”Barns förmåga att lyssna och tänka stängs av när känslorna härjar”, menar barnpsykolog Malin Bergström. Foto: Shutterstock

Har vi varit för stränga mot 3-åringen?

3-åringen vill inte lyssna, så föräldrarna blir stränga och sonen får vredesutbrott. Barnpsykolog Malin Bergström ger råd.
Malin Bergström

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

”Vi vet inte hur vi ska få honom att lyssna”

Vi har en son på snart 3 år. Han är en väldigt lättsam och glad liten kille med mycket energi som aldrig verkar sina och det händer mycket olyckor. Han springer för snabbt in i bordskanten, ramlar av stolen för att han inte kan sitta still eller klättrar på soffkanten och tappar balansen osv osv. Denna aktivitetsnivå har funnits där från början och för att få honom att fokusera och varva ner har vi sedan ganska tidig ålder fått vara ”stränga” för att fånga hans uppmärksamhet och hejda otaliga ”skador”. 

 Med stränga menar jag att vi är tydliga och har en skarpare ton än vanligt. Vi begränsar val och alternativ för att dämpa intryck och få honom att fokusera. 

Känner han sig trängd efter snart tre år av tillsägelser och tillrättavisningar?

Det har inneburit att ju äldre han har blivit desto fler ”nej/sluta” har det blivit och nu känns det som det inte fungerar längre. Han kör på ändå. Vi har den senaste tiden börjat med att avbryta det han gör (när det blir för mycket och han inte lyssnar). Sedan ge honom en chans att göra ”rätt” och fungerar inte det får han gå till sitt rum och varva ner. Men alltsomoftast resulterar det i ett barn som står och skriker sig blå. Vrålar! Det är ett hemskt skrik från en sådan liten kropp. Han gråter samtidigt ursinnigt i panik. Vi vet inte längre vad vi ska göra för att få honom att lyssna utan att få dessa vredesutbrott. 

Jag känner mig hemsk efteråt. Har vi varit för stränga, känner han sig trängd efter snart tre år av tillsägelser och tillrättavisningar? Är det därför han vrålar i panik? Jag antar att ett barn i den åldern får mycket nej/sluta men att han får några fler varje dag.

Jag vill tillägga att vi är väldigt pedagogiska och inlyssnande men när det inte fungerar tar vi till den stränga sidan som just nu blir för ofta. Tålamodet och pedagogiken byts ut till irritation. Hur ska vi hjälpa den här glada fina killen när det blir för mycket och han inte lyssnar? Vi vill göra det på rätt sätt så inte detta ursinniga vrål/ilska utvecklas och blir värre. 

/Med vänliga hälsningar, Anna 

 

Barnpsykolog Malin Bergström. Foto: STEFAN TELL / STEFAN@STEFANTELL.SE

Barnpsykolog Malin Bergström: ”Att lugna upprörda känslor är viktigare än uppfostran”

Hej Anna!
Precis så här brukar det vara med barn. Man finner ett förhållningssätt, vet hur man ska göra och sitter säkert i sadeln, och så plötsligt fungerar det inte alls längre. Man hittar liksom sällan hem när man kör på i ullstrumporna med småbarn. Helt enkelt för att deras utveckling är så blixtsnabb att deras behov och kapacitet förändras över tid. Er lilla grabb visar tydligt att han behöver ett annat slags stöd från er; får panik och gråter ursinnigt när ni blir stränga. Så vill ni förstås inte ha det, utan behöver hitta nya sätt att stötta honom. Det betyder alltså inte att ni gjort fel tidigare eller att hans reaktion idag beror på hur han blev bemött då. Jag tänker snarare att hans blivit äldre och idag behöver något annat. 

 Och det jag funderar över är det här stränga som ni tar till. Ni ger tydliga konsekvenser när han inte lyssnar och låter honom då gå in på sitt rum. Och paradoxalt nog, eftersom det fungerat tidigare, tänker jag att han kan vara för liten för detta. Och innan jag ger förslag på hur ni kan vägleda honom utan att bli stränga så vill jag skriva något om hur ni kan hjälpa honom med hans känslor. 

