2-åringen älskar sin au pair – men kan det ändå vara dåligt att ha au pair?

Är det dåligt att ha au pair? Barnpsykologen svarar och ger råd

Att ha au pair är toppen för den ensamstående mamman och hennes barn. Men mamman är orolig: Tar barnen skada av att deras au pair slutar efter ett år? Barnpsykologen svarar.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

Au pair har varit fantastiskt – men tar barnen skada av separationerna?

Jag är frivilligt ensamstående mamma till en 2-årig pojke och en 3-månaders flicka. Jag började jobba när min pojke var 17 månader och anställde då en au pair. Jag tänkte att det skulle vara tryggt med en extra vuxen och att jag skulle få mer tid att vara tillsammans med min son om det fanns en till som kunde laga mat, städa och leka med min son.

Redan före anställningen funderade jag på om det var rätt att ha en extra vuxen som sedan skulle försvinna – men vi har haft ett fantastiskt år! Min son älskar vår au pair, han skrattar så han tjuter när de busar och leker ute och han vill gärna gå in och lägga sig och mysa i hennes säng på morgonen. Det har varit härligt för mig att ha en vuxen att dela glädjeämnen kring min son med, och att det finns en till person som han kan få vara trotsig mot. Min son har också lärt sig prata på engelska.

Jag har varit en gladare mamma. Så mycket press har släppt och jag har till exempel kunnat åka iväg och träna, något som får mig att slappna av. Nätverket där jag bor är inte så stort men funkar bra. Det finns en bonusmormor och några nära vänner, varav en del har barn i liknande ålder.

Kruxet är att vår au pair har blivit hans närmaste anknytningsperson efter mig. Är det rätt att ha en au pair ett år i taget och som sedan försvinner?

Ett år är maxtiden för au pair i Sverige, och jag vill gärna ha dem ett år så att det ska bli mer stabilt för barnen. De får en gladare och piggare mamma som har mer tid för dem – men blir de helt söndertrasade av ett uppbrott varje år?

Under det senaste året har jag jobbat halvtid. Jag kommer inte att jobba mer än 75 % när barnen är små, eftersom jag vill vara med dem så mycket som möjligt.

Jag upplever min son som en trygg liten person av den försiktigare sorten. Han har lätt att knyta an till nya människor och brukar finna sig väl tillrätta i alla sammanhang.  Förskolan säger att han är ett väldigt nöjt barn och vi lever ett liv utan större stress, mycket tack vare vår au pair.

Jag tänker mig att vi nu får läsa mycket böcker om när en människa försvinner och att min son får sitta i min famn och gråta och bli kramad när hon försvunnit, så länge det behövs. De får också hålla kontakten via videosamtal (hon tycker att det är jättejobbigt att lämna honom också).

Finns det något mer jag kan göra? Och borde jag låta bli att ha au pair till mina barn för att inte lära dem att människor försvinner?

Jag vill ju samtidigt att de ska få en nöjdare mamma och ett till språk. Jag tycker det är fint att de kan få en extra människa att leka med, lära sig saker av och tycka om, även om det bara är för ett år – men jag vill inte att separationerna ska göra dem illa på något sätt.

Rådvill mamma

Ibland tar vår kunskap om anknytningsrelationer för stor plats

Malin Bergström är barnpsykolog och docent, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Hon svarar regelbundet på frågor på Viföräldrar.se. Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström: Kära rådvilla mamma, jag tycker det låter som om du har ordnat det jättefint för er familj.

Min erfarenhet är att barn klarar det mesta så länge vi är uppmärksamma och hjälper dem i jobbiga övergångar. Dina barn kommer vara införstådda med att era au pairer kommer att bytas ut. De kommer inte försvinna från en dag till en annan och du (och er au pair) kommer att förbereda barnen innan. Dessutom kan de ha kontakt även efteråt och ni kommer fortsätta att prata om dem.

Jag tänker att det här kommer att bli ett mönster för dina barn under deras uppväxt och att de på sikt kanske kommer ha relationer till människor de älskat både här och där i världen. Jag har inga ytterligare tips på att underlätta separationerna för barnen eftersom du redan har tänkt ut det så bra.

Ibland kan jag tycka att vår kunskap om barns anknytningsrelationer får ta för stor plats, fast jag själv lagt så mycket tid och kraft på att mässa om anknytningsrelationernas betydelse. Självklart är de viktiga, men att familjelivet är harmoniskt och att de finns en vuxen som är tillgänglig för lek och trots spelar också roll. Världen över växer många barn upp med människor som byts ut (även på svenska förskolor). Det är alltså en del av barndomen för de flesta barn och något vi kan hjälpa dem att hantera.

I ditt brev tycker jag att du beskriver barnen så fint. Du är uppmärksam på sådant som kan belasta dem och jag blir glad över hur du skapat förutsättningar för att också själv vara glad, orka och njuta. Dessutom verkar du ha skapat (eller kanske ska den creden gå till din son?) en jättefin relation med er au pair.

Istället för att ge råd vill jag alltså bara gratulera dig och hoppas att du sträcker på dig och känner dig som en kickass mamma som råddat det så här bra för er!

Läs också: Hur gick det sedan, efter barnpsykologens svar? 12 föräldrar berättar

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström. Du kan också ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + trådlösa in-ear hörlurar för 199 kr. Köp nu!