Experten: Så sörjer barn – och så kan du som vuxen hjälpa
Morfar dör och försvinner för alltid. Katten som alltid strök runt benen avlivas. Det magiska gosedjuret går inte att hitta.
Hur ska man som förälder egentligen prata med sitt barn om sorg, förlust – och död? Hur gör man? Psykoterapeuten Louise Hallin och begravningsentreprenören Conny Sohlberg ger råd.
Dödsfall, förluster och förändringar påverkar och drabbar oss alla, även våra barn. Sorgen kan vara stor och på riktigt för ett barn om snutten eller nallen barnet sovit med sedan det var nyfött plötsligt tappas bort. Katastrof!
– Som förälder ska man inte försöka rationalisera sorgen eller låtsas som ingenting, menar Louise Hallin, som är utbildad barnmorska och psykoterapeut, och har lång erfarenhet av att arbeta med barn i sorg och kunskap om varför det är viktigt att våga prata om tunga och svåra känslor.
Hallin menar att om man inte tar hand om sorgen när den dyker upp, så kan den komma tillbaka senare i livet.
– Vi har en distanserad hantering av döden i Sverige som gör att allt blir så diffust och svårt för barn, menar hon.
När det gäller andra förluster, små barn kan ju bli helt i upplösningstillstånd om deras gosedjur eller deras napp är borta…
– Ja, eller om deras föräldrar bestämmer sig för att de vill flytta, så att de får lämna sin förskola och största kärleken i livet när man är fyra år – det är också en fruktansvärd separation för barn. Och nallen går ju inte att ersätta!
– Om man tänker sig döden som ett statiskt tillfälle, då betyder det att allting är slut. Jag tycker om att man håller fast vid det runt barn. Döden är inget som kommer och går och lättar lite grann och sedan är det bra. Så funkar det inte. Man behöver möta innehållet i de förfärliga orden ”aldrig mer”. ”Aldrig mer kan jag träffa mormor”. ”Aldrig mer kan vi skratta”. Och det gäller gosenallen också.
Men hur gör man rent praktiskt då? Hur ska man då prata om död eller andra svåra förluster för barn?
– Då gäller det att få barnet förstå det så gott man kan. En treåring kan förstå det på ett sätt och en 30-åring på ett annat, men man behöver benämna saker med rätt ord. ”Nej det kommer inte bli så att vår hund överlever, utan nu kommer han att dö, men vi kommer hjälpa honom så att han inte har ont”.
Louise Hallin: ”Man ska inte stoppa sorgen”
– Man kan säga att när någon dör så har man minnen och de finns inuti oss och då kan man alltid titta på kort och tänka på mormor och hunden. Så får man gråta lite. Sorg är väldigt starkt, och kommer i vågor. Och det är inte av godo att försöka stoppa sorg. Man ska ge den ett utrymme, säger Louise Hallin.
Ska man alltså låta barnet vara ledset och ta det i sin egen takt? Hur tröstar man bäst?
– Ja, barnet ska få vara ledsen och gå in i det. Om ungen verkligen drunknar i sina känslor och det är gråt och livet är slut och allt är hemskt, så kan man säga att ”ja livet är just nu jättehemskt älskling”. Och trösten är att man säger ”jag kommer vara här bredvid dig när du är så här ledsen, jag kommer vara här hela tiden tills det känns lite bättre.”
Hur ska vi prata om att någon har dött eller ska dö? Ålder för ålder
Barn under fem år
Små barn förstår ofta inte vad döden innebär eller att alla kommer att dö. De kan fråga om pappa kommer tillbaka snart eller om de kan spara sin mat och ge till morfar nästa gång de besöker graven eller minneslunden.
Var så konkret som möjligt. Barnet kan behöva få samma saker förklarade flera gånger. Det kan vara att personen som har dött inte kommer tillbaka, inte andas, inte tänker, inte har ont och att hjärtat har slutat att slå.
Fem till nio år
Barn mellan fem och nio år börjar förstå mer om vad döden är. Barnet kan fundera över hur personen ser ut nu. De flesta börjar inse att även andra kan dö och det blir viktigt att skydda familjen.
Nio till tolv år
Barnet förstår att döden är för evigt och att vi alla kommer att dö en dag. Barnet förstår att det inte behöver vara någons fel att en person dör. Det kan ändå vara svårt att förstå att livet bara kan ta slut.
De flesta barn orkar bara med sin sorg i korta perioder. De kan springa i väg och leka, för att komma tillbaka och gråta några timmar senare.
