I ett öppet landskap av hagar och ängar bara en halvtimmes bilkörning från Stockholm ligger det lilla samhället Valö. Bland de första i raden av hus tronar det före detta missionshuset, en jugendbyggnad i trä, med höga spröjsade fönster. I det vintriga landskapet glittrar huset som en julsaga. Från förstugan kommer vi direkt in i stora salen som en gång fungerade som församlingssal.
– Huset byggdes ju inte som bostad så rumsfördelningen var inte helt lätt att få till när vi skulle flytta in med två barn, berättar Lotta.
Stommen till missionshuset byggdes redan 1866 och utökades 1911 med en vacker vinkelbyggnad med torn. Då inreddes också en vaktmästarbostad på övre våningen.
– Den stora församlingssalen är helt unik och måste förstås bevaras, eftersom den berättar om husets historia, säger Henrik.
Hemma hos familjen Lönn
Här bor: Charlotte Lönn, 38, och Henrik Lönn, 40, med barnen Sofia, 4 och Carl, 1.
Gör: Charlotte är ekonom. Henrik arbetar med marknadsföring.
Var: Valö i nordöstra Uppland.
Huset: Ett missionshus byggt 1866, ombyggt till nuvarande utseende 1911 med en boyta på 180 kvadratmeter fördelade på 5 rum och 2 badrum.
Genom inredningen har de försökt att skapa olika rum i rummet, som mäter hundra kvadratmeter och har fyra meters takhöjd. Här ryms numera ett öppet kök, en soffgrupp och en generös matsalsgrupp, vilket gör att familjens hela sociala yta finns i salen utan några avdelande väggar.
– Det första lilla provisoriska matbordet med fyra stolar som placerades mitt i rummet på en matta såg ut som en dockmöbel på ett frimärke, skrattar Lotta.
Henrik löste problemet genom att såga till ett fyra meter långt matbord, vilket blev mer proportionerligt i rummet. En stor soffgrupp inköptes på Blocket för en tusenlapp, och fick nya överdrag. Sex likadana trasmattor syddes ihop till en enda stor matta och lades under. Husets tidsanda har förstärkts genom antika möbler, inhandlade på traktens auktioner till mycket låga priser. Alla glas, kristallskålar, ljusstakar och andra småprylar är ärvda eller fyndade på loppmarknader.
Just nu är salen rustad för julen med prunkande amaryllis och en ståtlig gran som når ända upp till taket. Lotta beskriver sig själv som en passionerad julpysslare.
– Det är så roligt att göra saker själv till julen. Att stöpa ljus, baka och laga mat. Vi brygger även öl av vår egen humle och serverar cider från trädgårdens äppelskörd.
De vackert etiketterade flaskorna är försedda med kapsyler från egen kapsylmaskin, vilket Henrik beskriver som det roligaste i hela processen. Han har även ritat mallar och skurit ut byggdelar till den kopia av missionshuset som står här i form av ett pepparkakshus.
Den stora församlingssalen är helt unik och måste förstås bevaras, eftersom den berättar om husets historia.
Missionshuset har fungerat som privatbostad sedan 1994, men underhållet var rejält eftersatt när paret köpte huset 2012. Hängrännorna hade blåst ut i skogen, skorstenen hade tagit stryk av frosten och diskmaskinen hade stått och läckt under lång tid.
– Vi inledde renoveringsarbetet med att krypa ner i husgrunden, där arbetet sedan pågick under flera veckors tid. Lika tungt var det att klättra runt på taknocken i höstregn med murbruk i en ryggsäck. Men det var förstås en förutsättning för att huset inte skulle ta ännu mer skada. I det tidigare köket har golvet delvis bytts ut mot nya golvtiljor av samma kvalitet som originalgolvet. Alla golv i huset har målats med tre lager linoljefärg i en grå kulör som även återkommer i trösklar, predikstol och andra snickerier. Väggarna i salen har fått en återskapad sekelskiftestapet från Kjellbergska gården i Gävle.
– I stora salen fanns en upphöjd scen som skulle skrotas, men jag slipade och oljade den, och nu fungerar den som bänkskiva i vårt nya kök, berättar Henrik.
Det generösa köket löper längs salens långsida, och har delvis klätts in med pärlspont för att smälta in i rummet. Inga överskåp sattes upp för att bevara den öppna känslan.
– Hela köket är byggt med omsorg om att inte göra någon permanent åverkan. Det står fritt på ben och har utanpåliggande installationer, så om man någon gång vill ta bort det, blir det bara två små hål i golvet att fylla igen och måla över, säger Henrik.
Fönstren var i gott skick men det saknades innerfönster, så Henrik fräste själv ut profiler till nya fönsterbågar från kärnvirke.
– Det visade sig vara riktigt svårt att göra fönster, det är en av få saker jag inte tänker göra en gång till i mitt liv! Jag känner verkligen stor respekt för de hantverkare som utförde detta för mer än hundra år sedan, utan tillgång till de maskiner vi har i dag.
LÄS MER: Så gav Sofia 1800-talshuset nytt liv – fick juligt drömhus
LÄS MER: Lina rustade upp det gamla tornhuset – blev sagolikt fint
