Jenny med sitt lilla Mirakel. Foto: ISABELL N WEDIN / BMB

Den aggressiva bröstcancern gjorde Jenny steril – födde mirakelbebis

Som nyskild och ensamstående med fyra barn drabbades Jenny Garnham av aggressiv bröstcancer. Det blev en resa genom tumult, kaos, skräck och förvirring - men också kärlek och gemenskap. När cellgiftsbehandlingen var klar fick hon veta att hon blivit steril. Ett år senare mötte hon sitt livs stora kärlek – och hennes liv tog en helt ny vändning.

Jenny beskriver sig som en tjej som inte hetsar upp sig så lätt. Innan hon fick sin cancerdiagnos upplevde hon sig som odödlig. Efter en jobbig skilsmässa var hon trasig och famlande. Hur skulle hon nu leva sitt liv? Ensam mamma på en stor gård med tre biologiska barn, en familjehemsplacerad dotter på två år, hundar, höns och en hittekatt. Och så kom sommaren och för att skingra tankarna hängde Jenny med väninnan Tanja till byns badhus. Solbadande invid poolen upptäckte Jenny en knöl i bröstet. Tanja uppmanade henne att kolla upp det, men Jenny ville inte höra på det örat. Hon var ju odödlig.

– Runt mig har jag mina nio bästa väninnor, fem tjejer i mitt barndomsgäng som jag vuxit upp med och fyra andra i en syjunta, som kom in i mitt liv lite senare. De här två gängen enades plötsligt om att få i väg mig till doktorn.

”De nio” bokade en tid åt Jenny på vårdcentralen, sedan gick allt snabbt. Det blev remiss till bröstmottagningen i Lund. Och vad gör ”de nio” då? Jo, de lurar i väg Jenny på picknick till Lunds stadspark och får på det sättet med henne till den inbokade läkartiden. 

– Det blev mammografi och sedan biopsi på tumören, men inte ens då förstod jag allvaret. Jag gick tillbaka till picknicken, men där såg jag direkt att mina vänner hade förstått det jag själv just då inte begrep.

”När behandlingarna var klara ställde Jenny och kompisgänget till med en gigantisk friskfest, en vacker ”fuck-you-cancergala”

Jenny fortsatte att leva ungefär som vanligt. Hon drog i väg till Norge för att klättra. Hemma igen kom det oundvikliga beskedet som hon och hennes mamma fick ta emot vid ett läkarmöte.

– Jag hade en elakartad, snabbväxande och aggressiv cancer. Det enda jag tänkte på var att visa mig stark. Jag var så rädd att de skulle tro att jag inte kunde ta hand om mina barn.

Jennys mamma och hennes lillasyster Emelie med sjuårig dotter flyttade hem till Jenny. Runt henne bildades ett stöttande team bestående av familjen och de nio väninnorna. Tillsammans gjorde de Jennys cancerresa; med cellgifter, håravfall, kräkningar, svimningar och panikångestattacker. Rädslan hon haft att barnen skulle komma i kläm kunde hon släppa, för runt familjen byggdes en mur av kärlek och trygghet.

– Hela mitt stora hus var plötsligt fullt av kvinnor, tända ljus och rödgråtna kompisar som försökte hålla god min. Och jag fattade fortfarande noll! Jag hade bestämt mig för att skaffa extensions. Tanja var tvungen att förklara för mig att det inte skulle gå, jag skulle ju snart tappa allt mitt hår.

Jenny fick beskedet av sin läkare att hon blivit steril, tappat närminnet, förlorat stora delar av balansen och hade fått en nervskada i benet. Dessutom skulle hon fortsätta med hormonbehandlingen i fem år. Men hon hade överlevt! Foto: ISABELL N WEDIN / BMB

Tuffa cytostatikabehandlingar

Sedan den förra biopsin visade det sig att det hade det bildats en tumör till. Det blev operation och borttagning av en lymfknut i armhålan. Glädjen var stor när det visade sig att cancern inte var spridd.

