Hur förtvivlat ska han gråta innan vi tar upp honom?

”Om han behöver närhet ska han få det, men jag vet ju också att många menar att barn ska lära sig att somna i sin egen säng”, skriver signaturen Rådvill. Psykolog Malin Bergström svarar.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

Det gör så himla ont i hjärtat när han gråter

Vår son är 6 månader. Fram tills han var 5,5 månader bar jag och min sambo honom till sömns (såvida han inte somnade när jag ammade, eller i vagnen på promenad). Han somnade så bra när vi gjorde så, och det var dessutom väldigt mysigt för både oss och honom.

För två veckor sedan bestämde vi att det inte längre är hållbart att bära honom varje gång han ska sova, det blir ju bland annat ­väldigt tungt. Nu tar vi på honom pyjamas, byter blöja, han får lite gröt och ammas. Sedan lägger vi oss tätt intill honom i vår stora säng, sjunger och håller om honom när han ska sova för kvällen.

Vissa kvällar är han jätteledsen, andra ­kvällar somnar han nöjt inom tio minuter. När han sover djupt lyfter vi över honom till hans egen säng som står i vårt rum.

Han vaknar flera gånger på natten, ibland för mat och ibland för närhet. Om han vill ha ­närhet får han somna om tätt intill någon av oss, sedan lyfter vi tillbaka honom till hans säng. Vi har testat att lägga honom i hans egen säng när han ska sova, men då blir han så ­himla, himla ledsen och det känns så oerhört fel att bara stå bredvid och hålla handen och sjunga när han gråter så förtvivlat.

Gör vi fel?

På dagarna när han ska sova lägger jag mig (det är jag som är hemma med honom) tätt intill, sjunger och håller om. Jag tänker att om han behöver närhet ska han få det, men jag vet ju också att många menar att barn ska lära sig att somna i sin egen säng.

Om ”det rätta” är att lära honom att somna i sin egen säng trots förtvivlade protester, hur gör vi då på natten när han vaknar och vill upp? Jag ammar ju fortfarande ett par gånger om natten och jag måste ju veta om han vill upp för att han är hungrig eller bara för att han vill vara nära …

Hur förtvivlat ska han gråta utan att bli upplockad? Det gör ju så himla ont i hjärtat. Men hjälper eller stjälper vi honom? Är så oerhört tacksam för svar!

/Anonym

Barnpsykolog Malin Bergström: Fortsätt precis så här!

1 av 2
2 av 2: Barnpsykolog Malin Bergström Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström: Jag skulle vilja publicera ditt brev i varje nummer av vår tidning. Det gör mig nämligen så ledsen att höra hur meningslöst gammalt skrock förstör för er. Närhet och kärlek har aldrig skadat ett barn. Men bristen på det har gjort livet surt för hela generationer.

Du frågar: ”Hur förtvivlat ska han gråta utan att bli upplockad?” och säger att det gör ont i hjärtat. Och tack gode gud för det. Den förälder som oberörd hör sitt barn gråta förtvivlat bör omedelbart söka hjälp!

För, tro mig, allt ni gör är perfekt! Det enda som är problematiskt är att ni inte är stolta över er lyhördhet utan hukar under ett lutheranskt ok som säger att idealet är att små barn ska ligga ensamma och tysta utan att visa att de behöver sina föräldrar. I mina ögon är det en absurd idé att det skulle vara tryggt för barn eller underlätta livet för föräldrar, eftersom alla våra instinkter driver oss till närhet och beskydd av våra barn.

Jag förstår inte heller varför det skulle vara mer acceptabelt att ge ett hungrigt barn mat än att ge ett närhetstörstande barn närhet.

Vi vet ju att barn som får sina närhetsbehov tillgodosedda inte utvecklas till osjälvständiga klängrankor, tvärtom tar de med sig den trygghet de matats med ut i livet.

Visst finns det barn som trivs med att sova själva och blir störda om man sover nära. Men en förutsättning för att känna så är att de vet att deras föräldrar finns där när de behöver dem. Och merparten av mänskligheten sover bäst om de får vara nära andra.

Så, kära rådvilla, fortsätt precis så här! Anpassa era rutiner efter vad som passar i olika faser. Låt honom vara nära så mycket som han behöver och ni orkar. Hitta rutiner som passar just er och som får er son att trivas. Jag ger inga råd om hur eftersom jag ser i ditt brev att ni själva är experter på att skapa sådana. Och medan ni gör det tar jag med mig ditt viktiga brev och diskuterar det med alla barnmorskor, bvc-sjuksköterskor och läkare som jag träffar när jag ­undervisar.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av mama + solskydd för dig och ditt barn från EVY. Köp nu!