Foto: Alex Guillaume/Unsplash

Förälder i fängelse – barnpsykologen svarar

10-åringens mamma sitter i fängelse. Den ensamstående pappan behöver berätta för sonen – men hur? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Hur berättar jag att hans mamma sitter i fängelse?

Jag är en ensamstående pappa till en 10-årig pojke. Jag har varit ensamstående i sju år. Min sons biologiska mamma sitter i fängelse på mångårigt straff och hon hade ytterst lite kontakt med sonen redan innan hon låstes in. 

Nu väntar en vårdnadstvist och jag behöver berätta för min son var hans mamma är, för att mentalt förbereda honom. 

Hur berättar jag på bästa sätt? Hur detaljerad bör jag vara och vad bör jag tänka på? 

Min son kommer antagligen att vilja träffa henne – han tror ju fortfarande att hon är en bra person. Men så kommer det troligtvis inte att bli, eftersom hon har många år av missbruk och misskötsel av sonen bakom sig.

Tack på förhand /pappan

Barnpsykolog Malin Bergström: ”Du ska vara helt ärlig mot honom”

Det är viktigt att du berättar om din sons mamma och hennes fängelsestraff, skriver barnpsykolog Malin Bergström i sitt svar på läsarfrågan. Foto: Stefan Tell

”En försvårande omständighet, när man har barn med någon som inte funkar som förälder, är inte bara att man måste ta hela föräldraansvaret själv. Man måste också hjälpa barnet med dess relation (eller icke-relation) till ens medförälder. Du står därmed inför att hjälpa din son med hans önskedrömmar och fantasier om hans mamma, samtidigt som du också måste stå pall för hans besvikelse och ilska. 

Det här är en orättvis och lätt otacksam föräldraroll. Jag vill därför poängtera hur oerhört mycket det betyder för din son att du tar den. 

Om vi inte pratar med barn om svåra saker lämnas de att själva fundera och fantisera ihop förklaringar till varför, till exempel, en mamma är borta – och barnets egna funderingar kan vara värre än verkligheten. Därför är det viktigt att du berättar för din son om hans mamma och hennes fängelsestraff. Och det kommer nog att behövas en räcka samtal för att din son, bit för bit, ska kunna pussla ihop bilden av sin mamma, sig själv och sitt liv. 

Jag tycker att du ska vara helt ärlig mot honom. Försköna inte, undvik vita lögner, berätta precis som det är. Men ge honom informationen i portioner så att han får en chans att smälta den. 

Det viktiga är att han kan ta emot informationen och förstå hur landet ligger. Du behöver därför vara lyhörd för hans frågor och intresse, och också för när han har fått tillräcklig information och kanske börjar prata om annat eller avbryter dig (då är det läge att släppa ämnet och istället stämma av vid ett senare tillfälle, om det går att ta upp det igen). Utgå från din sons frågor och reaktioner så hamnar du rätt. Han kommer att visa dig när han inte orkar prata mer.

Givetvis berättar du också om det som har varit jobbigt och oroligt för dig, men var lite vaksam så att du inte ”pratar ut” bara för att det känns skönt för dig själv. Svara på hans frågor när de dyker upp. Om ni råkar stå på en fullpackad buss när han ställer en fråga kan du säga att ni ska prata om det så fort ni kommer hem. Visa gärna bilder, både på fängelset och på hans mamma, om han frågar om det. Berätta om hur missbruk funkar och påverkar människor. 

En knivighet i detta är lojalitet. Som förälder har man ju lärt sig att man inte får prata illa om barnets andra förälder. Men jag tycker att lojaliteten med barnet är viktigast. Självklart smärtar det en liten kille när hans mamma försvinner och inte funkar. De känslorna behöver få uttryckas. Men du får vara beredd på att det tar tid för din son att få en rimlig bild av sin mamma. Han kommer kanske ha perioder när han idealiserar henne (som du själv är inne på), perioder när han hatar och tycker att hon (eller du) har förstört hans liv, perioder när han skäms och vill glömma – och sedan perioder när han vill prata igen. I de här olika faserna är det bra om du kan vara följsam, låta bli att ”rätta” honom men ändå vara tydlig med hur du ser på saken. 

Grundprincipen, som jag försöker beskriva ovan, är att vara öppen, ärlig och ge barn kunskap och information. Men för att ett barn ska kunna ta in sådana här sanningar kan de behöva skydda sig med försvarsmekanismer som försköningar, eller genom att stänga av. Jag tycker att man ska ha stor respekt för det utan att för den skull ducka från sitt ansvar att säga som det är. Det är en balansgång, men om man låter följsamhet och lyhördhet för barnet leda en brukar det funka.

Det finns två omständigheter i det här som kan vara extra kniviga:

Det ena är att det handlar om hans mamma. Det är mer ovanligt att mammor försvinner från sina barn än att pappor gör det, och det kan göra att din son får mindre bekräftelse av andra barn i samma situation. Som vuxna vet vi ju att missbruk drabbar båda könen men din son kan behöva extra kunskap om det och stöd i att hantera det. 

Det andra är att ordet ”fängelse” har en särskild klang för barn. Därför kan din son behöva få kunskap om vad brott är och varför människor hamnar i fängelse. Han kan också behöva stöd i hur han kan berätta om det för kompisar. 

Om din son vill besöka mamman i fängelset behöver han förberedas inför det, och han behöver få prata om sina förväntningar. Jag tycker egentligen också att ett besök i fängelset ska föregås av att han och hans mamma har kontakt via telefon, eller av att hans mamma skickar brev eller bilder till honom. Fixar hon inte att hålla överenskommelser med er son blir det du som får hjälpa honom med hans besvikelse. Det är en viktig hjälp. Han behöver den för att taggen i hans hjärta inte ska sitta kvar.

När din son förstår att du är öppen och ärlig kommer det att bli en trygghet för honom. I dig får han en vägledare som han kan prata med om jobbiga saker, som han kan ställa frågor till och dela känslor med. Min erfarenhet är att det inte är så viktigt exakt hur man formulerar sig eller om man själv råkar bli ledsen när man berättar. Barn känner när man har ärligt uppsåt och vill deras bästa. Undrar din son över sådant som du inte känner till kan ni tillsammans ta reda på hur det förhåller sig.

Avslutningsvis är det här ansvaret tungt att bära för dig. Om du vill ha stöd för egen del föreslår jag att du kontaktar en föräldrarådgivare hos kommunen eller en barnpsykolog inom första linjen.”

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vill du ställa en egen fråga till barnpsykolog Malin Bergström? Mejla till fragamalin@vf.bonnier.se

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Black Friday 70% rabatt på mama & 24 andra titlar. Köp här!