vecka 38 utan plan. JA, jag hade fått samtalshjälp under graviditeten. JA, jag hade återkommande panikångestattacker, fler under graviditeten än annars. JA, detta påverkade min relation. Och så vidare, och så vidare. Det var bara att titta i journalen, jag hade gråtit mig igenom mina tre senaste samtal med min barnmorska och det stod nog där.

Tillslut sa hon motvilligt att hon skulle ta upp mitt fall med sina kollegor på deras nästa möte, om en dryg vecka. Då skulle de fatta ett beslut, och därefter skulle hon ringa. Hon var tydlig med att poängtera att detta INTE var på grund av min herpes, utan på grund av min psykiska ohälsa. (Vid det här laget hade hon mjuknat i sin approach – det är väl svårt att vara hård mot någon som storgråtit och oavbrutet pendlat mellan förtvivlan och panik i en dryg halvtimme…). Jag tackade och tackade och tackade, men sa också att ”Jag förstår att det här från ert håll nu kom att handla om min psykiska ohälsa, men för min del är det vitt skilda saker. Jag vill ha ett snitt för min herpesdiagnos, inte för min ångestdiagnos”.

För mig är min ångest och min herpes två vitt skilda saker, och det är viktigt. Visst har herpesen gett mig mycket ångest i perioder, men i den här kontexten vill jag verkligen särskilja dem. Min rädsla för riskerna att föda vaginalt med herpes har INTE med min ångest att göra. Det är en rädsla grundad i verkliga fall och statistik från socialstyrelsen. Jag har inte hittat på den faktan. Den finns lättillgänglig för vem som helst, och kommer liksom inte från tomtar på flashback. Cornelia har ingen psykisk ohälsa – och var från början den som tog tag i att göra research om herpes och förlossning.

Utan hennes behov av att alltid själv söka fakta hade jag bara litat på vårdens rutiner och följt det som sades. För min upplevelse av svensk sjukvård har fram tills nu varit i princip odelat positiv. Oavsett om det rört sig om psykiatrisk vård eller sönderpetade trumhinnor. Så sent som på förlossningen instagrammade jag om hur fantastisk svensk sjukvård är – skrev om hur tacksam jag var att jag en halvtimme efter att jag ringt till förlossningen fick ligga där uppkopplad till CTG under övervakning av kunnig personal. Att jag blev tagen på allvar. Det är den relationen jag haft till vården: fin! Bra! Tacksam! Därför tror jag att chocken över bemötandet vi upplevde oss få under snittsamtalet blev extra hård att smälta. Att dra hela vården över en kam vet jag är omöjligt, och det är det inte min mening att göra – men det här var helt enkelt första gången som jag upplevde något som både otrevligt, orimligt och respektlöst.

0

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

Graviddagbok vecka 27 – DEL TVÅ

/

Jag fortsätter direkt där jag slutade förra inlägget! Om du inte läst det så skrolla ner och läs det först för att sättas in i kontexten <3.

”Men visste måste jag kunna få ett planerat snitt om jag har herpes inuti?” frågade jag läkaren som inte gillade kallprat. Oklart om min desperation gick att höra eller om den inte stegrat till omisskännlig grad än. Hon verkade bli obekväm och började, precis som alla andra jag inom vården pratat herpes och förlossning med so far, prata om både förebyggande medicinering och tejp över blåsor. ”Jag har medicinerat varje dag i flera veckor med valaciclovir, och uppenbarligen funkar det inte. Jag trodde det hade funkat helt okej, för jag har bara haft ett kort skov under den tiden, trodde jag… men så var det ju tydligen inte alls…”. Läkaren försökte avstyra samtalet. Det var jättetydligt att hon inte ville prata om det, och i efterhand så förstår jag henne – för hon vet hur processen ser ut och ville antagligen inte ge mig falska förhoppningar. Jag kände mig i alla fall som en drunknande, greppande efter outsträckt hand.