 Du beskriver att han får panik och skriker sig blå när ni säger till honom. Och de känslorna skulle jag vilja att ni fokuserade på att hjälpa honom med. Små barn överväldigas av sina känslor, de kan inte ”använda” dem för att få sin vilja igenom.  Deras förmåga att lyssna och tänka stängs av när känslorna härjar. Att hjärnan fungerar så är en överlevnadsmekanism. När känslorna slår till ska man inte stå och vela och tänka efter utan reagera blixtsnabbt. Starka negativa känslor är ju varningssignaler om att något inte står rätt till. Att någon som är så liten som er son inte kan lugna sig och vara rationell beror inte enbart på att hans hjärna är omogen. Det beror också på att barns strategier för att lugna sig själva utvecklas genom stöd av andra. Innan kopplingarna mellan ”känslocentrum” och den rationella delen av hjärnan utvecklats behöver han alltså ert stöd för att lugna sig. Och varje gång ni tröstar, lugnar och förebygger utbrott bidrar till att öka kopplingarna mellan de hjärnstrukturerna hos honom. Erfarenhetsspår skapas som, så småningom, hjälper honom att hålla humöret, lugna sig och minska stress. 

Satsa på att skapa lugn och trygghet alltså när det blir kaos inuti honom

Med så här små barn tänker jag att strategier för att lugna upprörda känslor är viktigare än uppfostran. Att säga till upprörda barn, vara tydlig eller konsekvent, är lite bortkastat eftersom barnet inte kan ta till sig information när känslorna härjar. Känsloregleringen behöver alltså komma först. Det bästa ni kan göra i upprörda situationer är därför att tala lågt och lugnande, bekräfta att ni förstår hans känslor (nu blev du arg, gubben) samtidigt som ni erbjuder honom er famn eller en lugnande hand på ryggen. Satsa på att skapa lugn och trygghet alltså när det blir kaos inuti honom. Även när han faktiskt gjort ”fel”! Ni kan tänka att han behöver samma bemötande när han lider känslomässigt som när han ramlat och slagit sig.

Att ha fokus på att lugna innebär dock inte att ni ska låta honom göra som han vill. Att ni visar vad som gäller är förstås också viktigt. Särskilt som han behöver hjälp med att begränsa val och aktivitetsnivå. Och här tänker jag att ni gärna kan fortsätta att förekomma honom men att ni behöver komma in i matchen ännu tidigare. Och för att hitta sätt att avleda och locka bort honom innan det hunnit bli för mycket så föreslår jag att ni under några dagar framöver funderar på när han hamnar i de här lägena och vilka situationer som är särskilt känsliga. En sådan kartläggning brukar hjälpa en att förstå vad som är påfrestande för en liten kille och hur ni kan avleda innan han bryter ihop.

Ni sätter helt enkelt av en stund varje dag (helst) och under den kvarten låter ni er lilla pojke leda er i lek

Avslutningsvis vill jag be er fundera över vilken slags uppmärksamhet ni ger honom. Du har säkert hört uttrycket ”fem gånger mer kärlek” och särskilt i perioder av många utbrott är det en räddningsplanka. Ett enkelt sätt att rätta upp den här balansen är det vi psykologer kallar för en daglig lekstund eller goda stunder. Ni sätter helt enkelt av en stund varje dag (helst) och under den kvarten (eller vad ni nu kan avsätta för tid) låter ni er lilla pojke leda er i lek. Tala om för honom när hans stund börjar och att det är han som bestämmer vad ni ska göra. Er uppgift är att följa hans initiativ, ge positiv uppmärksamhet, vara nyfikna och intresserade. All typ av uppfostran och pedagogiska kommentarer (som ”hur många gubbar finns det i bilen nu?”) är bannlysta. Det här kan kännas lite konstruerat, stelt och svårt i början, särskilt om man tycker att ens barn härjar med en dagarna i ända. Men jag har träffat så många föräldrar som vittnat om att det verkligen hjälper, både till att minska bråk men också till att göra familjelivet härligare. Kanske kan det hjälpa också för er. /Varma hälsningar Malin

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.