”Min dotter saknar empati – vad kan jag göra?”

”Hjälp, mitt barn saknar empati” 

”Jag har en sexårig flicka som jag oroar mig mycket för, då jag upplever att hon saknar empati. Kort och gott har hon ett mycket känslokallt beteende och jag är rädd att det är en del av hennes personlighet. Hon intrigerar mycket med sina vänner i förskoleklassen, pratar om dem på ett taskigt sätt och säger att den ena och den andra inte får vara med. Jag försöker förklara att man ska vara snäll och inkluderande men det verkar inte nå fram. Hon struntar i regel i vad jag säger. Hon retar ofta upp sin tvååriga lillebror, på alla tänkbara sätt. Hon tar hans leksaker, stänger in honom i små utrymmen och gör grimaser som gör honom ledsen. Hon är inte snällare mot katten om vi säger så... 

Jag försöker förklara hur man ska bete sig, men det är som om allt jag säger bara rinner av henne. Hon struntar i mina regler. Det gör att jag ofta blir arg på henne, vilket kanske inte hjälper situationen. Jag upplever att hon är sluten gentemot mig och jag har svårt att nå fram... Hon tyr sig aldrig till mig, rent fysiskt eller med frågor och funderingar, och det gör mig ledsen och uppgiven. Jag googlar på antisocialt beteende och tycker att mycket stämmer in på min dotter... Du kanske undrar hur vi har det i familjen i övrigt, och jag tror vi är som många andra. Min sambo och jag bråkar ibland, oftast om att sambon jobbar mycket och lämnar mycket av hushållsarbetet hos mig, men annars är vi nog en ganska vanlig familj med styrkor och svagheter. Hur går jag vidare?”

/Linda, 30. 

Barnpsykologen Malin Bergström: ”Ni behöver hjälp att bryta cirkeln” 

Hej! Vad svårt det här låter, både för dig och för din dotter. Som jag läser ditt korta brev så låter det som att ni inte har det så varmt och fint tillsammans. Hon sluter sig mot dig, du försöker guida henne men hon lyssnar inte, vilket gör dig arg och får dig att känna dig maktlös. Den här cirkeln behöver ni få hjälp att bryta. Som det är nu missar du hennes varma och goda sidor, som jag är säker också finns. Och ditt föräldraskap blir i sin tur lite oempatiskt eftersom du inte når fram och därför blir hårdare/argare än du egentligen skulle vilja. Och när den här trista cirkeln rullar på så finns det risk att era roller cementeras och bidrar till ytterligare tråkigt beteende. 

När vi hamnar i sådana här cirklar med våra barn (ibland för att de liknar oss, ibland för att vi inte begriper oss på dem) så är vårt eget beteende den enda parametern vi kan förändra. Vi kan inte ändra varken vår egen eller vårt barns personlighet. Men vi kan ändra på hur vi bemöter dem. Din uppgift blir framöver därför att fokusera helt på det positiva, varma och fina som din dotter gör eller berättar. Uppmärksamma det, sätt ord på det ”du är verkligen en fin storasyster, älskling”/ ”vad fint du berättar att du gjorde när Vera blev ledsen på föris idag” och tona ner uppmärksamheten på det dumma hon gör. 

Aj, det var kanske inte den lättaste utmaningen? Ofta brukar det här hänga upp sig eftersom man känner att man ju har ANSVAR för att lära sitt barn rätt och fel. Och visst, det är en del av föräldraskapet. Men grejen är att det man vill lära barnet bara går in om barnet har det där andra först - den osvikliga känslan av att man som förälder alltid står på dess sida hur hopplöst det än råkar bete sig. När man hamnar i tjatträsket behöver man därför backa som förälder och tänka: Okej, jag litar på att det finns andra (till exempel pedagoger) som reder ut tjafs och dåligheter. Min enda uppgift under 2022 är att skapa en varm och tillitsfull relation till min unge. Eftersom det är den bästa bas som finns för att empati och värme ska blomma. Och för att det är det enda sättet att så småningom (2023) också kunna prata om sådant som går snett med andra och få barnet att ta till sig de eventuella tips man kan bistå med. 

För visst kan det vara så att din 6-åring är empatistörd. Då behöver hon er extra varma och tillitsfulla relation ännu mer. Det kan också vara så att hon är i en barngrupp på förskolan som inte får tillräckligt bra vuxenstöd och därför hamnar i tråkiga beteenden som de är för små att bryta själva. Att hon lider av det och därför tar med sig ofoget hem. Oavsett vilket behöver hon din varma positiva blick på sig själv och det hon gör. Känns det för motigt att vända den skutan själv så finns det dels föräldrastödsprogram som tex ABC som du kan söka till via er kommun. Det finns också psykologer knutna till vårdcentraler som kan ge föräldrastöd. Jag önskar dig all lycka i att vända den här skutan.
/ Malin

LÄS OCKSÅ: ”Har sonen tagit skada av min destruktiva relation?”

LÄS MER: ”Kan jag bestämma vem mitt barn ska leka med?”

LÄS MER: ”Mitt ex har inga tydliga regler för barnen”

LÄS MER: ”Min man vill inte ha fler barn, vad ska jag göra?”