Om ens barn är bråkigt, eller blygt – kommer det då att vara så för alltid? Barnpsykologen svarar. Foto: Shutterstock

Behåller barn sin personlighet hela livet?

Sonen är en bråkstake och mamman är konstant orolig för livet ska bli för honom. Hur kan man sluta oroa sig för vad som komma skall? Barnpsykologen svarar.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

Mitt barn är en bråkstake redan nu – det gör mig rädd

Hej Malin, tack för din fina bok Lyhört föräldraskap.

Vår son är 2 år och 5 månader och har sedan cirka ett år tillbaka visat lite mer av sin personlighet. Han är en klassiskt Märta, enligt din bok (Redaktionens kommentar: Barns temperamentsdrag illustreras i boken Lyhört föräldraskap med två exempel: Märta och Wille. Märta är ett viljestarkt, utåtriktat och bestämt barn som kräver en hel del smidighet av sina föräldrar. Wille är försiktigt, ogillar förändringar och behöver tid på sig innan han öppnar sig i nya situationer och med nya människor.).

Vår son började inte prata förrän för en dryg månad sedan. På föris trodde de att det var därför han knuffades och bråkade med de andra barnen men det har fortsatt, helt oprovocerat. När vi är hemma och ser att han gör något försöker vi markera snabbt, för att säga att detta inte är ok.

Men nu till min fråga: Om man är en tydlig Märta eller Wille, kommer man då att vara det i hela livet, och även i tonåren? 

Vår son är så mysig när han är mysig, men jag blir såklart rädd om han är en bråkstake redan nu, vid så ung ålder. Jag är konstant orolig för hur det kommer att bli för honom, för att han ska ut i omvärlden och allt läskigt det innebär. Hur gör jag för att inte oroa mig hela tiden för vad som komma skall?

Stort tack för allt du gör!

/Med vänlig hälsning, Lise Ivarsson

Barnpsykolog Malin Bergström: Vi föräldrar kan påverka vilka erfarenheter våra barn gör

Barnpsykolog Malin Bergström. Foto: Stefan Tell

”Hej Lise, tack för fina ord om boken! Visst är det så att man har med sig sina temperamentsdrag genom hela livet. De är förelöpare till våra personligheter. En viktig skillnad är dock att personligheten är mer nyanserad eftersom den slipas och påverkas av det vi är med om genom livet. 

Min erfarenhet är att barn som är stingsliga och griniga som små absolut inte behöver vara det som skolbarn eller tonåringar. Inte heller är det så enkelt som att soliga små ungar som strålar mot hela världen fortsätter att stråla genom livet. Tyvärr kan även de bli riktiga surkart som tonåringar eller vuxna. 

Vi formas både av våra medfödda genetiska egenskaper och våra erfarenheter, och det vi föräldrar kan påverka är ju just vilka erfarenheter våra barn gör. Jag tycker också att det verkar som att vi människor verkar trivas olika bra i olika utvecklingsfaser. För vissa passar det bättre att vara i en ålder när man har större självständighet och mer inflytande över sitt liv.  

Inte heller är det så att våra beteenden, det vi gör, är konstanta genom livet. Särskilt inte sådant vi gör som 2-åringar. Och jag tänker inte att er lilla pojke är en bråkstake som slåss oprovocerat utan snarare att han kanske fortfarande är kvar i ett beteende som kom sig av att han inte kunde kommunicera på något annat sätt. 

I min värld är sådant man ser som oprovocerat något man ännu inte förstått orsakerna till – för inom ett barn finns det säkert en orsak till varför något görs. Även om man är en kaxig Märta kan man också vara ängslig inuti. Och att inte kunna göra sig förstådd bland andra barn kan göra att man blir lite handgriplig. 

Det viktigaste ni kan göra är att regelbundet prata med personalen om det här och höra hur de hjälper honom – inte genom att de skäller och talar om för honom att han gör fel utan genom att de avleder honom innan något hunnit hända. Möjligen behöver han också hjälp att lära sig ta kontakt på andra sätt, för sådant kan också vara svårt när man är så här liten. Följ upp över tid och uppmuntra personalen att ta stöd av en specialpedagog om de inte tycker att de kan hjälpa honom. Specialpedagoger är anställda för att ge förskolepersonalen tips på hur de kan bemöta barn, och de kan göra verklig skillnad för både barn och pedagoger. 

Min utmaning till dig, Lise, är att inte låta oron sticka iväg in i framtiden. Stoppa den. Fokusera istället på att din son får hjälp här och nu på förskolan, och på hur mysig han är hemma. Barndomen är, och ska vara, en tid när pendeln i utveckling och beteende svänger hit och dit. Det är så barn lär sig. Och med ditt stöd och din kärlek kan en liten mysig pojk-Märta gå hur långt som helst, även om det finns en massa tuvor på vägen.”

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström. 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av mama + hudvård från Emma S för 159 kr. Köp nu!