Barn som är i tonåren
Tonåringen förstår vad som har hänt och att det kommer att påverka familjens framtid. Tonåringen kanske inte vill prata med dig eller inte förstår att det kan kännas bättre då. Kompisarna är viktiga och många pratar hellre med dem än med någon vuxen närstående. Visa ändå att du bryr dig. Fråga till exempel hur tonåringen mår, och om vardagliga saker som skolan och kompisarna. Fråga om det är något hen funderar över eller vill veta mer om. Fråga även om du bara får snäsiga svar tillbaka.
Källa Louise Hallin / 1177.se
Undersökning: Större behov att prata om sorg
Att prata om sorg och död är svårt för många föräldrar. En undersökning från Kantar Sifo visar att så många som hälften av alla föräldrar inte vet hur man ska prata med sitt barn om de här svåra frågorna. Undersökningen visar också att 78 procent anser att det finns ett större behov av att prata om sorg och andra svåra ämnen till följd av pandemin.
– Både pandemin och nu världsläget med krig i Europa är exempel på samhällssituationer som leder till kollektiv sorg, säger Conny Sohlberg som är begravningsentreprenör på Fonus.
Conny möter dagligen vuxna och föräldrar som tycker det är svårt att närma sig ämnet, och han menar att det är viktigt att hitta tillfällen att lyfta och prata om känslan sorg även innan man befinner sig mitt i ett dödsfall.
Tips: Ha en ceremoni – och lyft frågor som sätter i gång fantasin
Gosedjur, nappar och snuttefiltar är exempel på saker som ger barn lika mycket trygghet och kärlek när de finns närvarande, som sorg när de försvinner. Ett tips är att tillsammans ha en fin ceremoni för den eller det som gått förlorat. Då kan man även lyfta frågor som sätter i gång barnets fantasi kring vad som kan ha hänt det som försvunnit. Kan nallen ha blivit räddad, hur gick det till och hur har nallen det nu?
Skapa en fin ceremoni tillsammans med ditt barn
Välj en vacker plats
Genom att välja en särskild plats för ceremonin, finns det också en plats att återvända till för att minnas, sörja eller prata. Kanske är det en stor sten i trädgården eller en mysig plats hemma där nallen tyckte om att vara?
Gör fint
Dekorera platsen tillsammans före ceremonin. Kanske kan ni rita teckningar, lägga dit blommor eller något annat som barnet tycker är vackert. En teckning kan vara ett lika bra uttrycksätt som ord.
Spela en låt
När ni har ceremonin kan det kännas bra att sjunga en särskild sång eller spela en låt som ni tycker om. När ni sen lyssnar till låten vid ett senare tillfälle kan ni påminnas om ceremonin och kanske väcks nya frågor och funderingar hos barnet.
Ät något gott
I många ceremonier ingår det att man äter något gott. Att baka
tillsammans kan bli en fin aktivitet före ceremonin. Fika sedan innan,
under eller efter ceremoni utifrån vad som passar er stund bäst.
Håll ett tal
Vid ceremoni kan ni säga några ord om den eller det ni tar farväl av. Det är ofta en stor hjälp att sätta ord på sina känslor.
Pyskoterapeuten Louise Hallin menar att vi kan gå till oss själva.
– Tänk på vad du själv vill ha med en begravning. Du vill ju ha en minnesakt och du vill försöka förstå vad som har hänt. Du vill också ha en plats att gå till för att åkalla minnen, och det är samma sak för barn.
– Om man vill kan man kosta på sig att göra en liten hörna i lägenheten eller barnets rum, där man kan hänga upp ett fint kort och ibland tända ett ljus på söndagarna och tänka på den här fina vovven.
Så kan du hjälpa barnet när morfar dör
Ibland kan hela familjen ha sorg. Om till exempel morfar bli svårt sjuk och dör, hur ska man då hjälpa barnet?
Louise Hallin tycker att i den bästa av världar så är hela familjen närvarande under tiden han insjuknar och träffar honom regelbundet tills slutet. Även barn ska vara med.
– Redan där börjar den där konstiga idén om att ”vi ska bespara dom”, men det ska man inte alls! En morfar som får cancer och som blir utmärglad och gul och konstig, det blir han inte över en natt utan han blir det under en tid. Och om barnet frekvent träffar sin morfar, hela tiden under den tiden, så finns inte den här konstiga kontrasten från den här pigga, gosiga roliga morfadern på landet som springer runt, till en farbror som ser ut så, om de hela tiden får följa med på resan…
Kan det även hjälpa oss föräldrar?
– Det tvingar också föräldrarna att följa med på resan vilket de verkligen behöver. Vuxna i Sverige behöver skaffa sig en betydligt mer pragmatisk förhållning till döden. Döden är inbokad för alla och kommer alltid att ske och förekommer hela tiden. Men det är nästan så man inte kan tro det i vårat samhälle, säger Louise Hallin med eftertryck.
Hon tycker att det är viktigt att barn är med hela vägen.
