Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE

Publicerad 14 aug 2012 11:39

Anne Lundberg har vunnit folkets hjärtan

Anne Lundberg ser varken sig själv som någon antikexpert eller en särskilt bra programledare. "Grejen är att jag bara är mig själv, jag spelar inget spel", säger hon.

Anne Lundberg ser varken sig själv som någon antikexpert eller en särskilt bra programledare. "Grejen är att jag bara är mig själv, jag spelar inget spel", säger hon.

1/4

Foto: Pernilla Wästberg

Anne detaljgranskar en vacker skål med lock i form av ett äpple i glas från Lindshammars glasbruk.

Anne detaljgranskar en vacker skål med lock i form av ett äpple i glas från Lindshammars glasbruk.

2/4

Foto: Pernilla Wästberg

Tillsammans med Erik Fröderberg har Anne Lundberg matlagningsprogrammet &quot;Här är ditt kylskåp&quot;.<br>

Tillsammans med Erik Fröderberg har Anne Lundberg matlagningsprogrammet "Här är ditt kylskåp".

3/4

Foto: SVT

Anne är förtjust i de klassiska Myran-stolarna, design Arne Jacobsen. Hemma har hon satsat på vita kring sitt röda matbord. Hos von Platen Modern Form upptäckte hon två med blå originalfärg. Ryamattan är finsk och från 1960-talet.

Anne är förtjust i de klassiska Myran-stolarna, design Arne Jacobsen. Hemma har hon satsat på vita kring sitt röda matbord. Hos von Platen Modern Form upptäckte hon två med blå originalfärg. Ryamattan är finsk och från 1960-talet.

4/4

Foto: Pernilla Wästberg

Anne Lundberg, 46, trivs på landet i Skåne där hon gärna omger sig med människor.

- Jag gillar när det ligger åtta par skor i en rörig hög i hallen, när jag hör röster, känner matos och radion står på för full spruta när jag öppnar dörren.

Vi träffar programledaren Anne Lundberg i antikaffären von Platen Modern Form i Malmö. Anne hinner knappt innanför dörren innan hon lystet kastar sig över en art déco servis i svart keramik, formgiven på 30-talet av Arthur Percy.

- Åhh, jag är på jakt efter de här mattallrikarna. Första gången jag såg dem var på middag hos Joakim Bengtsson (antikexpert i "Antikrundan" reds anm.). Tyvärr har jag bara assietterna.

Intresset för loppisfynd och gamla grejer har hon levt med långt innan hon för 12 år sedan blev programledare för "Antikrundan". Med en mamma och mormor som var loppisfrälsta redan på 1970-talet, när begreppet loppisfrälst inte ens existerade, var det svårt att värja sig.

- Det är fortfarande bland det roligaste jag vet. Men det ska vara de som idrottsföreningarna ordnar, säger hon med eftertryck. Det är där man gör fynd och pengarna går till ett gott ändamål.

Förr handlade hon urskiljningslöst, spontanköpte saker hon trodde sig behöva eller kul prylar hon bara kanske skulle få glädje av. Men det där har förändrats.

- Jag har blivit sparsmakad, har slutat samla på hög. Nu köper jag saker jag behöver, punkt.

Hon stör sig på konsumtionshetsen och blir irriterad över slogans av typen "betala för två - få tre".

- Vadå, om jag bara vill ha EN då, säger hon upprört. Att köpa antikviteter är en form av miljötänk. Då bidrar man till att takten på nyproduktion trappas ner vilket sparar regnskogarna och som bonus minskar sopberget när man inte slänger allt.

Anne lever som hon lär. Hemma i lärar­bostaden i skånska byn Skivarp blandar hon gammalt med nytt och det hon tröttnat på skänker hon bort.

- Allt som är formgivet med eftertanke och har en själ tycker jag om. Att blanda blir bäst och mest personligt. Jag samlar inte på något speciellt och är definitivt ingen antikexpert.

Bästa egna fyndet då? Tveklöst hennes matbord, målat i "english red" där färgen redan vid köpet var nött och avskavd.