Jag fick höra att de ville sätta CTG igen, och lämnades åter ensam. Smältandes information som för varje sekund den sjönk in stegrade paniken. Jag ringde Cornelia som hade tusen frågor, till en början om varför de ville fortsätta med CTG:n, och jag hade ingen aning. Jag hörde att hon blev orolig. Hon hade ju till skillnad från mig egen erfarenhet av att åka till förlossningen för minskade fosterrörelser sedan tidigare, och bara varit med om att bli hemskickad efter tjugo minuter med försäkran om att det inte fanns något som helst att oroa sig för. Jag hade vid det här laget varit inne i ett par timmar.

Under tiden vi pratade brast det för mig.

Cornelia frågade om jag kunde sätta ord på varför jag var ledsen, men det var svårt. För det första var jag bara så jävla, jävla trött. Jag hade haft två nätter och två morgnar i rad med Ragnar (i vanliga fall tar ju en av oss nattvaken och den andra morgonen som i regel börjar cirkus 06) och låg redan innan jag åkte till förlossningen på minus på energikontot. Min förmåga att hålla uppe humöret har som tidigare nämnt försämrats markant under påverkan av graviditetshormoner, och om det tog en minut för humöret att slå om tidigare så tar det nu en sekund. I tröttheten kände jag också en sådan enorm uppgivenhet över att herpesen nu fick YTTERLIGARE plats. När jag fick den diagnostiserad tog den utan överdrift över mitt liv. Först fysiskt, eftersom jag knappt kunde gå på en vecka när första skovet kom – det var blåsor precis överallt – och jag låg hemma i influensaliknande symptom och dröp av svett och ångest i ovärdig kombination. Det tog tre veckor för det att blomma över, och jag kände mig så smutsig att jag knappt ville gå utanför dörren. När insikten liksom sjönk in tog den istället över psykiskt: det kändes som att jag aldrig någonsin skulle kunna ligga med någon igen. Som att jag hellre skulle vara i celibat resten av livet än berätta för en potentiell sexuell relation att jag var herpessmittad. Det hade lika gärna kunnat vara pesten, så kändes det. Och det gjorde det i flera månader. Herpesen var mitt största huvudbry ett bra tag – också för att det kom nya skov så fort de gamla gick över. Jag åt medicin som jag blivit instruerad så fort jag hade känning, men det var alltid för sent.Det var först när jag träffade Cornelia som jag mycket tack vare hennes vettiga och sakliga syn på det hela sakta men säkert kunde börja avdramatisera det.

När jag skulle berätta om det för henne var jag tvungen att göra det på sms, för jag kunde inte ta mod till mig IRL. Jag minns hur ont i magen jag hade. Som om jag var beredd på att hon skulle lämna innan vi ens blivit tillsammans. I efterhand, med en nyktrare syn på sjukdomen, känns det såklart otroligt dramatiskt av mig – men det var verkligen så det kändes. Jag var ung och osäker och opåläst och precis som alla andra mitt i ett samhälle där allt som snuddar vid något som har med en könssjukdom att göra är så tabu något kan bli. (Nu är förvisso herpes på pappret en hudsjukdom.. eller åkomma… eller infektion.. jag minns inte riktigt men det är i alla fall inte en könssjukdom, men ändå).

När vi började podda under skffa-barn-processen för att göra Ragnar började jag så smått prata högt även utåt om min herpes. Först var det skitläskigt. Alltså skit- skit- skitläskigt! Vi pratade om snitt, eftersom Cornelia ville ha snitt på grund av förlossningsrädsla, och jag minns att jag blev förvånad över att höra mig själv säga att jag aldrig tänkt på snitt – men att det ju kunde komma att bli så även för mig sen på grund av min herpes. När jag sedan klippte avsnittet lät jag det vara kvar, och det var ett litet steg för mänskligheten men ett jäkla jättesteg för mig.

Efter det blev det lättare och lättare, och på automatik började jag stegvis prata om det mer och mer. Först i podden, sen på instagram. Ni vet när man öppnar en kran och inte kan stänga av, för det har byggts upp ett sådant behov i tystnad att det inte går att stoppa det som tillslut äntligen fått luft. När jag blev gravid och utbrotten eskalerade kändes det självklart att dela med mig av det.

