Öppet brev till alla far- och morföräldrar

”Grattis till det underverk ni haft lyckan att få, till er möjlighet att få vara med och lotsa en ny liten människa ut i livet. Grattis till tindrande barnaögon på julafton, till avslutningar, luciatåg och simtävlingar. Grattis till den blomstertid och tipp tapp, till ungar som vill lära sig fiska, spela spel i timmar eller sitta på trappen och spekulera om livet under tidiga sommarmorgnar. Till rultiga små armar om era halsar, till snoriga pussar, hopp i sängen och slabb vid bordet. Grattis till liv, energi och mening!

LÄS OCKSÅ: ”Det har varit hysteriskt sedan vår son föddes” 

Allt detta har era älskade barn gett er, den finaste gåva vi medelålders stackars människor kan få. En gåva som förstås kommer med krav men som samtidigt är befriad från de egna småbarnsårens ständiga passande, oro och blöjbyten. Livets efterrätt där vi kan få slicka i oss den goda grädden utan att först svälja några torra bottnar.

Men, att vi slipper blöjbyten och ansvar innebär tyvärr inte att gåvan kommer gratis. Priset är bara ett annat än när vi själva blev föräldrar. För vissa av oss kostar barnbarnen på i form av krav och förväntningar. De kommer precis när vi äntligen skulle få ägna vår tid åt att resa, gå på teater och spela golf, efter åratal av ansvar och måsten. Andra av oss känner oss i stället utestängda. Vår kunskap och erfarenhet är inte önskvärd, plötsligt gäller visst helt andra saker än när våra barn var små. Och det blir uppenbart för oss att kontakten med våra barnbarn är helt beroende av vår kontakt med deras föräldrar.

Vill vi vara en del av våra barnbarns liv är alltså detta den första lärdomen – vi måste värna om föräldrarna. Vår roll är inte att kasta oss in och ta taktpinnen. Vi ska sitta i baksätet, lyssna in vad barnbarnens föräldrar vill och behöver och sen anpassa oss efter det. Vill vi diskutera barnuppfostran ställer vi öppna nyfikna frågor, läser på om vad som gäller i dag och respekterar det föräldrarna kan och bestämmer. Vi säger inte ett ord om att bebisar kan bli bortskämda eller få för mycket närhet, vi håller tyst, ser och lär. Vi respekterar föräldrarnas idéer om barnbarnens klädedräkt, sovtider och matvanor. Vi svarar när vi tillfrågas men kniper ihop om våra goda råd och organiserar på inga villkor om i några kök och garderober.

”Det är ingen mänsklig rättighet att få ta hand om sina barnbarn”

Barnpsykolog Malin Bergström har lång erfarenhet från barnhälsovården (bvc) och barn- och ungdomspsykiatrin (bup). Hon är också docent, forskar vid Karolinska institutet och Stockholms universitet och har skrivit böckerna ”Lyhört föräldraskap”, ”Att skiljas med barn – föräldrar i två hem” samt ”Fråga barnpsykologen – 142 frågor och svar om att vara förälder” Foto: STEFAN TELL

Självklart behöver vi inte bli totala mähän. Så fort barnbarnet blivit tillräckligt gammalt kan vi förstås unna oss att smyga fram någon enstaka tablettask fast föräldrarna har sockerfobi och det snart är dags för middag. Helt platt behöver vi ju inte lägga oss. Men vi ska veta att vi spelar med höga insatser. För det är föräldrarna som bestämmer.

Vi måste också komma ihåg att den första tiden som förälder är känslig. Man har tentaklerna ute och behöver fylla på med kärlek, värme och stöd. När vi ger det, ger vi våra barnbarn en gåva. För det är ingen mänsklig rättighet att få ta hand om sina barnbarn. Det är en ära som vi måste förtjäna. Och det gör vi genom att älska, värna och respektera deras föräldrar. Som plötsligt är någons föräldrar i stället för våra barn. Som är de som nu befinner sig i mitten av släktleden. Som behöver oss och älskar oss, inte för att vi tog hand om dem när de växte upp. Utan för hur vi behandlar dem nu. Så här från vår position i baksätet.”

/Barnpsykolog Malin Bergström

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

LÄS OCKSÅ: ”Det har varit hysteriskt sedan vår son föddes”