ANNONS

RESEGUIDE MONTENEGRO

Det här är ett inlägg skrivet i september 2018 – importerat från en gammal reseblogg jag hade pre covid!

_________________________________________

Innan sommaren riktigt tog sin start bestämde vi oss för hur vi ett par månader senare skulle ge den en grand finale. Eftersom vi hyrde ut vår lägenhet i Stockholm till den första september, men hade vår sista dag på jobbet i Falkenberg i mitten av augusti, hade vi dryga två veckor att slå ihjäl på bästa sätt. Den ena bestämde vi skulle tillbringas vi i Värmland, men det får bli ett eget inlägg om det senare, för vi var så satans frulufslivtiga och tog vara på Svensk natur på bästa sätt. Och den andra beslöt vi, hör och häpna, åka på charterresa till Montenegro! Jag hade inte varit på charterresa sedan jag var typ 7 år gammal och åkte med mamma till Mallis, så jag var i chock när vi började kolla alternativ och såg vilka helsjuka priser det var. 3000 kronor tur och retur ink. boende för en vecka. Vi hade inte hunnit göra en enda googling innan det var en done deal.

För att vara charterturister betedde vi oss emellertid i allra högsta grad väldigt icke-chartrigt. I sista sekund innan det bar av bokade vi en hyrbil att plocka upp direkt på flygplatsen, och även den var orimligt billig – så vi beslöt ha den hela veckan. Väl där konstaterade vi varje dag att det var världens bästa val.

Jag som inte skrivit någon reseguide förr är lite oklar på hur jag nu ska få till något slags bra upplägg, men bare with me! Jag kan faktiskt lova att det här är tips ni vill ha om ni funderar på en resa till montenegrinsk sol. Shit, jag inser i varje fall att jag skriver som en klyscha.

Första dagen

Eftersom vi landade tidigt på morgonen (vilket i sin tur förstås innebar att vi flög obekvämast tänkbara tid, 05.00) hade vi hela dagen på oss att börja upptäcka. Vi bodde i Petrovac, vilket enligt vagabond skulle vara en genuin och mysig stad men som istället visade sig vara ett turistmecka för Ryssar. Jag tog nästan inte en enda bild på staden, för helt ärligt – den var inte mycket att se.

Vi tog en sväng till stranden där folk låg packade som sillar och konstaterade att det inte var särskilt hängvänligt. Dels för att det inte fanns plats, och dels för att det var helt sjukt skräpigt! Från stranden vände vi upp till vårt hotell efter en kort promenad och hoppade in i bilen igen för att se hur det såg ut längre bort längs kusten. Det här med skräpet visade sig dessvärre vara status för alla områden där det överhuvudtaget vistades folk i detta land, alla vägdiken och stränder verkade fungera som allmänna papperskorgar. Som sopsorterande svenne var det lite av en chockerande kontrast, den totalt häpnandsväckande vackra naturen och det totala förfall vi människor utsatt den för. Efter en stund hittade vi i alla fall en relativt öde stenstrand och hängde där med vars ett cyklop och vars en bok resten av dagen. Som sagt och som synes ovan, naturen var magisk, och det var även min flickvän i sin nya baddräkt. Shit, shit, shit vad vacker hon är! Och vad jag älskar att vara på semester med henne.

Andra dagen – Podgorica och Kotor

Första heldagen blev en galet lång en. Under frukosten (som vi tröttnade på ganska fort och bara besökte av några få dagar den veckan) började jag i vanlig ordning mingla med dem vid bordet bredvid. Är det inte märkligt hur man liksom plötsligt pratar med alla andra som är svenskar, bara för att man har samma nationalitet?

Plötsligt, för att man är i ett annat land, har man sååå mycket gemensamt. I skrivande stund kommer jag faktiskt inte ihåg vad de båda hette, men det var ett glatt och trevligt par som gärna hakade på dagsutflykt. De hade liksom vi inte satt upp så värst många to dos, så vi tog sikte på ett naturreservatet runt Skadar Lake som låg ganska nära.