– Vi firade och grät av lycka allihop. Och innan jag satte i gång med cellgifterna hade vi en rakningsfest. Mina barn fick raka bort allt mitt hår innan jag tappade det. Först färgade vi det rött, grönt och blått, sedan föll det ner på golvet och jag kände mig som världens coolaste mamma. Fast efteråt har jag förstått att upplevelsen var väldigt traumatiserande för mina barn. Jag bar länge på dåligt samvete för det där.

Nu följde ett år av tuffa cytostatikabehandlingar. Var tredje vecka besökte hon onkologen. Jenny kräktes, tappade smak och lukt, munnen kändes som en torr svamp, de vita blodkropparna sjönk katastrofalt, hon blev infektionskänslig och hade sår överallt. Efter den tredje behandlingen drabbades hon av förfärliga magsmärtor.

Jennys och Niklas stora sjubarnsfamilj. Foto: Tittie Thomasson

– Min cancer var östrogenkänslig och det var när livmodern och äggstockarna krympte som det gjorde så där ont. Innan behandlingarna satte i gång hade jag fått frågan om jag ville plocka ut ägg för att kunna få barn längre fram, men jag sa nej tack, jag hade ju redan fyra barn. För min del var det praktiskt att blir steril. På det sättet skulle jag ju slippa preventivmedel, säger Jenny och ler ett snett leende.

Fick besked att hon blivit steril

När behandlingarna var klara ställde Jenny och kompisgänget till med en gigantisk friskfest, en vacker ”fuck-you-cancergala”. Olika sponsorer ställde upp med mat och blomstersmyckning. Idén expanderade: 200 gäster kom för att fira tillsammans med Jenny. Det var sång, glam, dans och uppträdanden.

– Mina tre söner och manliga kompisar gick catwalk med mina peruker som auktionerades ut till högstbjudande och så gav vi pengarna till bröstcancerfonden. Jag hade inbillat mig att jag snabbt skulle bli mitt vanliga jag igen, men faktum var att jag var totalt utmattad. 

Klockan elva gick Jenny hem, och runt sig hade hon som vanligt sina nio bästisar och systrar. Hon var så trött att hon inte orkade stå på benen.

Den första april 2015 fick hon beskedet av sin läkare att hon blivit steril, tappat närminnet, förlorat stora delar av balansen och hade fått en nervskada i benet. Dessutom skulle hon fortsätta med hormonbehandlingen i fem år. Men hon hade överlevt! 

– Nu följde en galen period av mitt liv, säger Jenny och skrattar. Jag festade och jagade bort mig själv från mig själv. Jag hade förlorat ett helt år, nu skulle jag ta tillbaka allt jag missat. Jag skulle träna, dricka rödvin, röka cigg och gå på stilettklackar. Den sommaren glömmer jag aldrig.

I augusti bjöd en av tjejerna i gänget med sig Jenny upp till sin stuga i den småländska skogen. Det var strängt förbjudet att ta med sig dator och Iphone, inga distraktioner alls var tillåtna. Och där och då rasade Jenny ihop. Allt hon varit med om kom ikapp henne.

– Det blev en resa in till psykakuten, där min syster mötte upp. Vilket nederlag! Jag som skulle klara allt, men läkaren förklarade för mig att det var helt naturligt att jag var där, efter allt jag gått igenom. Sedan den dagen har jag inte tagit ett enda bloss på en cigarett och festar nuförtiden i lite mindre sammanhang.

Det blev i stället KBT-terapi, yoga, träning, bra mat och kärleksboost. Och insikten om att det är tillåtet att vara ledsen, och man behöver inte alltid vara stark och klara precis allt. Nu startade en långsam läkning. Och då rätt som det var, från ingenstans – kom Niklas in i hennes liv.

”Det gick inte att undvika Niklas och hans enorma kärlek”, säger Jenny om sin man som kom från ingenstans. Foto: ISABELL N WEDIN / BMB

– Dig ska jag ha! Var det första han sa till mig när vi sågs. Vi hade mötts på Tinder. Han var energisk, snabb och självsäker i sin kärlek till mig, och själv var jag livrädd, skör och ömtålig.

