3-åringen engagerar sig inte i de andra barnens lek. Ibland är hon till och med otrevlig. Varför? undrar föräldern. Foto: Alex Blajan/Unsplash

Varför är hon så sur och otrevlig mot andra barn?

Varför vill dottern, 3 år, nästan aldrig leka med andra barn, och varför blir hon så sur och avvisande när ett barn närmar sig? Barnpsykologen svarar.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

Vårt barn vill sällan leka med andra barn

Vi har en dotter på 3 år som är väldigt verbal, klok, iakttagande och härlig. Sedan 2-årsåldern har hon haft en bästa kompis på förskolan och en bästa kompis, som vi träffar sporadiskt, utanför förskolan. På förskolan är det bara bästisen som gäller. Om inte bästisen är där vill hon inte leka med någon alls. 

Personalen försöker inkludera alla barn och har sagt åt oss att träffa barn från förskolegruppen även utanför förskoletid. Det har hjälpt lite, hon är nu trygg med ytterligare en kille. Men man märker tydligt att hon väljer barn och vuxna som hon tyr sig till med omsorg. Vi bejakar att hon har en bästis men det känns som om hon låser sig vid det. 

Efter förskolan möter vi ofta upp andra barn, vars föräldrar precis som jag är föräldralediga med småsyskon. Vi ses på en lekplats där de andra barnen leker med varandra – men vår dotter står mest vid min sida om inte jag engagerar mig i leken (vilket kan vara svårt ibland eftersom hennes lillebror på 5 månader behöver uppmärksamhet). 

Hon vill sällan leka med de andra och är ofta sur och avvisande om de tränger sig på. Hon blir snabbt ledsen och ilsk och gråter och skriker högt om de gör fel. Det verkar som att hon får kortslutning när leken inte blir som hon tänkt sig. Hon kan även bli otrevlig och snäsa av barn som bara vill vara snälla. 

Vi försöker sätta ord på hennes känslor och säga att det är okej att vara arg och sur. Vi har pratat med förskolan som säger att vi ska fortsätta bekräfta känslorna och samtidigt inkludera andra barn i leken. 

Men varför blir hon otrevlig? Det känns inte som ett okej beteende. Hur ska vi bemöta henne på bästa sätt i detta – och framför allt, vad ska vi säga till henne?

Hemma, kan tilläggas, är hon glad och sprudlande. Hon leker gärna rollekar med mig och sin pappa.

En undrande mamma

Barnpsykolog Malin Bergström: Kanske din dotter är blyg?

Barnpsykolog Malin Bergström. Foto: STEFAN TELL / STEFAN@STEFANTELL.SE

”Du beskriver din dotter som iakttagande och det, tillsammans med din övriga beskrivning, får mig att tro att det här handlar om att din dotter är blyg. Att hon är mer bekväm med att iaktta än att kasta sig in i en hög av ungar. Kan det vara så?

Om man föredrar lek med en kompis snarare än med barn i grupp, om man tar lite tid på sig att värma upp i nya sammanhang och om man är noga med vem man ska leka innebär förskolan utmaningar. För att komma in i lekmood behöver man ju känna sig trygg och bekväm. Och för vissa av oss är stoj, stök och andra människor ett hinder för det. 

Om det är så för er dotter tolkar jag hennes bryskhet och avvisanden som sätt att värja sig. Hon visar med kroppsspråk, mimik och ord att hon behöver space och att hon vill värna sin integritet. Att hon får kortslutning och blir ilsken när andra ”gör fel” kan i så fall också handla om att hon tappar kontroll och blir frustrerad av det hon upplever som rörigt och övermäktigt. 

Som jag läser ditt brev får du hintar av förskolepedagogerna om att hon kan vara hjälpt av att få fler kompisar att leka med. Så skulle jag också tänka, generellt – bland annat för att fler möjliga lekkamrater ger en bredd av erfarenheter och möjligheter till socialt samspel. Men samtidigt skaver det tankesättet i mig. Det finns liksom något konformt och intolerant i det, som att alla barn skulle må bra av samma saker. Vi skulle ju knappast tänka så om vuxna, att Per som är lite stel och nördig verkligen skulle behöva börja med zumbapass för att komma loss. 

Mitt råd är därför att inte följa pedagogernas råd om mer social stimulans utan att tvärtom se till att din dotter alltid har en reträttplats i sociala sammanhang – som att hänga runt dig i parken (som hon gör idag) eller krypa upp i sittvagnen när lillebror börjar vara i famnen eller fara runt för egen maskin. Som hennes vardag ser ut badar hon i social stimulans på förskolan och behöver kanske som motvikt få vila från det, tänker jag. 

I linje med det föreslår jag att du ser hennes frustration och ilska med kompisarna som signaler om att hon är trängd och överväldigad, och att du hjälper henne att backa i de lägena. Genom att erbjuda henne den där ”reträttplatsen” och inte pusha henne att leka kan du också förebygga att de situationerna uppstår. 

Kanske tänker du att du lägger sten på börda om du följer mina råd? Att du skapar en asocial liten människa i stället för att hjälpa henne att komma över sina svårigheter? Och visst, det här är en balansgång. I grunden vill vi ju att barn ska go with the flow och utvecklas utifrån sig själva. Men det är ju också vår uppgift att hjälpa dem över tuvor och hinder så att deras personligheter inte ska stå i vägen för dem. 

Jag tycker dock att man som 3-åring ska ha extremt få krav av den sorten på sig. I 3-årsåldern har man all tid i världen att utveckla strategier för socialt samspel med flera. Er dotter går dessutom i förskola och har en social mamma som hänger med andra föräldralediga, så den ”exponeringen” kommer liksom gratis i ert fall. I kombination med en reträttplats, ser jag det som en optimal miljö för henne med det bästa av två världar.” 

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av mama + lampa till barnrummet & kokbok för 159 kr. Köp nu!