Vi hade ännu inte greppat då att Montenegro är ett såpass litet land att liksom allt ligger ”ganska nära”. Anledningen att vi tog sikte på detta var, om man ska vara ärlig, för att jag missförstod vårt sällskap som pratade om en fantastisk bro över klarblått vatten i ett naturreservat. Väl på bron insåg vi dock att det omöjligt kunde vara rätt bro eller rätt sjö, för trots vacker omgivning av berg i dimma var det liksom ingen wow-faktor. Vi lät oss inte nedslås, utan följde skyltarna mot huvudstaden Podgorica. Ingen av oss hade hört eller läst ett ord om staden, vilket ju sällan är ett gott tecken, men ibland turistar man ju inte för att låta ögonen enbart vila på vackra vyer. Det känns ju minst lika viktigt, om inte vikitgare, att se det ett land inte är så stolt över för att kunna greppa helheten. Och en huvudstad är ju alltid en huvudstad. Podgorica enades vi dessvärre efter vårt besök om hamnade på topp-tre-listan över deppiga (huvud)städer vi varit i. Och då hade vi alla besökt ganska många runtom i världen. Har man vägarna förbi är det värt ett besök bara för att få kontrast till skrytbyggena och hotellkomplexem längs kusten, men i övrigt är det inget resmål varken jag eller någon annan i sällskapet rekommenderar. Det såg mest ut som på bilderna ovan, slitna lägenhetskomplex i skolådeform. Även ni vet den klassiska ”fingatan” med märkesbutiker såg ut så. Fatta vilken konstig syn att se en Gucci-butik i ett hus som det på första bilden.

Vi styrde istället kosan mot Kotor, en stad som ligger i änden av Europas sydligaste fjord! På vägen dit tog vi ett pitstop i staden Cetinje, som jämfört med Podgorica kändes som landets gräddhylla och var superpittoreskt, fullt av gulliga (och rena!)

smågator och fina parker. Om jag inte missminner mig har staden tidigare varit huvudstad, på den tiden man fortfarande byggde stort och pampigt. Vår pyttelilla fiat med strypt motor kämpade sig upp för slingrande serpentinvägar, och den ena av våra nyfunna vänner var så höjdrädd att han för det mesta höll för ögonen. Montenegrinerna kör som i-d-i-o-t-e-r och jag var så jävla glad att vi inte satt i någon av alla turistbussar som såg ut som att de när som helst skulle tippa över vägkanten. Cornelia hade aldrig kört serpentinvägar förr, men gjorde det ändå som om hon aldrig gjort annat i sitt liv. Det är tur att vi kompletterar varandra där, eftersom jag verkligen avskyr att sitta bakom ratten. Thank god att jag är så ung att det alltid skulle bli mycket dyrare med mig som chaufför när man hyr bil, och att det därför aldrig är ett alternativ att ens diskutera. Bilderna ovan gör inte utsikten rättvisa, men så blir det ju allt som oftast när man försöker sig på utsiktsbilder med iPhone. Vi stannade med täta mellanrum bara för att sträcka på benen och säga wow. Även i molntäcke var det verkligen helt galet vackert! 

Väl nere låg den gamla stadskärnan inramad av bergsväggar, vatten och murar. Äntligen kan jag skriva att jag rekommenderar något istället för tvärt om! Jag stannade varannan meter för att klappa katter, för det var inte för intet som kotor kallas Katternas huvudstad. Som så ofta utomlands slår det mig hur sjukt många husdjur jag hade haft om man bara kunde gå och plocka upp ett om dagen utifrån. Trots kryssningsfartygen som låg i hamn medan hundratals turister som turistade var det absolut värt ett besök. Charmigt, mysigt och inte särskilt dyrt för att vara ett sådant turistmål. Vi tog en bärs, tittade på folk, åt glass och strosade. På det hela taget påminde det om ett lite mer enfärgat Gamla Stan. Som stockholmare kan jag ofta känna att jag inte förstår poängen med Gamla stan för alla turister, men när man plötsligt är turist själv i någon annans motsvarighet blir ju perspektivet snabbt annorlunda.

