Är min metod för att undvika bråk mellan barnen rätt?, undrar läsaren. Foto: Unsplash

Kan vår 3-åring ta skada av mitt beteende?

Han är snart 3 år och vill inte alltid som föräldrarna vill. Mamman har hittat en metod som minskar konflikterna – men kan den vara skadlig för sonen? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar.

Min metod att undvika bråk känns inte bra i hjärtat

Vi har en trotsig liten kille här hemma som snart fyller 3 år. Väldigt ofta vill han inte göra det vi ber honom om. Det kan vara allt från att ta på pyjamas, borsta tänderna, bada, äta mat, gå in efter utelek till att säga förlåt till lillebror eller att sluta putta honom (lillebror är 1 år).

Det är jag som är föräldraledig och jag är väldigt ofta ensam med båda barnen. Det betyder att det blir väldigt många konflikter mellan oss. Ibland orkar jag inte bråka utan väljer mina strider och låter honom till exempel ha på sig pyjamas hela dagen. Jag har dock börjat märka vad som funkar för att få honom att göra vad jag ber honom om: Om jag visar att jag blir ledsen och besviken på honom, och om jag säger: ”Snälla gubben, gör som mamma säger nu. Annars blir mamma ledsen” blir han alldeles förtvivlad och gör oftast som jag säger på en gång.

Nu till min fråga: Tar han skada av detta? Kan han liksom bli rädd för att såra andra och ta skada av det, så att han aldrig ser till sina egna behov och vad han egentligen vill själv? Eller finns det andra nackdelar med min taktik? 

Det känns aldrig riktigt bra i hjärtat när jag har använt den här metoden för att undvika bråk och konflikter. Men ibland har jag vare sig lust eller ork att bråka.

Tack på förhand!

/Sofia

Barnpsykolog Malin Bergström: Det avgörande är att du inte använder din metod för att manipulera

Barnpsykolog Malin Bergström. Foto: Stefan Tell

”Hej Sofia, tack för intressant fråga! Är det inte spännande att vi tänker att pyjamas hela dagen, eller att säga att man faktiskt blir ledsen, liksom är mer misslyckad uppfostran än fyrkantiga regler och att visa 'var skåpet ska stå'? 

Att välja sina strider tycker jag är en förutsättning för överlevnad när man har en viljestark 3-åring. Att du refererar till dig själv (”jag blir ledsen om du inte samarbetar”) gillar jag också. Just det, att ge barnet en orsak till varför man ber dem om något, har faktiskt visat sig underlätta samarbete med barn. Att det man ber dem om är begripligt och liksom legitimt i deras ögon ökar deras vilja att samarbeta. En annan aspekt som underlättar samarbete är att det finns ömsesidighet i relationen, det vill säga att man som förälder också kan anpassa sig och låta barnet styra ibland. 

Jag tycker också det är intressant hur dina tankar går kring konsekvenserna av din strategi. Du antyder att den kan leda till att han glömmer sina egna behov och blir en högsensitiv, anpasslig vindflöjel. Samtidigt beskriver du honom inte riktigt så, han verkar härja och trotsa som vilken viljestark 3-åring som helst. Detta tror jag inte att du är ensam om. Generellt är vi som föräldrar försiktiga med att visa vår egen sårbarhet, fast den förstås finns där och barnen märker den ändå. Så nej, jag tror inte att det här kommer prägla hans relationer och personlighet framöver. Jag tycker tvärtom att det är bra att visa alla typer av känslor för sina barn, även sin sårbarhet – förutsatt att man har ett känsloregister förstås, och inte alltid bara är känslig och sårbar. 

Och jag tycker det är avgörande att du är äkta och ärlig när du vädjar till honom, det vill säga att du inte använder din metod som ett trick för att manipulera. Att vara autentisk – äkta – med sina barn ser jag som en grundförutsättning för positiva relationer. Att på ett ärligt sätt utgå från sin egen sinnesstämning för stunden (”Okej, du får ha paddan en stund för jag är så trött” eller ”Snälla, bråka inte för jag skulle verkligen vilja gå ut”) gör en själv begriplig för barnet. Det ökar deras förståelse för andra. Att köra med fuskspel för att få barn dit man vill lär dem istället strategier som kan lägga krokben för dem i andra relationer. 

Så, Sofia: Under förutsättning att du låter dina verkliga känslor vara med tycker jag alltså att din taktik är bra och lär din son något viktigt om mänskliga relationer. En annan aspekt är dock det du skriver om att din son blir ”alldeles förtvivlad”. Om du med det menar att han blir helt utom sig så är det inte värt det. Att skrämma barn är ingen särskilt positiv strategi. Det skulle i så fall kunna innebära att han avstår från sådant som är viktigt för honom för att hålla dig på humör – men om du med ”förtvivlad” menar att han hajar till, byter spår och blir mer samarbetsvillig är det förstås en annan sak. 

Som du märker tycker jag generellt att strategier varken är bra eller dåliga i sig. Det viktiga är att vi hittar lyhörda sätt att kommunicera med våra barn, så att vi får med dem på tåget samtidigt som alla mår bra. Så det där entydiga svaret du kanske längtade efter finns nog inte. Istället får du se om någon av de aspekter jag tagit upp här kan vägleda dig.”

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av mama + solskydd för dig och ditt barn från EVY. Köp nu!