”Farfar är en riktig skitstövel, måste vi umgås?”

”Min svärfar är en riktig skitstövel som alltid har styrt och ställt med familjen på ett sätt som jag upplever riktigt destruktivt. Han har nu tre vuxna barn med respektive, en undergiven fru och fem barnbarn (varav två av dem är mina barn). Och alla lyder under hans häftiga humör.

Tidigare har svärfar varit otrogen mot sin fru, min svärmor, något som är allmänt känt i familjen men som ingen pratar om. Han har även hotat svärmor med våld (har min man berättat) och låter henne inte ha en egen mejladress... Dessutom kontrollerar han henne noga efter att hon varit på mataffären, och vill veta om hon har pratat med någon.

Min man har en komplicerad relation till sin far. När allt är lugnt, alltså när svärfar inte är jättearg, spelar han att allt är bra. De småpratar om jakt och fiske och andra gemensamma intressen... Men när svärfar exploderar hanterar min man det genom att minimera skadorna så mycket som möjligt. Han käftar i regel inte emot och drar sig undan, precis som svärmor. Vi påverkas ju mest av det här under högtider då vi kommer och sover över hos svärföräldrarna, annars bor vi tio mil ifrån dem, tack och lov. Mitt problem är hur jag ska hantera den här giftiga relationen med tanke på mina två barn, 3 och 1 år gamla. Helst vill jag inte ha med den här hemska mannen att göra. Jag är rädd att något av mina barn ska få en kraftig utskällning eller se sin farmor bli illa behandlad – och kanske på det viset ta skada? 

Min man förstår mig till viss del men vill inte röra upp några känslor i onödan och håller en god min. Måste mina barn ha en relation till sin farfar? Jag tycker inte det, men min man vill så klart det och jag vill ju att barnen ska få chans att lära känna sin farmor och sina kusiner...” 

/Lena, 33

Barnpsykologen Malin Bergström: ”Det rimliga är att avstå från umgänge med din svärfar” 

”Hej! Tack för ditt brev om en svår situation. Din man har levt med de här familjemönstren under lång tid. Du skriver att han ”så klart” vill att barnen ska ha en relation till farfar, vilket i mina öron låter som att han inte gjort upp med sin barndom. För det vet vi, att det bästa sättet att bryta destruktiva mönster och inte föra dem vidare till sina egna barn är att skapa distans och få perspektiv på sin barndom. Att bryta sig lös. Men du beskriver en familj fastnaglad av rädsla för en tyrann. En familj som malts ner av den rädslan. Pågår sådant länge tappar man perspektiven, ursäktar det oursäktliga och har inte längre koll på vad som är normala mänskliga behov. Allt handlar bara om att inte förarga den farlige. Säkert är din man också livrädd för vad det skulle innebära att bryta familjetabut kring farfars våldsamhet. 

Du är däremot klarsynt och det kan vara hans räddning. Men den kan också bli en kil i er relation. Att ta tag i så här svåra mönster kräver egen motivation och eget mod. Det du kan göra är att stötta din man i den processen. Men du kan inte initiera eller driva den. Däremot kan och ska du vara ett skydd för dina barn. När barn utsätts för det du beskriver påverkas de förstås, de blir skrämda när vuxna är labila och opålitliga. De kan också påverkas av de mönster som skapas runt svärfar - som att farmor är förtryckt och rädd men, framför allt och viktigast, så påverkas de av hur deras pappa förändras när han är med sin ursprungsfamilj. Men du kan, med din klarsynthet, skydda dem. Genom att inte dras in i det destruktiva, genom att prata om det du ser och det som händer. 

”Din uppgift är inte att bryta deras destruktiva mönster eller att lösa deras problem. Din uppgift är snarare att stötta din man om han vill frigöra sig och att skydda dig själv och barnen”.

När de är äldre, kan du prata om hur sådana här mönster kan växa fram mellan människor. Varför man kan vänja sig vid hemska saker när man lever i rädsla varje dag. Kort sagt kan du lära dem något viktigt om komplexiteten i mänskliga relationer och vikten av att de själva säger stopp och tar hjälp om de hamnar i liknande lägen. Men det kan du lära dem även om ni inte umgås. För det rimliga är väl att man avstår från umgänge med en människa som din svärfar? Att man skyddar sina barn från en sådan miljö? För det är ju inte bara när det smäller och han får utbrott som stämningen där är spänd? Jag tänker att rimliga gränser är att träffa farmor utan honom. Men som jag förstår ditt brev kan det vara omöjligt. Din uppgift är dock inte att bryta deras destruktiva mönster eller att lösa deras problem. Din uppgift är snarare att stötta din man om han vill frigöra sig och att skydda dig själv och barnen. Kanske får ni bara magsjuka så att din man måste besöka dem själv? Kanske ser du lite fint till att relationen tunnas ut? Kanske vill du vara tydligare? Bara du vet vad som är möjligt. Står du och din man långt ifrån varandra i detta och har svårt att prata om det så föreslår jag parrådgivning.” 

Varma hälsningar Malin

LÄS OCKSÅ: ”Min dotter saknar empati – vad kan jag göra?”

LÄS OCKSÅ: ”Vi är så besvikna – farfar prioriterar inte barnbarnen”