Tredje dagen – Plaza Maljevik

Heldag två blev en solkysst dag för två rastlösa själar. Ingen av oss ville väl komma hem till regnet (som då äntligen hittat till Sverige!) utan bränna, men likförbannat ville väl ingen av oss egentligen ligga i solen och pressa en heldag. Det är helt enkelt inte vår grej, och även här är det tur att vi matchar varandra. Men, Correns knä var trött efter all körning dagen innan och vi var ju tvungna att få lite valuta för pengarna med våra nya cyklop. Trots att vi var tidigt ute var alla stränder på gångavstånd till Petrovac fullsmockade av folk knappt innan dagen hunnit börja, så vi åkte återigen söderut med okänt mål. En sak vi lärde oss under veckan var att de stränder som det stod minst om på google maps också var de trevligaste och minst befolkade. Av en tursam slump hamnade vi på Plaža Maljevik, som var uppdelad i två sidor varav den ena var nudiststrand! Hurra! Man kan summera sommaren 2018 som den då jag började trivas omåttligt bra med att vara naken.

Ja, alltså helnäck! Oavsett strand badade jag under hela resan topless, och ni kan ju tänka er blickarna från män när det ligger två flator och är uppenbart pariga på stranden, varav den ena dessutom inte har någon bikiniöverdel. Tack gud, ännu en gång, att vi bor i Sverige där det inte totalt nockar samtliga män att lesbiska tjejer faktiskt existerar på riktigt. Dessutom lesbiska som är ”kvinnliga” enligt konstens alla regler. På den fronten var montenegro ett sisådärbra resmål. A andra sidan har jag inte blivit bättre bemött i särskilt många andra delar av Europa, så vill man till det turkosa vattnet är det nog tyvärr svårt att komma undan stirrandet, trots att det är 2018. Det var i alla fall ingen som var otrevlig, om man nu ska se det från den ljusa sidan.

Fjärde dagen – Kotorbukten, Piva Lake och Durmitor National Park

Som de två överpriviligerade svennarna vi är tog vi varken pass eller annan id-handling med oss dagen då vi planerat åka över till Kroatien. Det slog oss först på färjan över kotorbukten, och stressat skrev jag till en vän som nyligen bilat i krokarna och frågade om det var nödvändigt. Det fick vi snabbt veta att det sannerligen var, då det skulle till stämplar och dubbla gränskontroller. Är det inte så typiskt två personer från Sverige att ta för givet att man får åka var som helst hur som helst utan frågetecken? Vi kände oss minst sagt korkade när vi körde av färjan och ställde oss i vägrenen för att planera om dagen. Nu några veckor senare är vi eniga om att just den dagen blev den allra bästa på hela resan. Oplanerade rutter kan sannerligen leda till de mest oväntade platser, och den här dagen kom att bli en sådan. Cornelia höll som alla dagar på att, citat, svettas ihjäl, så vi körde längs kotorbukten för att hitta någonstans att bada. Det är alltså den däringa fjorden vi första dagen såg från ovan och från andra hållet. Längs hela vägen, som gick precis utmed vattnet, låg det massor med små stenpirer och badstegar. Det kändes som att turismen här var mer inhemsk, och lite ”finare” än den i Petrovac och de andra turistodlade kuststäderna. Vattnet var lite svalare, om möjligt lite klarare och backdropen av bergkammar får toppbetyg. Ingen av oss gillar att vada i från långgrund strand, det ska gå fort att komma i och lika fort att komma upp. Dessutom var stränderna överlag klippiga, vilket är vackert för ögat men gör ont i fötterna. Om det blir en nästa gång i Montenegro kommer vi definitivt bo här de dagarna som ska ägnas åt sol och bad! Bilderna är från kotorbuktens norra sida, mot Kroatien till. Vi stannade inte till i staden Risan, men har hört och läst gott om den i efterhand! 