Det var liksom inget aktivt val, utan skedde på automatik allt eftersom. Instagram story är ju lite som min hjärnas frirum, och det är inte många nivåer av integritet som hålls där från min sida längre. Vid det laget hade jag också fått så många meddelanden på instagram av andra som gått och burit på sin herpes i tystnad att jag var rejält uppeldad av ilska över att något så VANLIGT på grund av tabu får utrymmet att orsaka sådant jävla psykiskt lidande hos så många! Som om det inte var nog med att blåsorna i sig är fysiskt svinjobbiga att ha när de kommer, så ska man dessutom gå runt och skämmas och låtsas som ingenting. Fy! Dessutom bidrar ju tabun såklart att spridningen ökar – eftersom man då inte vågar säga till en sexpartner att man vill/behöver använda tex kondom på grund av sin herpes och kanske gör dumdristiga val för att det känns enklare att göra så än berätta om något man skäms så över.Alltså: på förlossningen i söndags på akademiska i Uppsala bröt jag totalt ihop. För det kändes lite som att herpesen tog revansch. Ännu en gång spelade den huvudroll i mitt liv, och det gjorde mig så jävla ledsen. Samtidigt blev det på ett helt nytt sätt verkligen konkret för mig att min förlossning och de val jag gör kring den kommer att styras av min herpes, och inte av vad jag egentligen hade önskat. Det i sig blev också någon form av sorg. Och slutligen: rädslan för att inte få ett snitt beviljat ökade med 300%. Tidigare hade jag tänkt att den upplevelsen skulle vara fruktansvärt påfrestande och stressande, men att jag och Cornelia ändå själva skulle kunna ta ansvar för att hålla koll på om det blommade upp några blåsor. Hon har i syfte att kunna identifiera dem under en eventuell förlossning på senaste tiden för första gången fått titta på hur mina blåsor ser ut.

Jag har förklarat att de ibland är så gott som osynliga och lika gärna skulle kunna förväxlas med en hårsäck. Vi hade liksom själva gjort en worst case scenario plan B, och nu var den plötsligt helt värdelös! Hon skulle inte kunna titta upp i min födelsekanal! Hennes öga skulle inte en gång i timmen kunna hålla koll på min livmodertapp! Och till skillnad från blåsor på tex inre och yttre blygdläppar skulle jag inte heller kunna känna dem med fingrarna – vilket ibland varit enda sättet att konstatera ett skov. Vi skulle behöva helt och hållet förlita oss på någon annans öga, och det kändes inte bra. Det har funnits dagar när jag gått och lagt mig för en tupplur på eftermiddagen utan så mycket som en tillstymmelse till herpeskänning, och vaknat två timmar senare med blommande utbrott. Min herpes är oförutsägbar och kan komma från ingenstans på nolltid – och jag skulle vilja se den förlossningsavdelning där någon har tid att titta upp i ens jävla kanal varannan timme.

Alltså: FAN! HELVETES! JÄVLA! SKIT! Det var ju inte såhär det skulle bli.

En ung stackars sköterska kom in för att sätta ctg igen och blev förskräckt när hon möttes av mig, storgråtandes och hyperventilerandes. Det är som att jag inte kan vara ledsen längre utan att drabbas av lite, lite panik. Jag har så vansinnigt svårt att kontrollera min andning, och andas i fyrkant är ett minne blott. Det blir liksom inte full on panikångestattack, utan något mittemellan-läge där jag är lugn nog att lyssna på någon men uppe i varv nog att inte kunna prata ordentligt själv. Corren var kvar på högtalartelefon och jag flämtade fram att jag var rädd för att föda barn med herpes på livmodertappen och livrädd att inte få snitt. Sköterskan lade en snäll hand på min och sa att jag inte skulle behöva det, och jag uppskattade den gesten så jävla mycket i situationen.

I efterhand tänker jag att det är lite ironiskt att den enda i denna vårdkarusell som faktiskt varit mjuk och snäll och sagt något tröstande om detta är den yngsta och troligen mest oerfarna av dem alla. Den som kanske ännu inte färgats och förstått hur det går till. Hon trodde nog på det hon sa, liksom. Och för en stund gjorde jag det också.

