”Hur ska vi hantera tvååringens utbrott?”
Den tvååriga dotterns utbrott påverkar hela familjen, skriver signaturen Liza.
– Utbrotten blir bara fler och fler och vi trippar på tå för att undvika allt som triggar.
Barnpsykolog Malin Bergström lugnar och ger råd.
”Hur sjutton ska vi klara av att leva med dessa utbrott?”
Hej! Har många gånger läst dina svar och tycker att de är så bra och lugnande.
Vår tillvaro är nästintill ohållbar just nu. Vi har en snart 2-årig dotter som sedan dagen hon föddes skrikit otroligt mycket. Under hennes första 6 månader trodde vi att det var typisk kolik vi råkat ut för, då hon skrek oavbrutet från eftermiddagen fram till sena kvällar. Bvc nämnde vid något tillfälle att kolik inte brukar börja vid födseln, men vi tänkte att det finns undantag.
Det har blivit aningen bättre i perioder när hon gjort stora utvecklingssprång. Hon var tidig med att dra sig upp i liggvagnen så vi bytte till sittdelen. Hon kröp vid 6 månader och började gå vid 8 månader. Sedan dess har hon varit otroligt bestämd. Jag lyckades sluta amma vid 18 månader och tiden fram tills dess var det bara jag som kunde lugna henne genom att amma. Hon åt nästan ingenting utöver amningen, så jag var tvungen att sluta då tillväxten blev påverkad.
Hon har aldrig tyckt om att åka bil. Ibland har man tur, men oftast gallskriker hon. Nu har hon blivit så stor att hon nästan lyckas ta sig ur bältet i sina skrikattacker. Vi måste åka mycket bil eftersom vi håller på att bygga hus utanför staden – så detta är oerhört stressigt.
Hon får väldigt ofta utbrott om hon vaknar på fel sida, har ätit dåligt, inte får mer glass eller liknande eller om någon tar en sak som hon plötsligt vill ha. Hon kan under dessa utbrott kasta saker och springa runt som en galning. Pratar man med henne triggas hon ännu mer, så det är bara att prova sträcka ut armarna ibland och hålla sig undan. Dessa utbrott kan vara i nästan en timme om man har otur. När hon blir arg kan hon tvångsmässigt ta på sig flera par byxor, byta strumpor eller ta av blöjan ibland. Kanske är bra att nämna att hon sedan många veckor tillbaka har börjat krångla med magen då hon ofta är hård och gråter och säger bajs. Det verkar vara jobbigt för henne att få ut bajset oavsett konsistens.
”Jag har alltid känt mig oerhört stark psykisk men nu börjar alla motgångar och problem tära på mitt mående”.
Utbrotten blir bara fler och fler och vi trippar på tå för att undvika allt som triggar. Vi har två barn till som blir lidande av allt skrik och att vi vuxna får slut på energi. En dotter som är 9 år och som kämpar med läxor i kaoset och en 6-årig pojke med autism, språkstörning och lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Han har sina egna behov och blir ofta rädd på grund av syrran. Hans utbrott är lätta att finta bort däremot och lättare att förutspå. Också väldigt kortvariga.
Dottern utvecklas bra för övrigt. Har börjat säga många ord men pratar mycket goja också och vill förmedla mer än hon kan. Är hon inte arg är hon jätteglad och charmig. Kan tillägga att utbrotten inte kommer på förskolan även om de märker av att hon är bestämd.
Vi oroar ju oss såklart för att detta kan vara en diagnos. Om så är fallet hur sjutton ska vi klara av att leva med dessa utbrott? Utbrotten påminner om nattskräck, men kan ske även när hon är vaken. Men ibland vaknar hon upp på natten och skriker. Är detta något du känner igen? Vi båda föräldrar arbetar full tid som lärare och skolsköterska och det är på jobbet vi numera kan slappna av och vara oss själva. Jag har alltid känt mig oerhört stark psykisk men nu börjar alla motgångar och problem tära på mitt mående.
/ Liza
Barnpsykolog Malin Bergström svarar: ”Att uppfatta sin lillflicka som en potential utbrottsmaskin gör något med föräldraskapet”
Hej Liza, vad tungt det låter! Att bygga hus, heltidsarbeta, ha tre barn, en son med autism och en gallskrikande liten viljestark loppa, låter som en mix som självklart tär på måendet. Ovanpå det oroar du dig över att dotterns utbrott ska vara tecken på någon diagnos. Så kan det förstås vara men att hon kan behärska sig på förskolan är lugnande i det avseendet. Att så här små barns utbrott kan likna nattskräck, det vill säga att de skriker men själva inte vet varför, känner jag igen. Det är helt enkelt så att impulskontroll och förmåga att hantera starka känslor fortfarande är så outvecklade att ilskan helt tar över. Övriga delar av hjärnan stängs ner och därför kan man inte nå små barn som är upprörda.
Däremot ska du inte gå med den oron och känna hur du sakta mals ner. Jag råder er att be er BVC-sjuksköterska boka en tid åt er hos barnläkaren (obs, inte BVC-doktorn utan hos just barnläkaren). Men hen kan du diskutera dels din dotters möjliga förstoppning och dels den oro utbrotten skapar. Din BVC-sjuksköterska kan också hänvisa er till psykolog som kan ge konkreta råd om hur ni kan bemöta er lilla eldfängda dotter. Som jag tolkar ditt brev så kommer de här utbrotten utan förvarning och det är svårt för dig att se vilka situationer (utom bilen då) som innebär risk för härdsmälta. En BVC-psykolog kan hjälpa er att kartlägga sådant och föreslå strategier för att förebygga utbrott. Hen kan också träffa er tillsammans med er dotter så att du får diskutera din oro för att något ska vara fel.
Tills dess vill jag ge dig några råd för att du ska hitta tillbaka till din vanliga psykiska styrka. När man mals ner av utbrott på det här sättet påverkar det inte bara ens mående och föräldraskap till storasyskonen. Att uppfatta sin lillflicka som en potential utbrottsmaskin gör något också med föräldraskapet till henne. Man blir på sin vakt, tolkar signaler och kan förstås få kort stubin själv. Allt sådant spär på de jobbiga cirklarna och kan till och med (omedvetet och ofrivilligt förstås) bidra till att trigga utbrotten.
”När man är mitt uppe i livet med tusen behov omkring sig hela tiden, kan det kännas omöjligt att ens tänka på att hitta på något för egen del. Men att fylla på sig själv är faktiskt inte extravagant lyx utan ett konkret sätt att skapa mer ork och kraft för familjen”.
Därför tycker jag att du och din medförälder ska ta ert mående på allvar och börja med en veckoplanering som dels innebär att ni turas om med lillflickan, dels att det finns luckor när ni fyller på er själva med sådant som ger energi och lust. Att turas om med er lilla dotter handlar om att spara kraft men också om att värna de fina stunderna med henne. Målet kan vara att ha en gosig stund varje dag, till exempel när ni nattar. Både ni och hon behöver de där sköna stunderna tillsammans som motvikt mot allt skrikande. Pröva också om det finns sätt att komma nära henne efter att hon haft ett utbrott. Jag känner igen det du beskriver om att man behöver hålla sig på avstånd under själva utbrottet för att inte spä på det ytterligare. Men när hon börjar lugna sig är det viktigt att få ta henne i famnen. Undvik då att prata om det som hände, fokusera istället bara på att ha det lugnt tillsammans.
Jag förstår att utrymmet för egentid är begränsat i er familj men se över era möjligheter till avlastning. När man är mitt uppe i livet med tusen behov omkring sig hela tiden, kan det kännas omöjligt att ens tänka på att hitta på något för egen del. Men att fylla på sig själv är faktiskt inte extravagant lyx utan ett konkret sätt att skapa mer ork och kraft för familjen. Var också extra noga med mat, sömn och att ni rör på er. Ni kan till exempel turas om med ansvaret nattetid ifall hon vaknar och skriker. Jag har gott hopp om att ni kan få konkret hjälp i psykologsamtalen och se fram emot en tid med mindre skrik och mer lugn. Tills dess får ni ta hand om er själva och varandra!
Hälsningar Malin
Vill du ställa en fråga till vår barnpsykolog?
Barnpsykolog Malin Bergström svarar på frågor som rör föräldraskap och barn, med särskilt fokus på de allra minsta. Malin har lång erfarenhet från barnhälsovården (bvc) och barn- och ungdomspsykiatrin (bup). Har du en fråga du vill ställa till Malin Bergström? Mejla din fråga till mama@mag.bonnier.se.
När du ställer din fråga är du medveten om att publicering kan ske hos Mama och Expressen. Du är också medveten om att din fråga kan komma att bearbetas (till exempel kortas). Glöm inte att ange den signatur du vill ha under din fråga.
LÄS OCKSÅ: ”Vår 2-åring slår hunden – när vi säger till skrattar hon”
LÄS OCKSÅ: Borde vi tvinga vår 4-åring till ett varannan vecka-liv?