Redan här trodde vi inte att något annat vi skulle se under veckan över huvudtaget skulle kunna toppa magin ovan. Jag hade satt gps:en på ”en liten blå bäck” jag sett på instagram. GPS:en missförstod det dock, och placerade oss ganska många mil därifrån, vilket var i andra änden av den blå bäcken – vilket alltså ledde till att vi hamnade här. Tänk kalkbrotten på Gotland ni vet, som får vattnet att se turkost ut, fast i kubik och utan slut. Och så gott som helt tomt på folk. Gemene turist verkar helt enkelt inte hitta hit. Piva lake, säger jag bara. Och flikar in ett litet tips om kläder efter väder – om man vill kunna använda båda händerna till att fotografera allt omkring sig utan att ha tutande och skrikande montenegriner i röven hehe. De har verkligen kvar den här tut-kulturen. För att hamna precis där jag står ovan ska ni sikta på väg E762, den följer floden och korsar den där den blir som bredast. Och om ni har en skicklig och orädd chaufför i en bil med hyfsad motor så sväng första höger efter bron, till väg P14, men istället för att fortsätta på den ”ordentliga” vägen i kurvan i tunneln – kör ut på den pyttelilla vägenutan namn som mest liknar en cykelväg. Man kan aldrig räkna med att något som ser ut som en väg på google maps faktiskt ÄR en väg i Montenegro, så man får vara beredd på det värsta hela tiden liksom. Pyttevägen utan namn ansluter sedan åter P14. Sista biten på vägen i fråga tror jag var lagd enbart i syfte att bygga el el eller telefonledning. Det kändes som att den över huvud taget var gjord för vanliga bilar att köra på.

Men hur bökigt det än var att ta sig upp så var det utan tvekan vårt BÄSTA google maps-chansande! Det kändes heeelt orimligt att vi fortfarande var i samma land som vi vaknat i samma morgon, i svettig, skräpig turiststad. Det här var liksom sagan om ringen och avatar i kombo! Hade vi haft vars en sovsäck och en flaska vin (och en liter vatten) hade vi utan tvekan fällt stolarna i bilen och sovit där. Vi hann liksom inte se oss mätta på vad vi såg innan vi var tvungna att åka för att komma tillbaka till Petrovac i tid, men det är väl en nog så bra anledning att åka tillbaka. Från yttepyttevägen körde vi åter på väg P14 och körde rakt igenom Durmitor National Park. Att landet inte marknadsför sig mer genom det här är bisarrt, jag menar hur många svenskar hade inte hellre åkt och bilat här än i Norge, med tanke på priser och temperatur? Att vi dessutom fick se det i eftermiddagsljus och sedan solnedgång… wow. 

Det här var alltså väg P14’s size. Och om ni kollar på google maps så ser det ju ut som att det ska vara en ganska stor väg. Man får helt enkelt räkna med att det kan ta upp till några timmar extra att köra så fort man tar sig upp i bergen. Nationalparken var nästan helt orörd, och det var få ställen vi hade mobilteckning på. Jag satt och var lätt nervös att vi skulle få motorstopp, eftersom vi hade helt slut på vatten och käk, vi hade ju inte alls räknat med att hamna här och var noll procent kittade. De enda människorna vi såg till var lokalbefolkning som bodde i minst sagt primitiva hus och som var ute och vallade kor eller får, sådär traditionellt med käpp och vallhund. Det fanns inte en enda hage, allt var bara helt öppet. De enda andra turisterna vi såg var ett scoutläger, men de verkade vara från Montenegro så jag vet i och för sig inte om det var rätt att räkna dem till turister. Jag vet inte riktigt hur det är med allemansrätt, men det såg ut som att det fanns ett par ytor där uppe i bergen som såg ut att vara till för läger, med stor eldstad och sådär. Så om du inte redan gjort det så sätt upp Durmitor National Park på listan över platser du behöver se innan du dör. Jag har varit mycket i alperna och är van vid berg, men det fina här som gör att det slår allt annat tidigare sett i samma kategori är att det är så totalt orört så långt ögat når! 