Kotten verkade i alla fall vakna till liv av hyperventilationen, och ett tag senare fick vi åka hem. Corren hämtade medan grannen Ebba kom upp och satt utanför Ragnars rum ifall han skulle vakna. Jag orkade inte ens ta en taxi, för jag kunde inte sluta gråta. Kom hem och drack en kopp te och ventilerade frustration och rädslor och känslor med Cornelia och Ebba i flera timmar. Gick från ledsen till arg till matt till bestämd till lugn. Så mycket man kan hinna känna på kort tid trots att det gäller samma ämne! Gick och lade mig med en samlad känsla av att det skulle bli bra ändå. Jag var ju i grund och botten övertygad om att jag hade argumenten till ett snitt på min sida, och det viktigaste var att Kotten kom ut som han skulle. När det kommer till just graviditet och förlossning är det ju faktiskt inte resan som är målet! Så kanske var det absolut bästa som kunde hände att jag nu fått veta nu att jag hade utbrott invärtes. Det var kanske menat så! Kanske rentav Kottens plan med att ha en slö dag! Att jag två dagar innan snitt-samtalet skulle få mitt viktigaste argument!

I skrivande stund, post snittsamtal, konstaterar jag bittert att den lugna känslan inte var där för att stanna. Men det blir graviddagbok del tre för nu är klockan över elva och det är min natt.

1

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

Graviddagbok vecka 27 – DEL ETT

/

Sista november, och det har varit så intensiva och händelserika dagar sedan jag skrev här sist att jag knappt vet var jag ska börja. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag är kungen av jinx.

Här satt jag och skrev i min förr graviddagbok att jag aldrig mått så bra under min graviditet som nu… och tji fick förstås jag för det! I fredags hade jag den kräkigaste dagen kanakse faktiskt so far över huvud taget sedan plusset på stickan. Fick inte behålla någonting i magen på ett dygn utöver några sura haribonappar. Jag var helt säker på att jag blivit magsjuk, men eftersom ingen annan hemma hade symptom och jag dagen efter inte mådde illa alls måste det ha varit gravidillamående som gjorde comeback för en dag. Satt dubbelvikt på en pall i duschen medan Lisa agerade stand in-mamma åt Ragnar eftersom Cornelia var i Värmland och jagade. Just pall i duschen är, för att säga något positivt alls i detta blogginlägg, ett hett tips till andra gravida. Och kanske även icke-gravida, i och för sig, jag kommer säkert fortsätta sitt-duscha på pall även efter det att kotten är ute. Det är så gött så gött. Sådan där lite högre plastpall från Ikea som väl är gjord för att barnen ska nå upp till handfatet.

Hade en väldigt mysig lördag med Lisa – för att sedan åter totalkrascha på söndagen. För att ta det från början så slog det mig när Cornelia kom hem på eftermiddagen att Kotten inte hade varit så aktiv i magen den dagen. Faktum var att han inte rört sig alls, vad jag kunde komma på. Det är både för- och nackdelen med att redan ha ett barn som tar all fokus samtidigt som är gravid: man glömmer att känna efter, och hinner inte oroa sig.

När Ragnar låg i magen gjorde vi inget annat än räknade minuter mellan hans aktiva perioder. Herre gud vi oroade halvt ihjäl oss både en och två och tre gånger för att han inte visat livstecken på bara ett par timmar. Att gå en hel dag och glömma känna efter hade ALDRIG hänt då. Men nu, med snart tvååring hemma, kan man lugnt säga att det en annan femma. Jag testade alla klassiska trick: trycka hårda fingrar i magen, dricka varm glögg med hög sockerhalt, klunka stort glas iskallt vatten, äta pizza, ligga stilla och gå runt… inget funkade. När jag sedan gick och kissade och pappret fylldes av persikofärgad flytning ringde jag förlossningen. Jag har haft missfärgade flytningar förr under graviditeten och vet att det i sig oftast inte betyder något alls, men i kombo med att han inte rörde sig – trots att han brukar vara en otroligt livlig bebis – gjorde oss oroliga.Barnmorskan som svarade ställde lite allmänna frågor, och frågade sedan om mängden flytning. Jag sa att ja det var nog ovanligt mycket, för jag kunde se att det blivit en liten pöl i toalettskålen… Jag hade noterat det eftersom den annorlunda färgen blivit så tydlig i kontrast mot det vita porslinet. Det avgjorde saken, och hon beordrade mig in på en gång för undersökning av tidig vattenavgång. ”Ska jag verkligen inte vänta några timmar och se om han vaknar…?” frågade jag hoppfullt, alldeles för trött och lat för en kväll på förlossningen. Icke, sa hon. Det var bara att pälsa på sig och åka in. Väldigt tacksamt att bara ha tio minuter dit med bil. När vi väntade Ragnar hade vi knappt tio minuter PROMENAD till Nya Karolinska. Det var lyxigt. Jag gick hem med Ragnar i famnen från BB medan nysnittade Cornelia tog en taxi.

