”Lyhört föräldraskap och skärmtid, går det ihop?”

Jag har inga hårda regler om mobiler och skärmar – sviker jag mitt föräldraansvar?

Jag har en fundering om lite äldre barns mobilanvändande. 

När barnen är små är det så mycket lättare att dra gränsen kring vad som är rimlig skärmtid. När de blir äldre och många av deras sociala kontakter finns i mobilen blir det så mycket svårare. 

Jag har full förståelse för mobilens dragningskraft. Jag känner ju själv att typ halva mitt liv finns i telefonen, men jag tillhör inte de föräldrar som oroar sig för vad barnen de facto gör när de sitter med sina skärmar (jo, det är klart att jag tänker på det också, men det är inte min främsta oro). 

Så vad är det jag oroar mig för då? Jo, för att mobilen, med sin uppslukande effekt, så lätt blir det enda som barnen vill göra. Jag ser det på min 10-åring som, sedan hon fick Snapchat (för att kunna hålla kontakt med sina kompisar) och började spela spel, helst vill gå, stå och sitta med skärmen precis framför ögonen all vaken tid. Jag ser det på min 13-åring, som alltid älskat att läsa och dessutom varit väldigt kvällstrött, men nu ligger med telefonen till klockan ett, två på nätterna och i snitt har 10 timmars skärmtid per dag. Och jag ser det på min 16-åring som är vaken till gryningen och somnar på sängen så fort skoldagen är slut. Sedan kommer han till oss föräldrar och säger att han har ”problem med att somna”. 

Jag förstår att han har svårt att somna, för jag hör på nätterna hur han pratar med kompisar och resten av tiden gissar jag att han växlar mellan att spela spel, kolla youtube, kolla sina sociala medier, skriva textmeddelanden … Precis sådant som många av oss vuxna gör. Och det är säkert för att jag förstår hur lockande mobilen är som jag oroar mig för hur barnen ska lära sig att förhålla sig den. Det kräver ju jättemycket mental styrka att plugga till ett matteprov eller läsa in spanskaglosor med en mobiltelefon liggande på armlängds avstånd! Och det är jätteenkelt att ligga på sängen från fredag eftermiddag till måndag morgon när man har tillgång till hela världen genom en manick i sin hand.

”Sviker jag mitt föräldraansvar genom att inte införa hårdare regler trots barnens protester?”

Det låter så bra att ha principer som ”inga mobiler i rummet under läxläsning” men i verkligheten kompliceras det av att mycket undervisningsmaterial finns på nätet – och dessutom finns det ju utmärkta appar som hjälper en att öva glosor … 

Det är samma sak med mobilen i sovrummet på kvällstid. Jag är avundsjuk på föräldrar som har överenskommelser med sina barn om skärmfri tid före läggdags, och om att alla mobiler ska ligga i köket på natten. Det låter jättesunt och klokt! Men när jag då och då får ett utbrott kring mobilerna och försöker säga något i stil med att ”Nu får vi köra på xxx!!!!” (xxx = valfri regel kring skärmfri tid) möts jag bara av skrik och smällande dörrar. 

Att prata med barnen under lugnare former, för att försöka hitta en gemensam överenskommelse, fungerar inte heller. Även om vi ”kommer överens” är det samma visa igen några timmar senare, så förmodligen har de bara accepterat mitt förslag för att få slut på diskussionen.

Jag tror att vissa i det här läget skulle tänka ”stäng av wifi:t” eller ”ställ in skärmtid på barnens telefoner”, men jag tycker det är svårt att få ihop sådant med min uppfattning att barnen har rätt till ett privatliv – och mycket av privatlivet sköts ju via telefonerna. Dessutom får jag inte den auktoritära linjen att funka. Alla försök att begränsa mobilanvändandet får dem att bli som Gollum i Sagan om ringen. 

Sviker jag mitt föräldraansvar genom att inte införa hårdare regler trots barnens protester? Hur ska jag i så fall veta var gränsen går mellan lagom och för mycket? 

Det som stundtals gör mig livrädd är att jag vill att barnen ska komma ut i vuxenlivet och ha med sig åtminstone några goda vanor – som att sova på natten, kliva upp från sängen i alla fall någon gång under dagen, gärna röra på kroppen utomhus då och då – och allra viktigast: att de ska förstå att man ganska ofta måste göra det tråkiga först.

Men jag vill ju också behålla en god relation till mina barn. Jag vill ha andra samtal med dem än ”nu får du stänga av mobilen” (upprepat tio gånger i timmen). 

Hur långt kommer man egentligen genom att själv vara en förebild?

Förlåt för ett långt mejl men jag vet från andra föräldrar att vi är många som brottas med detta.

