Foto: Shutterstock

Jag har valt bort pappa ur mitt liv – hur berättar jag för mitt barn?

Mamman har ingen kontakt med sin pappa. Den 3-åriga sonen kommer snart att ha frågor om sin morfar, tror hon. Hur ska hon berätta? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Det här är en artikel från Vi Föräldrar.

Hur kan jag prata med mitt barn om att jag inte vill ha kontakt med min pappa?

Jag har sedan sju år tillbaka valt att inte ha någon kontakt med min pappa. På grund av honom präglades min uppväxt av psykiskt och fysiskt våld, både mot min mamma och mig.

Jag har nu en son som är 3,5 år och som snart kommer att börja ställa frågor. Jag känner mig vilsen kring hur jag ska prata med honom om detta. Jag har ju valt att inte ha kontakt med min pappa eftersom han får mig att må dåligt.

Idag är min mamma gift med en ny man som min son kallar morfar, men som jag inte kallar för pappa. 

Hur kan jag på ett bra sätt prata med mitt barn om att jag har en pappa som jag har valt att inte ha kontakt med?

Linda

Barnpsykolog Malin Bergström: ”Berätta i stället för att vänta på frågor”

Barnpsykolog Malin Bergström. Foto: Stefan Tell

”Vad bra att du funderar över det här redan nu, när din son är så liten. Att tidigt berätta om sådana här hemligheter gör dem mindre laddade och gynnar familjeklimatet.  

Att vi ändå ofta råkar hålla tyst om jobbigheter beror förstås på att det svider i oss när vi pratar om dem. Kanske är vi också rädda att bli känslomässigt berörda inför barnen. 

Som föräldrar vill vi stå för trygghet och beskydd. Tanken på att visa oss svaga och berörda kan vara skrämmande. Därför är det lätt att rationalisera sin tystnad genom att tänka att det bara skulle skapa onödig oro hos barnen om man berättade. Men tyvärr betyder tystnad inte att saker försvinner. Känslomässigt laddade hemligheter har en förmåga att leva sitt eget liv i familjer. Alla vet eller anar att de finns där men ingen vågar prata om dem. Och allt som vi inte pratar med barn om lämnar vi åt dem att hantera på egen hand. 

Jag föreslår alltså att du berättar om din pappa i stället för att invänta din sons frågor. För din son räcker det att du nämner att det finns en annan morfar också men att han är dum och att ni därför inte träffar honom. Var ärlig och försköna inget, men ha din sons bästa för ögonen när ni pratar. Kanske kan du visa en bild på din pappa så att det blir tydligare för din son att han faktiskt finns. Var också beredd på följdfrågor och fundera på hur du vill besvara dem. Kanske räcker det att berätta att din pappa slogs och var argsint när du var liten? 

Med så här små barn kan det vara fint att göra en så komplex fråga till en berättelse. Orsak, verkan och komplicerade relationer är svårt för en 3-åring att greppa, men om du berättar om det som en historia kan det bli begripligt. Var också beredd på att du kan få berätta den historien många gånger, och på olika sätt, under sonens uppväxt. Kanske behöver han nya förklaringar och perspektiv när han blir äldre och nya frågor dyker upp. 

Jag tänker också att det här kan kännas svårt, eller till och med ogörligt, för dig Linda. När man blivit misshandlad psykiskt och fysiskt som barn kan den rädslan leva kvar i en väldigt starkt. Lukter, ord, platser och bilder kan kasta en tillbaka till den skräck man upplevde som barn, trots att man nu är vuxen och i trygghet. Om du påverkas på det sättet av att prata om eller tänka på din pappa, kan du överväga att ta hjälp med att bearbeta dina minnen för att kunna lägga dem bakom dig. På vårdcentralen finns psykolog eller kurator som du kan kontakta om du skulle vilja det.” 

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + trådlösa in-ear hörlurar för 199 kr. Köp nu!