Jenny hade snubblat över en skäggig, högljudd, stor och varm värmlänning som nu svepte in i hennes liv som från en annan planet. 

– Det gick inte att undvika Niklas och hans enorma kärlek. Redan från början av vår relation var jag noga med att berätta vad jag hade varit med om, att jag var steril och hade svårt att komma ihåg saker, men han accepterade allt. Med Niklas hjälp har jag hittat tillbaka till livet. Långsamt och med många bakslag men ändå stadigt framåt.

”Det som inte kunde hända, hade hänt. Mängder av prover togs, det handlade ju om en högriskgraviditet”

På den andra dejten gick de en promenad och berättade för varandra om sina liv. Hon fick höra Niklas säga att hans dotter Vega egentligen skulle ha hetat Embla. Det där gjorde intryck. Inom sig hade Jenny nämligen i hemlighet alltid önskat sig en liten Embla.

– Så konstigt att höra honom säga det namnet, det var liksom ”meant to be” på något märkligt sätt. 

Snart flyttade Niklas och hans två barn in i Jennys stora bondgård mitt i byn (som från början är hennes föräldrahem). Varannan vecka var det full rulle med alla barnen; läxläsning, storbak, matlagning, packande av gympapåsar, och varannan vecka var det bara de två.  När huset var tomt på fredagskvällen kom en städerska och röjde och sedan bar det av till Köpenhamn eller Nice eller så låg de bara kvar i sängen hela helgen och älskade, och beställde hämtpizza i pyjamasar.

Den lilla mirakelbebisen där inne var en liten Mirabelle, även om alla trodde det var en pojke! Foto: ISABELL N WEDIN / BMB

– Ungefär ett år in i vårt förhållande började jag må riktigt dåligt. Jag förstod att något var jättefel. Jag mådde illa och var oförklarligt trött. Vi åkte till min läkare. Och där konstaterades det att det inte var något fel på min kropp! Tvärtom – jag var gravid.

Det som inte kunde hända, hade hänt. Mängder av prover togs, det handlade ju om en högriskgraviditet. 

– Vi tog graviditeten dag för dag. Jag vågade inte tro på att det var sant. Men på det första ultraljudet såg allt bra ut, och plötsligt såg jag en liten snopp på skärmen. Ja. alla såg den förresten!

Sedan var det dags för ultraljud nummer två och på frågan om Jenny och Niklas visste könet på sitt barn svarade de unisont ja. De visste ju att det var en liten kille de skulle få.

– Men vi hade fel, i min mage låg vår dotter. Det ögonblicket glömmer jag aldrig. Jag hade drömt om att få bära fram en flicka.

Mira föddes med kejsarsnitt en het sommardag i augusti 2018. Foto: ISABELL N WEDIN / BMB

2018 var den varmaste sommaren på hundra år, i augusti föddes Jennys och Niklas dotter Mira (efter mirakel) vid ett planerat kejsarsnitt. Bebisen skulle så klart ha hetat Embla, men insikten om att hon var ett mirakel tog överhanden, så det fick bli: Eva (efter Jennys mamma) Embla, Mirabelle i stället. En liten kopia av Jenny själv.

– Det var en utomjordisk upplevelse!

Hur ser ditt liv ut i dag?
– Sedan Niklas och jag möttes har vi byggt trädäck, hönshus, lekstuga, fått barn, fött upp katter, gjort en långresa till Thailand, startat företag, skaffat hundar och det bästa av allt: Vi har gift oss!

– Efter att Niklas gick ner på knä och friade på samma restaurang där vi först möttes, bjöd vi vänner och familj på ett picknickbröllop i trädgården. Och mitt i coronapandemin valde vi att ha vigselceremonin utomhus i en vacker bokskog. Mina systrar och nio vänner ”lämnade över” mig till Niklas.

Text: Kersti Hilding Hansen

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av mama + hudvård från Emma S för 159 kr. Köp nu!