Dottern kan själv – och blir arg om föräldrarna berömmer henne. Varför? Barnpsykologen svarar. Foto: Istock

”Varför blir vår 2,5-åring arg när hon får beröm?”

Hon är snart 3 år och får utbrott om föräldrarna säger att hon är duktig. Varför? undrar mamman som knappt vågar ge dottern beröm längre. Barnpsykolog Malin Bergström svarar och ger råd.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Vi vågar knappt säga att hon gjort något bra eller är duktig

Vår dotter på lite drygt 2,5 år är väldigt språkligt utvecklad. Hon pratar tydligt och har ett stort ordförråd. Hon är väldigt självständig och duktig på att göra saker själv, som att ta på sig skor och kläder och dra upp dragkedjor. Hon vill göra allt själv och blir arg om vi ”råkar” hjälpa henne innan hon gett sitt godkännande. 

Vi har läst att det är helt normalt, men blir vi väldigt konfunderade för hon blir också väldigt arg på oss föräldrar om vi säger att hon gör något bra, eller att hon är duktig. Hon kan till exempel stå och ta på sig en tröja eller lyckas dra upp dragkedjan själv, och om jag (mamma) säger till henne att hon är jätteduktig blir hon som ett åskmoln, säger/skriker ”Nej, jag är INTE duktig!”, sliter av sig tröjan och börjar ibland gråta.

Vi vet inte vad vi ska göra. För att inte riskera ett utbrott vågar vi numera knappt säga att hon har gjort något bra eller att hon är duktig.

Vad beror det här på och vad kan vi göra åt det?

/Villkunnageberöm

Barnpsykolog Malin Bergström: Fokusera på det hon kämpar med istället för att värdera prestationen

Barnpsykolog Malin Bergström. Foto: Stefan Tell

”Jag funderar på om din dotters ovilja att få beröm kan handla om att hon själv just nu sliter med utmaningen att klara av saker. När man är så här liten kan det ju kännas som att hela livet hänger på att man kan få på sig stövlarna. Om din flicka just nu är uppslukad av vikten av att behärska det hon föresatt sig dockar kanske ditt beröm rakt in i det, och påminner henne om den sköra tråd som hennes prestationer hänger på. 

Om vi lyfter blicken lite så skiljer sig vårt svenska förhållningssätt till barns drivkraft och motivation från det i många andra länder. Vi är generellt sett ganska ovilliga att bedöma, sporra och mana på barns lärande och fokuserar mer på deras välbefinnande, självkänsla och fria lek. Vi låter barn rulla sig i gyttja och hoppa i vattenpölar eftersom vi tänker att deras egen lust och drivkraft ska styra deras inlärning. På andra håll i världen är det istället vanligt att man (åtminstone i medelklassen) vill stimulera det lilla barnets hjärnkapacitet så mycket som möjligt genom styrda aktiviteter med bestämda mål. 

Det här hänger ihop med synen på barn. Ju mer konkurrens det finns i ett samhälle, desto viktigare blir det att lära barnen att vässa armbågarna. Att det ens är möjligt att få små barn att prestera i givna aktiviteter beror på att de själva har en stark motivation att lära sig. 

I din dotters ålder är integritet nära förknippat med att kunna saker själv. Den drivkraften är förstås fantastisk för din dotter. Den hjälper henne i hennes strävan mot större självständighet.

Om vi tittar på vad forskningen säger om att uppmuntra barn så tycker jag att studierna om ”mindset” är intressanta. Det finns ingen riktigt bra översättning av ordet mindset men det handlar om vilket angreppssätt man har när man ställs inför utmaningar. Teoretiskt menar man att det finns två typer av mindset. Det som kallas ”fixed mindset” innebär att man utgår från föreställningar om vad man själv är bra eller dålig på när man tar ställning till en utmaning – är det svårt att klättra upp i en klätterställning låter jag bli, eftersom jag inte vill riskera att misslyckas. Ett ”growth mindset” innebär istället att jag ser träning och tålamod som förutsättningar för att klara en uppgift – är klätterställningen hög och läskig tränar jag på att klättra på de nedersta pinnarna, och i takt med att jag bemästrar klättrandet tar jag mig sedan vidare upp.  

Det spännande med den här teorin är att man i otaliga studier visat att om man stöttar ett growth mindset hos barn så kommer de att bli mer uthålliga och mer benägna att ta sig an svåra uppgifter. Att peppa dem att erövra ett litet steg i taget, eller att uppmuntra deras tålamod, hjälper dem alltså, medan kommentarer om deras kapacitet eller personliga egenskaper snarare bidrar till att låsa dem vid bestämda föreställningar om vad de kan klara av.

I linje med det tänker jag att du kanske ska släppa berömmet som handlar om att din flicka är duktig och istället fokusera på det hon kämpar med. Alltså beskriva det hon gör – ”du kämpar med tröjan” – snarare än att värdera prestationen. Det man i grund och botten vill ge sina barn när man berömmer dem är ju en bekräftelse på att man ser och förstår vad de kämpar med. Och om man pratar om det på ett neutralt, istället för värderande, sätt så uppnår man det – samtidigt som man undviker att fokusera på deras prestationer, vilket i förlängningen alltså också kan bidra till att de vågar ta sig an utmaningar utan att känna att deras egenvärde hänger på vad de klarar av. 

Det är dock viktigt att det här inte blir påklistrat. Det kan bli väldigt krystat att stoppa sig själv varje gång man råkar säga ”vilken fin teckning” för att istället klämma ur sig något halvpedagogiskt om hur kul det är att ungen ritar. Självklart ska man ibland säga att man tycker att ens barn är duktigt. Men i grunden mår barn bättre av att man visar intresse för och pratar om vad de gör, och hur de gör det, än att man bedömer och berömmer dem. Och eftersom din dotter så tydligt visar att hon inte gillar ditt beröm blir det här särskilt viktigt för er. 

Utöver att det kan kännas krystat finns det en annan vanlig invändning mot de här resonemangen. Som förälder tänker man ofta att beröm är ett uttryck för ens kärlek till barnet. Men beröm är inte kärlek när det handlar om vardagliga prestationer i hemmet. Om vi däremot lägger till något som handlar om oss själva, eller om relationen mellan oss och barnet, så kan berömmet bli ett uttryck för kärlek. Om du till exempel säger att du känner dig så stolt och glad över att vara mamma till världen bästa flicka så får berömmet en annan, och mer kärleksfull, kvalitet än om du säger att hon är duktig. Allra bäst är det förstås om man orkar säga sådana kärleksfulla saker de dagar då man råkat bråka eller haft det stressigt. Men eftersom det är viktigt att vara genuin så kan det ibland vara överkurs. 

Summa summarum, du mamma som vill kunna ge beröm: så här kan du alltså göra det. Men både du och din dotter kan tjäna på om du ändrar lite på innehållet i det du förmedlar.”

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av mama + hudvård från Emma S för 159 kr. Köp nu!