När bästisen ska sluta på förskolan, får man vara ledsen då? Foto: Shutterstock

Hur ska dottern klara avskedet från bästisen?

Dotterns bästa kompis ska sluta på förskolan. Hur ska vi hjälpa henne att hantera det? undrar läsaren. Barnpsykolog Malin Bergström ger råd.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

4-åringens bästis ska sluta på förskolan

Vi har en dotter på 4 år. Hon har en jämnårig bästis på förskolan som hon är väldigt tajt med. De leker hela tiden och är något av ett ”radarpar”. Den ena börjar en mening som den andra sedan avslutar och så vidare. Vår flicka talar väldigt mycket om bästisen här hemma, både på vardagar och helger. 

Det som känns väldigt tråkigt och som vår flicka ännu inte vet om är att bästisens familj ska flytta utomlands. Bästisen slutar därför förskolan efter sommaren. 

Vår flicka trivs bra på förskolan rent allmänt, vilket ju förstås är skönt. De andra barnen på avdelningen är dock inte helt lika i ålder utan minst 6 månader äldre. 

Min undran är om du har några tips hur man ska tänka här, i förhållande till vår flicka och till förskolan och gärna även som förälder. Jag känner mig ledsen över detta hur mycket jag än vet att uppbrott och avsked är något som hör livet till. 

Med bästa hälsningar, ”Mamma”

Barnpsykolog Malin Bergström. Foto: STEFAN TELL / STEFAN@STEFANTELL.SE

Barnpsykolog Malin Bergström: ”Att vara ledsen är faktiskt viktiga känslor att få känna”

Hej mamma, uppbrott och avsked hör förvisso livet till. Men samtidigt är saknad och smärta över att skiljas kanske det som gör allra ondast i oss människor. Det är liksom baksidan av vänskapen och kärleken, våra absoluta livselexir. Så är det för oss vuxna och så är det för barnen. När svenska forskare nyligen intervjuade barn om livets mening svarade ett av barnen att ”det viktigaste i livet är att känna att man är en del av de andra, att man känner sig som en kompis”. Vi människor är helt enkelt flockdjur från allra första början och att vara med andra är nödvändigt för oss. 

Men för bara någon generation sedan togs inte barns vänskap, kärlek och faktiskt inte heller deras känslor, på särskilt stort allvar. ”Det kommer de över”, menade man. Idag tänker vi helt annorlunda. Nu pratar vi barnpsykologer mycket om att bekräfta barns känslor och om att hjälpa dem att sätta ord på dem. Även om det handlar om smärtsamma känslor. För känslor är viktiga signaler om oss själva – saknad innebär att någon varit viktig, ilska att någon gått över ens gränser och glädje att vi gör något som vi är bra för oss. Känslor funkar helt enkelt som vägvisare i barns resa mot att lära känna både sig själva och andra. Att lära sig hantera sina känslor är också grundläggande för att fungera socialt och tankemässigt. Och det fascinerande är att våra känsloliv i så hög utsträckning utvecklas tillsammans med andra. Barn lär sig faktiskt att känna igen sina olika känslouttryck genom att vi, som föräldrar, låter deras känslor speglas i våra egna ansikten samtidigt som vi säger saker som ”nu känner du dig ledsen, gumman”. 

Och idag reflekteras din flickas känslor hos dig. Redan innan ni berättat att bästisen ska flytta smittas du av den saknad som du vet att hon kommer att känna. Ibland tänker vi att den här känslosmittan krånglar till det för oss. Att den får oss att gå vilse för att vi själva blir så påverkade. Men smittan är faktiskt viktig, utan den skulle vi inte kunna leva oss in i barnets situation och vara lyhörda. Så en uppgift för dig nu är alltså att stötta din lilla flicka genom något som kan vara smärtsamt. Samtidigt kommer detta ge henne en erfarenhet av hur vi människor, små som stora, ändå tar oss igenom svårigheter och hittar glädje någonstans där på andra sidan. Och vikten av att hantera sådana erfarenheter är också något som barnpsykologin idag är upptagen av. Vi pratar om motståndskraft eller resilience som en viktig egenskap att fostra hos barn. Det innebär att stödja barn att hitta strategier för att ta sig igenom svårigheter, snarare än att skydda dem ifrån dem. En balansgång således – att dels bekräfta, acceptera och respektera starka känslor men att också ha tillit till att barn klarar sådana och hittar nya dörrar att öppna när någon slagits igen framför dem. Och att balansera mellan just den tilliten och lyhördheten för barnets känslor är en annan utmaning för en som förälder. Mardrömmen är ju att käckt be en liten att ”rycka upp sig” när något verkligen smärtar eller att, tvärtom, ömka någon som egentligen är redo att rycka upp sig. 

”Ha tillit till att barnet tar sig igenom svårigheter och till och med kan hitta en kraft i det”

Som jag läser ditt brev stannar din oro inte vid det sorgliga i att den lilla bästisen ska flytta. Du funderar också hur det ska bli för din dotter på förskolan framöver. Och det skiljer ju oss och barnen. Som vuxna har vi förmåga att se konsekvenser, tänka strategiskt och planera framåt. Men just i det här fallet tänker jag att du skulle kunna pausa de tankarna en smula. 

För nu tänker jag att din uppgift är att berätta det här för din flicka vid ett tillfälle när ni har tid tillsammans så du kan finnas till hands och trösta om det behövs. Och att sen att bekräfta hennes känslor och planera något fint sätt att säga hej då till bästisen. Det kan låta som en så banal sak att råda till, eftersom det liksom verkar viktigare att GÖRA något. Men faktum är att det kan vara oväntat svårt att bekräfta känslor hos ens lilla älskade barn när de nästan får ens eget hjärta att rämna. Att avstå från att trösta med att barnet strax kommer att få ”jättemånga andra roliga kompisar” eller att avleda känslorna genom att hitta på något roligt, kan vara en verklig utmaning. Min erfarenhet är att man kan behöva påminna sig själv både om att barnet klarar att vara ledsen och att det faktiskt är viktiga känslor att få känna, för att stå ut. Också att ha tillit till att barnet tar sig igenom svårigheter och till och med kan hitta en kraft i det, kan vara utmanande. Men får man syn på barnets styrka på det sättet så bidrar det till goda cirklar där det blir lättare för en att stötta och lita på barnets motståndskraft framöver. Vilket i sin tur är något av det viktigaste vi kan skicka med dem ut i livet.  

Med det sagt är det förstås självklart att du som mamma också vill se till att det blir bra för henne på förskolan till hösten. Men kanske löser det sig av sig själv, kanske blir det pedagogerna som ser till att kompisrelationerna får lite skjuts. Och behövs det lite extra olja i det maskineriet så kan du förstås hjälpa till genom att, till exempel, bjuda hem små potentiella kompisar. 

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu - 1 månad fri digital provläsning av mama här!