Jag har aldrig varit stoltare i mitt liv.

På förlossningen var det väldigt lugnt, och jag fick snabbt hjälp och blev kopplad till CTG. Ännu en förändring med andra barnet vs. första är att oron har mycket högre tröskel nu. Varje gång Cornelia gick till förlossningen på grund av minskade fosterrörelser med Ragnar i magen hade jag katastroftankarna från mordor. Nu var jag knappt orolig. De hittade hans hjärta, och det lät som vanligt. Detta ljuva, ljuva ljud av liv. Jag låg och tittade på grafen över våra pulser och skrollade instagram. Efter ett tag undrade Cornelia på sms om jag inte skulle få åka hem snart – hade jag inte haft CTG:n väldigt länge nu? Hade jag inte fått några svar på om det såg bra ut? Hade de undersökt mig? 

Barnmorskan kom en stund senare med ett stort glas saft och sa ”allt ser bra ut, men vi skulle vilja att han visar sig lite aktivare innan vi släpper dig… skulle du kunna dricka det här glaset saft? Då brukar dom piggna till”.

Ett glas saft hade varit jättetrevligt att bli serverad i cirka alla andra situationer, men i just den här kändes det inte toppen. Cornelias oro översteg min, även om jag då började snudda vid tanken på att något faktiskt skulle kunna vara fel. Jag brukar vara den oroliga av oss, men jag har sådan otrolig tillit till vården. Jag tänkte att okej: ÄR något fel så kan jag inte vara på ett bättre ställe än här – uppkopplad till maskiner och under bevakning på en lugn förlossningsavdelning på ett av Sveriges största sjukhus. Jag klunkade på och blev lämnad ensam igen, och tiden fortsatte gå. Kotten rörde lite på sig i magen, men det var jävligt slött. Han brukar vara så otroligt yvig i sina rörelser, men nu var det mer likt känslan under de tidiga veckorna då jag började kunna känna honom. När det var lite svagt och diffust.Det kom en läkare för undersökning och CTG:n kopplades av utan att jag riktigt fick veta om han hade blivit aktiv nog för hemfärd efteråt eller inte. Läkaren gjorde ultraljudsundersökning på magen, och sa att han lyfte både huvud och armar där inne så mycket att det var svår att få mått på honom. Det kändes i skönt, och det var fint att se honom. Jag försökte min vana trogen kallprata, och gav mig inte trots att jag märkte att hon inte var den kallpratande sorten. ”Kan man se hår på ultraljud” frågade jag och fick ett hummande svar om att det nog var tvunget att vara en bättre ultraljudsmaskin i så fall. ”Ja inte för att jag tror att man ska kunna göra det på honom där inne alltså herre gud han är ju bara snart 28 veckor *hahaha* men min sambo är säker på att vi kunde se hår på vår son i slutet av hennes graviditet med honom *konstapaus* – och jag har inget minne av det ALLS, så nu tänker jag att jag skulle fråga dig och…..”.

BLA. BLA. BLA. Alltså SÄG NÅGON som kan mala på som jag. Särskilt om det är lite stel stämning. Herre gud vad jag bara kör på då – oftast utan att ha den blekaste jävla aning om vad jag pratar om! Jag bara pratar! För att det inte ska vara tyst och för att det ska kännas trevligt. Vilket det ju ändå sällan gör när det är anledningen till samtalet (monologen).

