Sarah Delshad: ”Barn och religion är minerad mark”

”Jag minns det som om att det var igår. Hur jag som åttaåring rabblar de muslimska bönerna på bönemattan i tystnad i det blåa radhuset i min uppväxtstad Gävle. Mamma hade tidigt lärt oss bönerna och även om jag inte förstod den exakta innebörden av orden så var det något meditativt över rabblandet, och jag minns hur duktig jag kände mig som kunde bönerna utantill. Nästan lite mallig. Klipp till nutid. Jag är 31-årig Stockholmsbo och mamma till en snart tvåårig pojke. Numera rabblas det sällan muslimska böner, däremot rabblas ordet NEJ väldigt ofta.

Sedan min pojkes inträde i livet har jag frekvent grubblat över det muslimska arvet. Tron på någonting större har alltid varit levande i mitt liv och det har genom livets alla upp- och nergångar varit ett trygg ankare för mig. Min önskan är att även min son ska ha den tryggheten genom livet. Men det uppstår en liten krock, barnets pappa har inte muslimsk bakgrund och en skuld över förlusten av de muslimska traditionerna existerar.

Jag kommer inte att lära min son några muslimska böner, insåg jag tidigt och någon muslimsk bönematta existerar inte ens. Jag inser att de islamiska principerna faktiskt inte längre är närvarande för min pojke som de brukade vara när jag var barn. Beror det på hederlig lathet från min sida eller för att jag själv helt enkelt har förlorat de muslimska sederna? Det har jag inte svar på. Men när jag blickar tillbaka på min uppväxt i en religiös, muslimsk kontext kan jag bara se värmen och gemenskapen, även om jag absolut titt som tätt hade min osäkerhet över att vara muslim så var den muslimska identiteten alltid en trygghet för mig som barn och ung vuxen.

Sarah Delshad med sonen Almer. Foto: Emma Kjellquist/pressbild

Har grubblat över det muslimska arvet sedan sonen föddes

Barn och religion är onekligen minerad mark (frågor som rör religion är förövrigt alltid minerad mark) men idag inser jag värdet av verktygen och riktningen jag fick som barn för att bearbeta mina existentiella funderingar, och jag är glad för den guidningen då det gav mig en känsla av stabilitet. Enligt Maria Klasson Sundin, teologie doktor vid Uppsala universitet, så behöver vi inte vara rädda för att ge barn tillgång till tradition. Hon menar att barn föds in i ett socialt sammanhang med familj, skola och samhälle och har rätt att få nycklar och vägledning in i det sammanhanget.

Andligheten och moderskapet är en aspekt som inte ofta lyfts i vårt väldigt sekulära samhälle., menar Sarah Delshad Foto: Emma Kjellquist/pressbild

Begreppet religion kommer ursprungligt från det latinska religio, som symboliserar en vördnadsfull attityd till högre makter och jag förstår att även om de muslimska traditionerna inte längre existerar som när jag var barn, så finns andligheten kvar och att bli mamma fördjupade det. Att efter nio månader i min mage, för allra första gången se mitt barn var ingenting annat än en gudomlig upplevelse och en extrem vördnad inför livet. Hur kan detta levande lilla ting blivit till, och växt från ett frö i min kropp till en liten individ som nu springer efter grannkatten på gården och ropar mjau mjau?

Föräldraskapet väcker existentiella funderingar

Andligheten och moderskapet är en aspekt som inte ofta lyfts i vårt väldigt sekulära samhälle. Men jag är helt övertygad om att föräldraskapet väcker existentiella funderingar hos många kvinnor, som annars kanske inte har andligheten närvarande. Tankar kring vad för typ av planet vi lämnar efter oss, vikten av medmänsklighet och funderingar kring döden är alla aspekter som många gånger medföljer föräldrarollen. Det sägs att ”barn inte gör som vi säger, utan att de gör som vi gör” och kanske förs det muslimska arvet vidare i mina handlingar?, funderar jag en trött vabbdag medan min pojke glatt vänder upp och ner på krukväxterna hemma. 

Att tron på något större än mig själv handlar om det goda i det dagliga livet inför min son, ju äldre han blir och inte att specifikt rabbla muslimska böner på bönemattan. Det ligger i hur jag tilltalar mina medmänniskor, hur ofta jag uppmärksammar tacksamhet i mitt liv och hur jag kan påverka världen till det bättre. Och medan min lille pojke som en dåre fortsätter att jaga den stackars grannkatten, blickar jag för mig själv upp mot skyn och förundras över vilket underverk allting egentligen är.”

Av: Sarah Delshad

LÄS ÄVEN: Tvåbarnsmamman Amanda Bergman om att kombinera artistliv och jordbruk
LÄS ÄVEN: Camilla Hamid: ”Jag vill ge mina döttrar den barndom jag inte fick”