Om barnet inte förstår ordet ”nej”, eller i alla fall struntar i det – vad gör man då? Barnpsykolog Malin Bergström svarar. Foto: STEFAN TELL / STEFAN@STEFANTELL.SE

Varför är barnen alltid klängiga med mig?

När barnen är med mamman är de gnälliga och har svårt att leka själva. När de är med pappan råder harmoni. Vad beror det på? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

Fråga om klängiga barn:

Jag har en tjej på 3,5 år och en pojke på 1,5 år. Ända sedan pojken föddes har barnen agerat väldigt annorlunda mot mig jämfört med mot sin pappa. När jag är hemma är de alltid där jag är, de gnäller mycket och har svårt att leka själva. Om jag stänger dörren till toaletten är det en mindre katastrof, och att gå ut med soporna utan den lille på armen är inte att tänka på.

När pappan är hemma ligger det någon sorts harmoni i luften. Barnen är mer tillfreds, klarar mer själva, bråkar mindre och står ut med att pappan rör sig fritt mellan rummen utan att bära någon med sig.

Det här sliter på mig, mycket! Det blir inte bättre av att min man anser att jag i viss mån får skylla mig själv som inte sätter tillräckligt tydliga gränser. Till saken hör att jag har jobbat sedan pojken var 11 månader. Min man har varit helt föräldraledig sedan dess.

Vad kan det här bero på? Finns det något jag kan göra för att förbättra situationen?

Min man kan visserligen vara lite sträng ibland men är en väldigt snäll, mysig och engagerad pappa. När vi båda är hemma ”hänger” dottern gärna med honom istället för med mig. Hon var extremt mammig under hela första året.
/Klängmamman

Barnpsykolog Malin Bergström svarar:

Barnpsykolog Malin Bergström. Foto: Stefan Tell / STEFAN@STEFANTELL.SE

”Tjena Klängmamman! Jag tror att många känner igen sig i din beskrivning. Barn använder verkligen sina föräldrar till olika saker. Med dig är dina barn ”små”, klängiga och behövande, med sin pappa är de lugnare och mer självständiga. Från deras perspektiv är det utmärkt. Ur sina två närmaste relationer hämtar de kraft och stimulans på olika sätt.

Den här fördelningen beror inte på att du och deras pappa har olika uppfostringsstrategier eller på att du inte är tillräckligt sträng. Den beror snarare på att det finns utrymme för barnen att tillfredsställa sina olika behov. Även om man som föräldrar vill ha likadana roller kan barnen vilja ha det på andra sätt.

Att du hamnade i ”klängrollen” har säkert att göra med att barnen var mammiga i början och nu fortsätter att ge utlopp för sina anknytningsbehov (som jag tror att det här handlar om) gentemot dig. Självklart har de anknytningsrelationer till sin pappa också, men när du finns tillgänglig väljer de dig för den rollen.

Det är svårt att som förälder se något positivt med kläng och gnäll, men för små barn är växlingen mellan beroende och självständighet nödvändig. Förutsättningen för självständighet och harmoni är att de får tillfredsställa närhetsbehoven också. Du skriver att det är lugnt när deras pappa är ensam med dem, men jag tror att om du var borta en längre period skulle de bli klängiga och gnälliga också gentemot honom.

Räcker inte vissheten att det du ger barnen är något grundläggande och viktigt kanske ni ändå behöver jobba på att luckra upp rollerna i familjen. Att dela på er ibland och göra saker med varsitt barn kanske kan hjälpa de dagar då gnället är som mest ­intensivt.”

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av mama + solskydd för dig och ditt barn från EVY. Köp nu!