Förfallna 1800-talsgården blev Martin och Brittas hem
Britta och Martin har hittat sin plats på jorden.
På gården från slutet av 1800-talet utanför Enköping tar de varsamt hand om sitt älskade hus, hugger ved, odlar grönsaker och drömmer om att en dag kunna bli ännu mer självförsörjande.
Gården ligger invid skogsbrynet, skyddad från vindar från sydväst. Den välvårdade huvudbyggnaden ligger som ett smycke på tunet. Gårdsplanen är kringbyggd av röda uthus, och utmed hagarna löper gamla gärdesgårdar av röjsten från fälten. Från bersån fläktar doften av bondsyren, i fruktträden skummar vita skyar av blommor och i gräsmattorna frodas gullviva och narciss.
När Britta och Martin Larsson för första gången kom hit för drygt tio år sedan var huvudbyggnaden renoverad bara i vissa delar. Både kök och värmesystem var visserligen nya, men inte helt fungerande. Dessutom var bara en sida av fasaden färdig, nämligen den som visades i fastighetsannonsen. Övriga sidor var målade i gult och brunt efter en 1960-talsrenovering, och hade fönster utan spröjs vilket gav huset ett tomt utseende. Det visade sig också att flera av timmerhusets stockar var angripna av röta.
Hemma hos familjen Larsson
Här bor: Britta och Martin Larsson, barnen Carl, 13, Edvin, 7, och Edit, 4 år. Katten Stig, elva höns med tupp samt fem stutar.
Gör: Britta arbetar som undersköterska på ett äldreboende, Martin är agronom och odlingsledare på Svenska Skogsplantor.
Var: I Österunda, två mil från Enköping.
Bor: I ett 150 kvm stort timmerhus från slutet av 1800-talet.
Instagram: @brilar70
Men så fort Britta steg ur bilen kände hon att det var här hon ville bo. Huset hade kakelugnar, trägolv, vackra brädtak och själ. Dessutom var det lagom stort för en växande familj, och låg nära Martins nya jobb.
– Vi hade precis sålt vårt soldattorp nio mil bort när gården kom ut till försäljning, berättar Britta. Det gjorde att vi var fria att slå till direkt, och slapp den ekonomiska och tidskrävande pressen det innebär att stå med två hus samtidigt. Innan vi fick tillträde till gården bodde vi på vandrarhem i några veckor.
Martin, som tydligare såg husets förfall, behövde lite mer tid på sig för att känna att gården var rätt. Men då han fått bekräftat att stockrötan kunde åtgärdas såg även han ett liv på gården. Så efter en allt annat än hätsk budgivning, detta var i tider av finanskris och försiktighet, blev det snart dags att skriva på kontraktet. Fyra veckor senare kunde Britta, Martin och då tvåårige sonen Carl flytta in – och började renovera. Först på tur stod uthustaken som var i uselt skick och läckte in.
– Brittas bror Karl är finsnickare och har varit till väldigt stor hjälp för oss, säger Martin. Dels sa han redan från början att uthusen kunde åtgärdas utan större problem, dels har han gjort stora insatser på bostadshuset. Vi har bytt ut rötskadade stockar och panel där det krävdes, och Karl har tillverkat nya dörrar och spröjsade fönster som han dessutom varit med och satt in.
– Vi fick också bra hjälp av Gysinge byggnadsvård, som gav oss råd om hur vi skulle gå till väga med fasaden. Efter att ha konsulterat dem blev vi än mer övertygade om vikten av att gå varsamt fram och ta fasta på det ursprungliga.
Under de första åren renoverades en fasadsida per sommar. Vid ett tillfälle, när en rutten syll längs ena gaveln skulle bytas, upptäckte paret att den sten som husets ena hörna vilade på var spetsig och direkt olämplig för ändamålet.
– Då letade vi fram en lagom stor och nästan kubformad sten i skogskanten, berättar Martin. Stenen var verkligen som klippt och skuren för sitt uppdrag.
Familjen, som under åren har utökats med barnen Edvin och Edit, har under hela renoveringen bott i huset. De har begränsat upprustningen till ett rum i taget, och främst renoverat sommartid då man har haft möjlighet att vara ute på tomten.
– Nu är det mesta klart, även om vi har några större projekt kvar, säger Britta. I tur och ordning ska vi renovera badrummet, göra nytt avlopp, bygga en glasveranda och installera solceller. Men sedan så!
Vi drömmer om att bli mer självförsörjande.
Redan nu är familjen nöjd med sin bostad, inte minst med de smarta lösningar som gör att alla får plats. Till exempel lade Britta och Martin beslag på ett oisolerat rum på andra våningen och gjorde om det till sitt sovrum. Dessutom öppnade de en kattvind i ett av sovrummen och fick betydligt större ytor åt barnen. På den gemytliga nedervåningen, som genomgående är inredd i ljusa färger och med vitmålade eller trärena möbler, står det charmiga lantköket i centrum. Pärlspontsklädda väggar, schackrutigt golv och en vattenmantlad vedspis. Att spisen, tillsammans med kakelugnarna i övriga rum, bidrar till att värma upp huset ger familjen en trygg känsla av att kunna försörja sig själva när det gäller ved.
– Vi har skog med ett virkesförråd som är så pass stort att det täcker vårt vedbehov, förklarar Martin. Det är en väldigt skön känsla att jobba på vedbacken och se hur vedtraven växer. För mig, som har en stark samlarinstinkt, är det underbart. Och inte gör vårsol och fågelsång saken sämre.
På vårkanten är det mycket att göra, veden ska vara kluven och travad senast i april för att hinna torka. Dessutom har familjen både odlingar och djur, till exempel en tupp med elva höns som bidrar med dagsfärska ägg till frukost. Britta och Martin är båda uppvuxna på bondgård på landet, de träffades när de gick på en naturbruksskola, och vill att gården ska leva.
– De första sex åren hade vi en liten lammproduktion med ett tiotal tackor på gården, säger Martin. 2015 gick vi över till att föda upp stutar och sedan dess köper vi ett par tjurkalvar per år av en trevlig mjölkbonde. Tjurkalvarna kastreras och blir stutar, och får vara hos oss i drygt ett år.
Betesdjuren hjälper till att hålla markerna öppna.
– Det känns väldigt bra. Vi odlar även en del grönsaker och frukt men vårt odlande begränsas av vattentillgång och av allt annat som går före, familjeliv, arbete och renovering, säger Britta.
Än så länge nöjer de sig med en mindre köksträdgård.
– Vi vet att det inte är möjligt just nu, men vi drömmer om att bli mer självförsörjande.
Britta och Martins fem bästa renoveringstips:
LÄS MER: Så fick Sofia och Uffe tillbaka gamla charmen i 100-åriga huset
LÄS MER: Linda renoverade ödetorpet i sju år – gjorde allt själv