Och här har vi ju vår lilla fiat! Eller lilla och lilla, nu när jag ser den igen inser jag att den var rätt bra size. Det var bara motorn som var liten. Typ knappt befintlig, faktistk. Tänk på det när ni ska hyra bil, att storleken tyvärr inte säger något om motorn – och styrkan på den skriver de förstås inget om. Ska man inte köra så mycket spelar det ju ingen roll, men i knappt märkbar uppförsbacke fick Cornelia lägga i tvåan för att bilen över huvud taget skulle orka ta sig upp. Gud, vad jag längtar efter dagen vi skaffar egen bil, så att man bara kan ge sig ut en helg och se mer av Sverige utan att det känns bökigt!

Femte dagen – Perazica Do

Efter att ha kommit hem x antal timmar senare än planerat dagen innan tog vi sovmorgon och upptäckte ytterligare en ny strand, som förutom pirerna runt kotorbukten absolut blev vår favorit! I vanlig ordning hittade vi den av en slump när vi körde branta kringelkrokvägar ner för ett berget för att se var vi hamnade, och fastän det var på så gott som gångavstånd från Petrovac var det ganska folktomt. Sök på Perazića Do så kommer ni rätt! Föll för första gången för den där hyra-solstol-grejen och körde en klassisk solsemesterdag. Spelade kort, sträckläste bok, drack corona, badade var tjugonde minut och kröp över på varandras solstolar för att gosa. Det var verkligen jätte, jättebra bad här! Kritvit stenstrand längs vattenbrynet, snabbt djup och framförallt: VÄLSTÄDAT och RENT!

Sjätte dagen – Shkodër och Sveti Stefan

Denna dag, utrustade med pass och vattendunk om vi åter skulle komma på eventuella villovägar i bergen, åkte vi till Albanien. Trots en hel del skrollande på Trip Advisor och geotaggar på instagram hittade vi inget som kändes sådär det-här-MÅSTE-vi-se, i alla fall inte på avstånd för dagsutflykt. Så, med mål att mest känna av albanska vibbar och jämföra dem med montenegrinska knappade vi in närmsta stad, 

Shkodër. 

Shkodër visade sig vara en stad helt i vår smak. Mycket mer genuin och typiskt sydeuropeisk än kuststäderna i Montenegro. Färgglada murar som matchade mig för dagen, prunkande klängväxter och små gränder. Det kändes som en väldigt turistfri stad, och alla vi pratade med var så oerhört vänliga och glada! Maten vi åt var grymt mycket bättre än i Montenegro, och dessutom väldigt mycket billigare. Trots inga rabiesvaccinationer gosade vi denna dag med otaliga gatuhundar, som alla såg ganska välnärda ut. I andra länder har jag upplevt att lokalbefolkningen tittar snett på en när man matar/gosar med hundarna, men här fick vi tvärtom leenden och såg folk göra likadant. Fint! 

Vi valde en annan väg tillbaka till Montenegro för att se oss omkring på landsbygden, som såg ungefär likadan ut fast även den pittoreskare och finare. Fattigare, möjligen, men trevligare för ögat om man ska gå efter typiskt nordeuropeiska preferenser. Vi stannade (på min order) med jämna mellanrum för att palla fikon, sharonfrukter, granatäpplen och clementiner – allting blir ju godare när man själv plockat det direkt från trädet och framförallt fikonträden växte som ogräs precis överallt. Väl åter på montenegrinsk mark svängde vi av för vinprovning på en vingård i vindistriktet vid Skadar Lake. Vi hamnade nog på ett bra ställe, men ägarna var glada i att prata om hur många det var som utnyttjade turismen genom att odla lite druvor i trädgården och kalla det för vingård – så kanske är inte Montenegro ett land att åka till om det är huvudändamålet. Vi hade det hursomhelst trevligt och drack gott på 

Eco Resort & Winery Cermeniza. 

Sveti Stefan, denna omtalade toppetta på samtliga Montenegroguider. Sveti betyder Heliga, och denna Heliga Stefan är alltså en förvisso oerhört grann ö att titta på, men det är också allt man får göra eftersom hela ön är ett femstjärnigt hotell med vakter som står redan innan man hunnit gå på stenpiren. Det finns två stränder, en på var sida piren som leder ut till ön – en är avsedd endast för hotellets gäster, och den andra för de som helt enkelt vill titta på de lite rikare och lite bättre människorna på andra sidan, ni vet. Vi stannade för ett kvällsdopp och njöt av utsikten, som verkligen är vacker – men det räcker gott med ett sådant stopp, ett par timmar när man liksom ändå har vägarna förbi.

Sjunde dagen – Dubrovnik

Vi checkade ut från hotellet en natt för tidigt, till receptionisternas förfäran. De hade nog aldrig varit med om chartergäster som först slutade äta sin betalda frukost och sen struntade i sin första betalda natt! Hittade ett superbilligt och bra rum för en femhunka i Dubrovnik och gav Kroatien ett nytt försök. Gränskontrollerna är verkligen >seriösa<, så man får räkna med svinlånga köer på båda håll. Dumma och desperata efter att njuta av sista heldagen parkerade vi på vad vi senare insåg var Dubrovniks dyraste parkeringsplats. Så medan vi så härligt låg och solade, drack öl och övade på dykteknik stod den och tickade på 150 kronor i timmen. Helt enkelt, parkeringstips: kolla priset INNAN du parkerar, om du inte vill betala lika mycket för parkeringen som för ditt boende. Stranden vi hängde på var, trots den EXTREMA mängden turister i stan, inte alls särskilt full. Det var en kort strandremsa och en gjuten brygga som låg avsides och var ganska svår att hitta. Mycket space och många locals. Ett gäng tanter som hade fastkedjade parasoll, stolar och bord kom och fiskade, rökte och åt hembakat. Så jävla mysigt! Sök på 

Bar Dodo! 

Efter att ha någorlunda repat oss från parkeringschocken promenerade vi runt i stan, upp och ned, upp och ned. Hälsade på katter, luktade på blommor, tittade på utsikten, pallade fikon. Rekommenderar verkligen att promenera runt i det Dubrovnik som inte tillhör gamla stan, om man har tid för både och!

Vi kom fram till gamla stan lagom till en helt maaagisk solnedgång – vilket tyvärr också var fem minuter för sent för att få gå upp på muren. Vi hade fått tips om att det var ett måste på att-göra-listan, men det sket sig helt enkelt. Cornelia hängde lite läpp, men blev snabbt på exalterat humör när Game of Thrones-nörden i henne kände igen sig på massa platser från serien. Trappan här på bilden är gatan där Cersei går naken och personer runtomkring skriker shame, ni vet. För en som sett och kommer ihåg serien blev Dubrovnik snabbt tio gånger häftigare alltså. Tyvärr har de förstås turistat satan på GOT, och varenda liten butik frontar med tema-grejer. Vårt andra tips, som vi inte tänkte missa, var Bard Mala Buza. Trots vägledning av google maps irrade vi runt åt olika håll en stund innan vi hittade rätt, eftersom ingången var bokstavligen ett hål i väggen utan skylt. Så jäkla häftigt ställe! En bar byggs på klipporna utanför ringmuren, helt och hållet utomhus i olika nivåer och med badvänliga klippor för den som känner sig manad. Enbart dyck, och ganska dyr sådan, men tillika SVINBRA. Hade vi vetat hur location såg ut hade vi nog snabbat på stegen lite för att fånga solnedgången där. Write it down.

Åttonde dagen – Trebinje

För att riktigt suga ut det sista ur vår lilla chartersemester gick vi upp i tid för att göra något vettigt av hemfärdsdagen. Vi kunde helt enkelt inte nöja oss med att ha besökt tre nya länder på en vecka, utan styrde mot ett fjärde: Bosnien och Hercegovina. Jag hade en lång to do-list med naturgrejer i det här landet, men vi var redan lite tidsoptemistiska som det var och åkte istället mot närmsta stad, Trebinje. 

