”1-åringen vill bara vara hos sin mamma – får panik”

Min son får panik när jag lämnar honom

Hej, min son är snart 17 månader och jag är ensam förälder till honom. Han är underbar på alla sätt men vi har ett stort problem. Jag kan inte lämna honom med någon annan utan att han får panik och gråter. Det senaste året har jag bara varit ifrån honom en timme och då sov han under hela tiden och märkte det alltså inte. Jag kan inte träna på principen att jag kommer tillbaka, eftersom jag aldrig kan gå någonstans. Jag vill inte lämna honom när han blir så ledsen, så då får han självklart följa med. 

Det handlar inte om att jag försökt gå iväg långt utan det kan vara att han är ute och leker med morfar/nära vän till mig/sina kompisar och deras föräldrar, alltså människor han känner väl, och jag försöker gå till toaletten själv. Det är samma sak hemma när det bara är vi två. Om vi leker i vardagsrummet och jag säger att jag ska gå till köket/toaletten, blir han så ledsen och ska följa med. Det har hänt ett par gånger att han varit ute på gården med morfar medan jag varit inne (10–20 min), men det är undantagsfall. 

Jag är så orolig inför förskolestart och tänker att det kommer att bli så fruktansvärt för honom, eftersom det blir ett extremt stort steg från att ha suttit fast vid mig i hela sitt liv. Det skulle dessutom vara underbart för mig att kunna få avlastning någon gång ibland, då det hittills varit omöjligt. 

Vad kan jag göra för att hjälpa honom att bli mer bekväm med att vara utan mig och själv med andra?

Det ska tilläggas att han i övrigt är social, gillar att skoja och busa med de han är nära, vinkar till okända, är framåt på lekplatser, är nyfiken och verkar älska livet. 

/Mamma

Barnpsykolog Malin Bergström: ”Ni måste träna på att vara ifrån varandra”

Hej mamma och grattis till en sådan liten underbar och levnadsglad son! Jag tänker att det är dags för dig att ta ett nytt steg i ditt föräldraskap. Det jag föreslår är något som hela ditt väsen vänder sig emot men som jag ändå ser som ett nödvändigt steg, nämligen att du och din son tränar er på att vara ifrån varandra. Och jag ska ägna det här svaret åt att förklara varför jag tänker så och hoppas att mina argument kan hjälpa dig att våga ta det steget. 

Du frågar vad du kan göra för att din son ska bli bekväm med att vara utan dig. Och svaret är att det enda sättet är att du låter honom träna på det och samla erfarenheter av att det går bra. Eftersom ni har en förskolestart som hägrar är det här till och med nödvändigt. Att din son är van vid att ha det bra med andra underlättar nämligen hans förutsättningar att få en bra inskolning. 

När ens barn protesterar är det förstås en extremt stark signal om att man som förälder ska backa, ändra och tänka om. Men det finns också tusen situationer när våra barn protesterar utan att det rör oss i ryggen. När de försöker kuta iväg på en bilväg, när de inte vill borsta tänderna, när de stretar emot när vi nattar dem och när de vägrar att släppa kompisens kalufs fast hen gråter, till exempel. I de situationerna gör vi bara det vi ska och ignorerar deras protester. Eftersom det är vi som är vuxna och vet vad som är bra för dem (och deras hårömma stackars små kompisar). Hur vi reagerar på våra barns protester beror alltså på hur vi tolkar dem. 

Din lilla pojke ska få samla erfarenheter av att det finns fler kärleksfulla och trygga människor i världen

Och så som jag läser ditt brev, så tolkar du din sons hej-då-ångest som en signal om något förskräckligt. Och den tolkningen menar jag att kan du jobba med. Fundera på vilka fördelar det kan finnas för honom att ha kul med andra. Utmana dina tankar om att han bara kan må bra då du är med. Om morfar blir en trygg person för honom, någon som står för andra saker än du, skulle det kunna bredda hans erfarenhet av att världen är god? Om det är morfar och inte du som tröstar honom när han ramlar – vad skulle en sådan erfarenhet lära din son? I mina ögon ska din lilla pojke få samla erfarenheter av att det finns fler kärleksfulla och trygga människor i världen. Även om han idag är mammig och har väldigt svårt att lämna dig.

För så klart kommer han att bli ledsen när du säger hej då. Eftersom han är ovan och inte har samlat erfarenheter av att du kommer tillbaka. Han kommer dock att vara mindre ledsen när ni tränat på det här några gånger. Kanske kommer han fortsätta att trivas allra bäst när du är med. Men vänja sig vid att det är bra också med andra. För det är så anknytningsrelationer fungerar. Man är tillsammans, man skiljs åt och man är nära varandra igen. Genom hela livet. Och givetvis känns det när man tar ett nästa steg i en sådan här nära relation (och med ett barn som är så här mammigt). Men det är ett gott steg, även om det svider i stunden. Eftersom det lägger grunden för något annat, något som också är fint. Att man kommer tillbaka till varandra igen. Och att man faktiskt haft det lite roligt under tiden man varit ifrån varandra.

Stor kram Malin    

LÄS OCKSÅ: ”Har sonen tagit skada av min destruktiva relation?”