Rakel Wärmländer om sina hem – från Tessinska palatset till hyresrätt

Du bor i en hyresrätt på 5/6 rum. Hur hamnade du där?

– Jag fick ett förstahandskontrakt i Birkastan i Stockholm när jag var 19. En etta med sovalkov i en privat stiftelse. Jag älskade den och hade nästan velat bo där nu också. Den låg i ett 20-talshus på fjärde våningen med utsikt. Man fick duscha i källaren. En gång låste jag mig ute i bara handduk och fick knacka på hos grannarna. Till slut öppnade Mange Schmidt, som inte blivit musikern Mange Schmidt ännu, utan bara var min granne. Han lånade mig en träningsoverall och lät mig sitta hos honom tills min brorsa kom med extranyckel. Vi blev kompisar efter det.

– När jag kom in på scenskolan i Malmö lånbytte jag ettan. Då jag kom tillbaka hade jag en kille med mig, min nuvarande man. Vi ville ha barn, stod i intern kö hos stiftelsen och fick flytta via vinden till en 2,5:a i samma hus. Sedan fick vi ett barn till, var ute på bytessajter och bytte till en 4:a i Hornstull. Till slut lyckades vi byta till en 5/6:a, där vi bor nu. En 60-talslägenhet på 135 kvadrat.

Hur skulle du beskriva din stil?

– Vi har en tanke om Miami på 70-talet. Det ska vara mysigt och mjukt. Det är mer färger än folk har generellt, plysch, mjuka material och en tre och en halv meter lång turkosgrön soffa och mycket växter. Jag är förtjust i Marie-Louise Ekmans konst och tycker om hennes färger och humor.

– Hemmet är lekfullt och vi har en trapets i taket. Ibland när jag kommer hem till fantastiska stilrena hem känner jag: ”Gud vad skönt! Varför har inte vi det så?” Men efter ett halvår har vi ryamatta och porslinsdjur igen. För tillfället har vi vita väggar, men vår förra lägenhet såg ut som en cirkus med mörkgrönt kök, neongul hall, knallfärger i barnens rum och schackrutigt golv.

Du gillar också att fynda på loppis? 

– Min man och jag har varit ihop i 20 år, så det har blivit ett och annat loppisfynd och spontanköp. Det är mycket konstiga lampor. Här finns både Lisa Larsons lejon, men också ganska kitschiga, halvstora katter, hundar och andra djur som står på golvet. Vi vill absolut inte ha levande djur, så barnen har fått klappa och leka med dem i stället.

Var har du skrivit dramaserien ”Limbo”, där du också har en roll?

– Vi har ett välbesökt kontor hemma. Det är nästan så jag och min man får ha schema över vem som får sitta där. Det mesta har jag skrivit hemma och en del på Warner, förutom fem avsnitt som jag skrivit på vårt lantställe i Dalarna, ett hus från 1850-talet. Jag ville göra en serie som jag själv ville titta på. Premissen till ”Limbo” är en bilolycka som mitt kompisgäng var med i. Min kompis Mårten hamnade i rullstol och efter 20 år träffade jag honom av en slump på Rosenlunds sjukhus.

Vad är nästa projekt hemma?

– Just nu är allting vitt, men vi har äntligen bestämt oss för att få lite, lite nyanser på väggarna. Vi är väldigt långsamma med inredningen och tavlorna är inte uppsatta än. Det enda som går fort är spontanköpen. Vi börjar med pyntet och sedan glömmer vi väggarna.

Du växte upp i Tessinska palatset. Hur var det?

– Min mammas man var landshövding och jag bodde där från fem tills jag var tolv år. Det var så klart jättekonstigt med en representationsdel och en privat del, men som barn reflekterar man inte så mycket över sådant. Då och då var det guidade visningar för turister. Gick vi in genom stora ingången fick man tränga sig genom turistgrupper. Det var mitt normala, men det är klart att jag förstod att det var speciellt att ha barnkalas där med interntelefoner till paradvåningen och gästvåningen och mycket kungamiddagar. 

– En gång smet vår katt ut i stora huset och var borta i några dagar. Till slut dök den upp och var väldigt hungrig.

LÄS MER: Så bor Sofia Wistam i sitt sommarhus på Sandhamn

LÄS MER: Farah Abadi om sitt parhus: ”Ska kännas som ett hem”

Se även: