”Hur vet man om man är klar med barn?”

”Jag har två underbara ungar som snart fyller 3 och 5. Jag älskar dem och livet med dem, och tycker å ena sidan att det är underbart att de börjar bli större och mer självgående men samtidigt… ska jag aldrig vara gravid, föda, ha en liten bebis igen!? 

Jag trodde att det skulle kännas tydligare: att jag och min sambo skulle känna oss antingen klara med barn eller att vi ville ha fler. Inte så här ”å ena sidan, å andra sidan” som vi är nu. 

Jag är 35 år och min sambo fyller snart 40, jag vet att det går att få barn om några år också, men det känns lite ”nu eller aldrig”. 

Rent praktiskt skulle det gå, vi har plats i huset, fasta jobb och släkt i närheten som kan hjälpa till då och då. Men tänk om ett till barn rubbar allt? Skulle vår kärleksrelation orka? Skulle JAG orka? Jag kan känna mig helt energidränerad bara av att jobba och ta hand om två barn. Alltså jag kan känna mig helt, helt slut.

Tänk om en trea inte skulle tillföra utan snarare förstöra

Jag tänker också på syskonens relation, som börjar bli så fin och stabil, tänk om en trea inte skulle tillföra utan snarare förstöra? 

Att bära, föda och se våra två barn växa har varit den största lyckan i mitt liv. Hur säger man nej till att göra det igen? Men tänk om barnet är sjukt? Tänk om graviditeten inte skulle gå bra? På forum säger någon att trean ”bara hängde på”, för någon annan var det trean som ledde henne rakt in i väggen. 

Jag tänker på det här livsavgörande, stora beslutet jätteofta. Jag upplever att det är jobbigt för det blir att jag ifrågasätter vårt nuvarande liv, som på många sätt är mer än jag någonsin hade vågat önska. Hur ska jag kunna landa i ett beslut? Ska vi skaffa en trea eller inte? Jag försöker lyssna inåt, vända och vrida, men irrar bort mig. Hur kan jag komma vidare?”

/Tvåbarnsmamman

Barnpsykologen Malin Bergström om fler barn

”Hej fina tvåbarnsmamma! Du befinner dig i det mänskligaste av alla tillstånd. Våra sofistikerade hjärnor tillåter oss överblicka konsekvenser, planera och ta ställning i komplexa frågor. Det har gett oss herravälde över planeten men gör också livet komplicerat. För baksidan av vår handlingsfrihet och förmåga att fatta beslut är grubblandet. Inom filosofin menar existentialisterna att människan är ”dömd till frihet” och att det är friheten att styra våra liv som skapar vår ångest. En ångest vi behöver befinna oss i när stora livsfrågor står på spel. När ingenting längre känns självklart och säkert utan vi istället låter varje tanke mötas av ett motargument tills vi knappt vet vad vi själva heter. 

Beslutet kan leda till både himmel och helvete

Du vänder och vrider, ifrågasätter, lyssnar inåt och lyssnar på hur andra resonerat. Beslutet kan leda både till himmel och helvete. Du vet vad du har men inte vad du får och vem vill du egentligen vara? Den som omfamnar livet och vågar hoppa eller den som ser vad du har och är nöjd med det? Det gör inte saken lättare att tankarna dessutom stjäl fokus från det du egentligen vill vila i, det underbara liv du har med dina två barn. 

Men du befinner dig i ett nödvändigt tillstånd. Och hur bakvänt det än kan låta och hur segt och improduktivt det än kan kännas så är det precis detta som leder framåt. Att du ständigt irrar bort dig i tankarna betyder bara att du ännu inte gått in i alla deras tvärgator och gränder och tagit in de aspekter som gömmer sig där. Att de snurrar i huvudet dag som natt beror på att du ännu inte tänkt klart. 

När det gäller livets stora, avgörande beslut är grubblandet vår enda kompass

För det finns inga rätt eller fel i den här frågan. Att skaffa barn är en vinglig balansgång på en smal liten spång över livets vatten. Vi har ingen aning om hur det ska bli, vad vi mister och vinner. Undret i det hela är att vi alltid älskar våra barn vad som än händer under den där balansgången. Och att det i slutändan ofta är andra saker än de vi verkligen tänkt igenom som låter livet ta nya vändningar. Att grubbla kan ödelägga ens dagar om man råkar vara lagd åt att inte kunna köpa ett skosnöre utan att vända och vrida på form, storlek och material. Men när det gäller livets stora, avgörande beslut är grubblandet vår enda kompass. Och det måste pågå både dag och natt, tills vi plötsligt, nästan utan att märka det, vet vad vi vill. I både hjärta och hjärna. Dit kommer du också. Din utmaning fram till dess är att ha tillit till livets och din egen kraft.”

Varma hälsningar Malin

LÄS OCKSÅ: ”Min man vill inte ha fler barn, vad ska jag göra?”  

LÄS MER: ”Barnen är ledsna när de ska hem till pappa”

LÄS OCKSÅ: ”Min mamma tjatar om fler barnbarn – vad ska jag säga till henne?”