Läkaren gjorde det hon skulle, det vill säga mätte och berättade saklig fakta. Kotten såg normalstor ut för sin ålder, och hon kunde se fostervatten. Det fanns inga tecken på tidig vattenavgång eller något annat riskfyllt. Men ändå vidare till vaginal undersökning, när vi ändå höll på och jag haft ändrad färg på flytningarna.

I vanliga fall används ju (väl?) instrument av hårdplast, men nu var det några jävla metallgrejer som skulle stoppas upp. Jag har särat på benen otaliga gånger det här året – eftersom bara vägen fram till själva ivf-insättningen som blev kotten innebar… vad var det nu… 6 eller 8??? olika gynstolar med olika personer som grävde i mitt kön. Helt enkelt: jag är rätt säker på att jag har mer erfarenhet av instrument och olika händer mellan mina ben än de flesta andra gravida i vecka 28. Därför var jag inte beredd på att det här skulle göra så jävulskt jävla ont. Om jag förstod det rätt så bände hon alltså upp slidöppningen för att med blotta ögat kunna titta på min födelsegång. Rummet var dessutom mörklagt utöver världens jäkla strålkastarljus som var riktat rakt UPP I MIG. Bara den detaljen var ju sjukt obekväm rent mentalt. Det kom in en sköterska till hjälp, och medan hon tog över och höll mitt underliv uppbänt så puttade läkaren in en stor bomullsbit för att torka rent mitt innandöme och kunna se ordentligt.

Jag vet inte VAD det var som gjorde SÅ ont men alltså jag låg och flämtade av smärta. Kanske grep hon tag med något instrument i livmodertappen också? Vad fan vet jag – det var egentligen ingen som berättade vad som skedde där nere. Jag låg med båda armarna över ansiktet och försökte att hålla min egen ljudvolym nere så att säga.”Du har herpesblåsor på livmodertappen, det är troligen från dem det kommit lite blod så att flytningarna blivit färgade” sa hon. Jag har herpes VAR sa du? Jag undrar hur många sekunder det tog för mig att processa den meningen. Jag har haft könsherpes i snart sex år, men jag hade inte den blekaste aning om att det var möjligt att få utslag så långt in invärtes. Alltså nu när jag väl vet det så känns det väl logiskt, men tanken har ändå aldrig slagit mig konkret. Och på alla kontroller och instanser jag varit under graviditeten so far, där min herpes kommit på tal på vartenda en, har ingen nämnt detta faktum. Här har jag alltså läst på om herpes och förlossning i veckor – utan att ha förstått detta. Även Cornelia som gjort mycket research och dessutom är mycket bättre i medicinskt språk än jag hade missat detta faktum. Ordet ”födelsekanalen” kan ju för en vanlig person liksom framstå som tex slidöppningen, och DÄR har jag haft blåsor flera gånger! Men att de skulle kunna sätta sig längre in än jag själv skulle kunna nå… det var verkligen newsflash. Kanske har det inte slagit mig av den enkla anledningen att jag tog för givet att jag skulle fått den infon när jag fick min diagnos i så fall. För nästa tanke som automatiskt dyker upp är ju: shit, har jag haft utbrott där inne innan min graviditet?

Utan att veta om det?! Och har jag då legat med någon snubbe?! Som kanske blivit smittad?!

Och sen: Vad vet jag egentligen om herpes?! Hur kan jag ha ett pågående skov utan minsta känning?! Jag som skrivit herpesdagbok under graviditeten för att hålla koll – det skulle ju kunna vara många fler skov än de jag vetat om och skrivit ner där?!

Och SEN: ALDRIG I LIVET att jag kommer trycka ut kotten genom en kanal som kan vara herpessmittad utan att jag har en chans att känna det själv. ALDRIG. Aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig. Jag gör det inte.

0

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

© Bonnier Magazines & Brands AB i samarbete med AB Kvällstidningen ExpressenTelefon: 08-736 53 00