– Att man ser sina föräldrar bli ledsna och gråta utanför sjukhuset och också vara med när morfar är död, så man kan ta på honom och se att han inte har någon respons. Se att ”han inte finns intill mig här, utan här ligger morfars fina kropp”. Man ska säga ”nu kan man inte få kontakt med morfar längre”. Barn förstår inte själabegreppet och vad före och efter döden betyder, men om barnet själv står bredvid liket och får känna att det inte går så lagras en verklighetsupplevelse inom barnet. Sedan behöver man inte gå runt och vara livrädd för döden och döda människor. Det blir vi bara för att vi inte vet någonting, inte har sett det och inte kan det.
Det är vanligt att barn runt sex år är väldigt rädda för döden, både för att dö själva och för att någon nära ska dö, till exempel mamma eller pappa. Vad ska man tänka på som vuxen?
– Då börjar de förstå att mamma och pappa bara är vanliga människor, det har de inte förstått innan. Då har de trott att mamma och pappa är upphöjda och fantastiska varelser som inte kan dö. Men i den åldern börjar de förstå och då drabbas barn ofta av en separationsskräck som barnet kanske vill bemästra genom att sätta upp en massa regler. Då kan man följa med så långt det går, men inte underbygga att det kommer kännas så hela livet, för det är det sällan, menar Hallin.
Man behöver möta innehållet i de förfärliga orden ”aldrig mer”. ”Aldrig mer kan jag träffa mormor”. ”Aldrig mer kan vi skratta”.
Om barnet inte vill prata om sorgen, ska man låta bli?
– Då tycker jag det är ännu viktigare med något symboliskt i rummet. En del barn vill inte prata och då kan de gå till det där stället och titta lite på sin kära vän och fnula och tänka och kanske ställa fram något.
Finns det något man ska undvika att göra och säga?
– Nej, man ska vänta på barns frågor. ”Varför dödde han?”. ”Ja, mamma vet faktiskt inte det”. Eller ”Hunden måste ju avlivas kallas det, och då går man till en farbror som heter så här och där får man en spruta och vovven bara somnar, Men då slutar också hjärtat att slå. För han är så sjuk så vi måste göra det, så går det till”. Och sen ska barnet vara med hos veterinären.
Så man ska låta till exempel en femåring vara med hos veterinären när husdjuret avlivas?
– Absolut. Barnet kommer att förlora en kärleksindivid i hemmet. Annars kan barnet känna att djuret var där i går men nu säger mamma att den inte kan komma tillbaka. Då kan följdfrågan för ett litet barn bli ”kan det hända mig också?”.
Vad gör man då om man själv är jätteledsen - hur mycket ”tål” barnet att se? Louise Hallin menar att barn tål att se sorg, om man gråter och kvider. Men så klart om man gallskriker och det är akut, då är det bra att andra vuxna får komma och hjälpa till och hålla undan barnet.
Så kan du öva dig på att prata om sorg
Om man tycker det känns svårt att prata om tunga ämnen som sorg - hur kan man öva och lära sig?
– Då kan man säga ”mamma tycker det är jättesvårt att prata om döden, vad tänker du om det? Har du svårt för det?”. Man kan också säga att man inte säger så mycket men känner väldigt mycket och fråga ”Hur är det för dig då?”. Om man inte frågar får man inte veta, om man frågar kan man få fantastiska svar från väldigt små barn.
– Sedan är det bra om man själv börjar reflektera om vad sorg och död är för en själv. Hur kan jag hantera det? Vi är ju ända upp mot 35-50 år när vi får den svåra medelålderskrisen som inte handlar om någonting annat än att försöka fatta att den här underliga händelsen att dö gäller också mig. Det är ett långdraget, nästa tio år långt arbete skulle jag säga, att landa i och acceptera den tanken och att förbereda sig på den händelsen. Och det vore bra i den här ytliga världen som vi lever i att man börjar tänka på ”var står jag i allt det här, har jag fattat?”.
Har du något konkret tips till mammor och pappor?
– Man kan alltid för alla livsprocesser hitta litteratur! Barn är väldigt duktiga på att förstå symboler i litteratur, att Mio min Mio faktiskt handlar om döden och tiden efter. Bibliotekarier är extremt välutbildade människor och de är oftast väldigt passionerade i litteraturvärlden. Går man in till dem och säger ”pojke sju år, ledsen rädd för döden”, då rasslar det till i deras huvuden och sedan går de och kommer tillbaks med fyra fantastiska böcker. Det är en yrkeskår som jag älskar och beundrar. De är fantastiska!
LÄS MER: Fråga barnpsykologen: Prata med barn om svåra saker
LÄS MER: Tvåbarnsmamman Vera: Hur sörjer jag min mammas död inför barnen?
