1-åringen rivs, bits och nyper mamman – och drar katterna i tassar och päls. Varför? Och vad gör man? Barnpsykologen svarar. Foto: Shutterstock

1-åring är hårdhänt med katterna – och sin mamma

1-åringen rivs, bits och nyper sin mamma – och är hårdhänt mot katterna, tar tag i päls och drar i tassar. Varför, och vad kan man göra? Barnpsykolog Malin Bergström svarar.

Detta är en artikel från Vi Föräldrar

Hon rivs och bits och förstår inte att det gör ont

Jag har en drygt 1 år gammal dotter som är väldigt hårdhänt, framför allt mot mig. Hon rivs, bits och nyper tag, och jag vet inte hur jag ska göra för att få henne att förstå att det gör ont.

Jag kan inte se att det händer vid specifika tillfällen utan det kan vara när som helst. Det har hållit på i flera månader. Inget av det jag har försökt med verkar hjälpa och beteendet verkar inte heller avta, men jag känner att det behöver få en lösning.

Till saken hör att vi har två katter hemma. De håller sig för det mesta undan vår dotter och de har goda möjligheter att vara på platser där hon inte kommer åt dem. Men hon är väldigt hårdhänt med dem, tar gärna tag i pälsen och drar i någon tass eller så. Det uppskattas självklart inte av katterna men de har ett enormt tålamod och har än så länge aldrig sagt ifrån mer än med ljud, och vi vaktar så mycket vi kan så att ingen ska råka illa ut.

Jag vill verkligen lära vår dotter att var försiktig med djur i allmänhet, och i synnerhet med katterna hemma. Att hon river och biter mig är självklart inte heller önskvärt och jag ser gärna att även det slutar. Men hur ska jag göra för att lära henne vara försiktigare?

När hon rivs har jag försökt ta hennes hand och säga ifrån bestämt men inte hårt att det gör ont. Jag har också sagt ajaj och nej, och några gånger när hennes bett har gjort riktigt ont har jag skrikit till. Ofta får jag ingen reaktion alls från dottern, men hon har också börjat med vad jag upplever som protestgråt när hon inte får som hon vill – exempelvis dra katter i pälsen.

Jag försöker visa henne hur man ska klappa på katterna och jag säger ”klappa fint, försiktigt” och berömmer henne när hon gör rätt.

Vad gör jag fel eller vad gör jag inte tillräckligt? Eller är det här någonting som hon inte förväntas kunna eller förstå än? Hur gör jag i så fall i framtiden för att få dottern att vara försiktigare?

Mamma och kattvän

1-åringar är besatta av att förstå hur de kan påverka världen

Malin Bergström är barnpsykolog och docent, verksam vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. Hon svarar regelbundet på frågor på Viföräldrar.se. Foto: Stefan Tell

Barnpsykolog Malin Bergström: Jag vet verkligen hur tröstlöst det känns att jaga och tjata på en liten 1-åring som inte verkar ta in ett dyft. Därför ber jag om ursäkt om jag nu kommer låta som en dammig professor som bara sett barn på bild. Men faktum är att det du och din dotter håller på med är just att träna henne på att närma sig djur och människor försiktigt. Det är förstås sjukt opraktiskt och enerverande att barn inte lär sig genom att sitta stilla och iaktta. Men det är nu så att människorasens inlärning istället går genom trial and error och att det krävs (enormt) tålmodiga vuxna som orkar med alla misstag och dumheter som den processen kräver.

Så här tänker jag om din dotters hårdhänthet mot katterna: Hon har förstått att de är viktiga varelser i ert liv. Hon ser hur du hanterar dem och begriper att det är något hon behöver lära sig. Tyvärr är hennes förmåga att härma dig begränsad, så istället grabbar hon tag i en tass eller svans. Det är hennes sätt att visa att ”oj, när det kommer till det här viktiga behöver jag visst vägledning, påminn mig nu hur det var jag skulle göra”. Och så är du där varje gång och påminner ”klappa fint”.

Mest effektivt är det att uppmärksamma varje gång hon gör rätt snarare än att påtala när hon tar för hårt. Givetvis måste du säga till även då, men om du kan du avvärja, avleda, trixa bort redan innan det hänt är det ännu bättre. På så sätt får hon uppmuntran att göra mer av det som är rätt och önskvärt och mindre fokus på det man vill att hon ska lägga ner.

Och nej, alla barn bits inte i perioder och alla barn blir inte hårdhänta. Men de som blir det har faktiskt fokus på att lära sig just hur man närmar sig andra på ett rimligt sätt.

Ett annat litet faktum som spelar in är att 1-åringar också är besatta av att förstå hur de kan påverka världen omkring sig. Vad gör till exempel en katt när man drar den i tassen? Aha, JAG kan få den att kuta iväg! Vad händer om jag sätter tänderna i mamma? Succé, JAG kan få henne att sprattla och skrika! Är man 1 år är sådana saker ungefär som Champions League-finalen för fotbollsdårar.

Så, hur lär 1-åringar sig? Jo, genom att den här enormt tålmodiga människan (som i det här fallet råkar vara du) gör precis som du gör. Du förklarar om och om igen för hennes nollställda ansikte att man ska klappa fint på katter och absolut inte dra i dem. Ibland skriker du till när hon gör något riktigt tokigt, ibland avleder du och kittlar henne när du ser att hon är på gång. Och varje gång, hur nollställt det lilla ansiktet än är, så körs ett nytt erfarenhetsspår upp bakom hennes pannben. Så småningom har erfarenhetsspåren breddats till en hel motorväg och då, äntligen, har hon fattat galoppen. Och hon blir genast helt ointresserad av att ta hårt och fångas i stället av geggamoja. Hur kan man röra ihop vatten och jord så det får den där härligt sköna konsistensen som man kan köra fingrarna genom i evigheter? Och hur känns det egentligen om man lägger sig i den där pölen med hela kroppen? Eller något annat som lär henne hur världen, tingen och materien fungerar.

Ett sätt att stå ut med barns utveckling är att se deras misstag som 1) tuvor på vägen mot inlärning av viktiga förmågor och 2) signaler om att de behöver vägledning. Om man också kan påminna sig om det som finns bakom det de gör – som att hennes hårdhänthet mot dig är en träning i hur man är kärleksfull mot dem man älskar, till exempel – får man mer tålamod.

En annan liten brasklapp från den här dammiga professorn är att det också är bra att påminna sig om att barn vill väl och vill göra rätt (en sådan själv-påminnelse kan bidra till en känsla av mening i tider av nollställda anleten). Och avslutningsvis, en upprepning: Fokusera på det hon gör bra och rätt.

Här hittar du fler läsarfrågor med svar från barnpsykolog Malin Bergström.

Här kan du ställa en fråga till barnpsykolog Malin Bergström.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av mama + trådlösa in-ear hörlurar för 199 kr. Köp nu!