Det första vi lade märke till, precis som i Albanien men inte i varken Kroatien eller Montenegro, var att alla var oerhört vänliga och trevliga. Trebinje kan jag tänka mig var en av landets städer med ganska god ekonomi, för det var rent och förvånande modernt. På vissa ställen, som på torget på mittenbilden, fick jag faktiskt lite Palma- eller Pariskänsla. Det var visserligen Söndag, vilket kanske är en förklaring, men det var härligt att se att så många satt ute och fikade och umgicks. Vi gick på marknad i solskenet och undrade varför vi inte hade åkt till Bosnien med en gång – för allting var SÅ billigt, och allas leenden SÅ vänliga! Jag vet inte om jag rekommenderar att ha just Trebinje som destination på en roadtrip, om man inte verkligen bokstavligen har vägarna förbi, men det var utan tvekan en stad som gjorde oss nyfikna på Bosnien och Hercegovina. Dit kommer vi absolut åka för att bila runt någon gång framöver! Och tro fan att jag kommer få med mig en hund eller två hem. Den här på sista bilden var så hiiiimla lik vår Elliott att vi inte kunde sluta klappa den. 

Tack och hej Montenegro, Albanien, Kroatien och Bosnien! Shit, shit, shit vad trötta och fulla av intryck vi var när vi kom hem. Om du läst ända till den här raden, låt mig veta om du blivit sugen på att sätta upp det på din lista över kommande resmål. PUSS! / Elsa

0

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

Dryckeslistan sommar 2022

/

Såld bil med god vinst gav en känsla av fir! Så det blev en gedigen beställning från systemet för att bunkra upp med kul sommarviner! Vi ska ju hyra hus med vänner en vecka i Åhus veckan innan midsommar, ska på knytkalas hos Elviras väldigt vinintresserade föräldrar på själva midsommarafton, har vänner som kommer på besök till oss i Skåne några dagar veckan efter det och ska sedan vara i min mammas torp med henne och hennes kille när de har semester. Det blir med andra ord många tillfällen att korka upp en rolig flaska vin att bjuda på. Efter research klickade jag således hem 7 orangeviner jag inte smakat! PEPP! 

Och så tre röda rackare! Cornelia kan ju till vår bådas stora sorg inte dricka oranget eller vitt på grund av sin återkommande magkatarr </3. 

Och fyra orangeviner jag har druckit och rekommenderar är: 

Den sista här utan bild är den jag drack med svärmor i Värmland för några veckor sedan. Det kvalar in på topp-fem-listan över godaste viner jag druckit någonsin. En solig dag, välkylt till en vällagrad gruyere. MmmMmmMm!!!

0

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

Hejdå opeln!

YEAS! Opeln SÅLD! Check! Så jäääävla gött. Ska aldrig mer ifrågasätta Cornelias näsa för affärer. Jag ville ju att Volvo skulle få köpa den för 3 papp, det dem erbjöd när vi köpte bil där i oktober förra året. Blev typ sur på Cornelia för att hon sa nej! Men tji fick jag, för nu sålde hon den för 28! Visserligen efter att den stått orörd i ett drygt halvår och då samlat på sig diverse motorfel, så vi har som jag skrev igår under de senaste två veckorna lagt 12 tusen på lagning – men sen gick den igenom besiktningen utan en enda anmärkning! Så hon lade upp den för 28 för att hon tänkte att den då skulle prutas ner till 25, men det blev inget prut! Så nu är den SÅLD och jag är så himla glad och lättad! Trodde verkligen aldrig hon skulle få till det, och har under dessa lagningar de senaste veckorna bitit mig hårt i tungan för att inte sätta stopp för att jag tänkte att vi inte skulle få igen pengarna. Men som sagt: hatten av för Cornelia!

Vi köpte den för två somrar sedan för 25 tusen, och har sedan dess kört fyra tusen mil med den om jag minns rätt. Vår första bil. Nu ett kärt minne blott!

0

Kommentarer granskas inte i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetslagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen expressen.se. Du som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för vad du skriver.

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy och regler för kommentarer.

© Bonnier Magazines & Brands AB i samarbete med AB Kvällstidningen ExpressenTelefon: 08-736 53 00