/Frustrerad

Barnpsykolog Malin Bergström: Goda relationer till våra barn är det bästa vi kan erbjuda dem

”Hej Frustrerad! Ditt brev är verkligen inget att be om ursäkt för! Din beskrivning av den verklighet vi alla delar och kämpar med är klockren! En anledning till att man blir vilsen och orolig över skärmarna är att det här är ett nytt fenomen. Inte nytt i tiden förstås, men något som vi inte har erfarenhet av från vår egen barndom. Sådana ”nya” företeelser gör oss ofta mer vilsna och rädda eftersom vi inte har något facit på vad de kan leda till. Vi vet att vi själva blev normala trots att vi kanske hängde i rökrutor, hade Samantha Fox-hår eller dränktes av skeva könsideal i Disneyfilmer. Men den tillförsikten saknas när det våra ungar håller på med är okänd materia.  

Idag skrattar vi åt gubbarna som påstod att våra ögon skulle bli fyrkantiga av tv-tittandet, men samtidigt för varje tid med sig risker för folkhälsan. Den livsstil som möjliggörs av elektriskt ljus, och som vi alla tar för självklar, har till exempel påverkat vår grundläggande biologiska funktion – vår dygnsrytm, matsmältning och nattsömn. Vårt sätt att organisera arbete leder till stress-sjukdomar, ryggproblem och musarmar. Stillasittandet och tillgången till snabbmat sabbar våra kroppar, och för fem år sedan hade 39% av jordens vuxna befolkning övervikt, enligt WHO. Det lär knappast ha blivit bättre sen dess.

Vår livsstil påverkar alltså vår hälsa och du har barn i en tid där skärmar medför överrisker för fetma, benskörhet och närsynthet. Även våra hjärnor påverkas av skärmarna – belöningssystemen triggas, och våra uppmärksamhetsspann skärps knappast av de oceaner av möjligheter som ständigt ligger ett klick bort. Vi människor är alltså barn av vår tid i hur vi mår och fungerar. Givetvis kan vi som föräldrar göra skillnad, men vi kan knappast stoppa tidens ström. 

Precis som tusen andra experter har jag i åratal skrivit rekommendationer om skärmtid i olika rapporter – och samtidigt behövt konstatera att 100% av befolkningen (inklusive mina egna barn) överskrider dem i samma ögonblick som de publiceras. Numera tänker jag att det enda de rekommendationerna har lett till är dåligt samvete hos föräldrar. Därför försöker jag istället prata om vad barn behöver för att må bra. Det vill säga, vad de behöver göra de där stunderna de inte hänger vid en skärm. Och det handlar om basala saker som att umgås, kramas, vara ute, röra på sig, läsa/bli lästa för, leka och tänka. Jag tror att det är dit vi behöver gå när vi kollar hur våra ungar faktiskt har det. 

Så handen på hjärtat, Frustrerad, hur orolig är du egentligen? Din 16-åring som ligger vaken på nätterna, klarar hen skolan? Verkar hen trivas i sin vardag? Rör hen på sig ibland? Vill hen verkligen vill ha hjälp med sina ”insomningssvårigheter” eller rullar livet på? Och hur har de yngre ungarna det?

Läs också: Vårt barn är hyperaktivt – vad ska vi göra? 

Den stora frågan, som jag ser det, är om du missar att reagera, agera och styra upp när du de facto ser negativa konsekvenser hos barnen. Om du tänker på situationer när de har haft det svårt eller krångligt – fallit ur socialt, verkat deppiga, håglösa, misslyckats i skolan eller rakat iväg i vikt: Hur löste du det då? Agerade du, eller stannade du i soffan och drömde dig bort på Pinterest? Om du agerade tycker jag du ska vila i den insikten, att när saker faktiskt blir problematiska så hanterar du dem och skyddar barnen. Men om du missade signalerna tills elevvårdsteamet väckte dig ur slummern framför Husdrömmar – ja, då kanske du ska köpa den där mobillådan som nyligen blev årets julklapp, parkera dig vid ytterdörren, samla in ungarnas skärmar och låsa in allihop i ett kassaskåp.

PS: Att vara hård och fyrkantig framställs ofta som tecken på ett resolut och gott föräldraskap. Själv tycker jag att det är idiotiskt och mest tyder på maktlöshet och brist på inlevelse i barn. Åtgärder som att ”stänga av wifit” tycker jag bara är relevanta om barnen har akuta problem och man kan göra överenskommelser med dem kring drastiska åtgärder för att bryta onda cirklar. Tack och lov har jag stöd i forskningen för de åsikterna – goda relationer till våra barn är det bästa vi kan erbjuda dem. Även om de hänger för mycket på Snapchat.”

Här hittar du fler frågor och svar från barnpsykologen

LÄS MER: Ida, 32: ”Mitt barn är beroende av telefonen”

LÄS MER: Nya norska rådet: Skippa all skärmtid för de yngsta barnen