Vår 3-åring vill inte visa att hon är ledsen eller har ont

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

Hur kan vår dotter bli mer bekväm med att visa sina känslor?

Vår dotter är snart 3,5 år. Sedan ett par år tillbaka har hon ogillat att erkänna när något gör ont, och hon har inte velat visa sig ledsen. 

Om hon till exempel är under köksbordet och slår i huvudet när hon ska upp därifrån får hon panik och springer och gömmer sig. När vi frågar hur det gick eller om hon fick ont någonstans blir hon vansinnigt arg, men vi ser ju att hon egentligen blir ledsen. Det är samma sak om hon är sjuk, då vill hon aldrig erkänna att hon mår dåligt. 

Vi har försökt att prata med henne om att man får vara ledsen när det gör ont och att vi vill trösta henne för att vi älskar henne. Vi har även prövat att ge henne utrymme och egentid, men när hon bryter ihop på sitt rum går vi in – föräldrahjärtat klarar inte av att stå och lyssna på sådant. 

Vad kan vi göra för att hon ska bli mer bekväm med att visa sina känslor och slippa hålla dem inne? Vi har två äldre barn och vi har aldrig varit med om detta förut.

/vill hjälpa 

Barnpsykolog Malin Bergström: Er utmaning är att visa omtanke på sätt som hon kan ta till sig

Barnpsykolog Malin Bergström. Foto: Stefan Tell

”Vad fint att ni uppmärksammar er dotters tendens att dra sig undan och att ni försöker hitta sätt att närma er henne. Föräldrahjärtan som inte står ut när barn är ledsna är det finaste som finns! 

Om vi backar ett steg och funderar på vad vi egentligen vill ge ledsna barn så är det väl just känslan att de inte är ensamma, att vi ser deras smärta och finns där för dem? Och här kan föräldrahjärtat behöva pausas en smula, så att det inte är det utan er dotters förmåga att ta emot, som får styra. Er utmaning är alltså att visa omtanke på sätt som hon kan ta till sig. Här tänker jag att ni kan vara detektiver och pröva er fram. 

Att vara tyst eller humma lite istället för att prata kan vara ett sätt att närma sig försiktigt. Blir det lättare för henne att ta emot om ni, så att säga, närmar er med ryggen först? Funkar det om ni liksom smyger er närmare? Eller är det först när det värsta är över som det går att närma sig henne? Är det då ni ska se till att finnas till hands (inte för att prata om det som hände utan bara för att visa att ni såg och kände med henne)?

Kort sagt kan ni experimentera både med tajming, alltså när hon kan ta emot tröst, och tillvägagångssätt. Ni kan också fråga henne om det här någon gång när hon är lugn och ni har det mysigt ihop. Berätta att ni gärna vill trösta och fråga vad som skulle kunna kännas bra. Om hon sluter sig som en mussla får ni fortsätta att försöka klura ut det på egen hand. Ger hon er en ledtråd så har ni kommit en bit på väg. 

Frågan kan också ställas genom att en liten berättelse: ”När du hade varit ledsen klart kom jag och kramade dig, kändes det bra?”

En annan utmaning är att inte ge upp tröstförsöken. Det kan vara svårt att hålla kvar tanken på att hon behöver medkänsla och bekräftelse när hon inte tar emot er. Då är det skönt att föräldrahjärtat finns och styr. För ur hennes perspektiv tänker jag att det egentligen är oväsentligt exakt hur era tröstförsök ser ut. Även om hon inte störtar in i er famn förmedlar ni ändå att ni finns där och ser hennes smärta. Och det tar hon förstås till sig även om hon drar sig undan. 

Jag undrar också hur det här funkar på förskolan (om hon går där)?. Det ligger liksom i verksamhetens natur att barn biter ihop mer i förskolan än på hemmaplan. Det kan vara fint att prata med personalen och höra om de har uppmärksammat hennes tendens att dra sig undan, för även där är det förstås bra om hon känner att de vuxna – pedagogerna – ser henne och har ett varmt ord till övers när något gör ont.”

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.