- Det inhandlades på loppis för flera år sedan och det är fantastiskt med plats för många. Till det har jag vita myran-stolar av Arne Jacobsen.

När hon besöker loppisar händer det att folk vänder och vrider på samma sak som Anne i tron att just den saken är speciell.

- Det är lite kul för jag har ju långtifrån full koll trots att jag med åren lärt mig mer. Jag är en typisk journalist i det att jag kan väldigt lite om väldigt mycket. Jag skummar på ytan men går inte på djupet som nördar gör, även om jag gärna skulle vilja.

Att hon blir igenkänd på stan tar hon med ro. Det är mest när hon besöker Stockholm som okända söker kontakt. Hemma i Skiv-arp är det ingen som bryr sig om Anne är med på tv eller inte.

- När någon kommer fram är det praktiskt taget alltid för att ge gulliga kommentarer om att de gillar det jag gör. Men det finns en baksida - nyligen skaffade jag hemligt telefonnummer för att det ringde konstiga människor på konstiga tider.

Anne framhåller sin vanlighet och att hennes liv är ett ekorrhjul av jobb, barn, vardagsmat och stress. Hon ser sig själv som ointressant och hennes umgänge består mest av grannar, gamla kompisar, kolleger och i viss mån antikhandlare.

- Jag är en otroligt social varelse som älskar att omge mig med människor, jag bjuder folk så ofta jag hinner, det bästa jag vet är att snacka mig igenom timmar vid middagsbordet, "the more the merrier" - det är min grej!

Ensamtid förstår hon sig inte på. Men säger i samma andetag att det är en brist när man inte trivs med att bara vara med sig själv.

- Det jobbar jag också på.

Vi har satt oss ner för en fika, Anne hoppar över brödet och går direkt på skinka och gurka.

- Och jag som älskar bröd, vad är bättre än en surdegsskiva med mycket smör...? Men just nu kör jag GI.

När det gäller vikten är varje dag en kamp.

- Jag kan lägga på mig hur mycket som helst. Jag röker inte och dricker extremt lite men jag ääälskar god mat. Jag måste hålla igen, det är inte kul att se sig själv bli allt tjockare och förresten handlar det inte om utseendet utan mest om hälsan.

Hon gillar att röra sig, årets projekt är styrketräning, även om hon tycker det är trist. Och så joggar hon. Det blir mest ensamrundor, hon hade gärna haft en löparkompis men arbetstiderna gör att synkning med andra är nästan omöjlig. Drömmen är att springa New York Marathon.

- Det skulle vara häftigt. Jag har sprungit Berlin Marathon två gånger, det gick inte fort men jag klarade det.

För några år sedan skilde sig Anne och sedan dess bor tonårssönerna halvtid hos henne. Att inte träffa dem varje dag var olidligt i början, nu har hon vant sig, nästan i alla fall, och konstaterar att sorgen över att inte träffa sina barn dagligen är något alla förr eller senare måste lära sig hantera.

Annes äldste son funderar på att söka till lantbruksskola, en skola som är internat, och det tynger henne redan.

- Jag drabbas av panik vid tanken på att vi i så fall bara kommer att ses varannan helg - men det får jag ju absolut inte visa för honom.

Bland det värsta hon vet är att komma hem till ett tomt hus.

- Fy så hemskt. Nä, jag gillar när det ligger åtta par skor i en rörig hög i hallen, när jag hör röster, känner matos och radion står på för full spruta när jag öppnar dörren.

Vad gör du den dagen killarna har flyttat då?

- En hund kanske. Nä, det skulle inte funka med mitt jobb. Asch, till dess har kanske en slarvig karl flyttat in, fortsätter hon med ett stort leende.

Hon är skilsmässobarn och hennes pappa var alkoholist. Det till trots har hon aldrig sett sig som ett offer. Tvärtom. Och när hon gjorde programserierna "Himlen kan vänta" och "En andra chans" lärde hon sig i ännu högre grad hur viktigt det är att leva i nuet.

- Livet ÄR inte rättvist. Men alla har vi 86 400 sekunder per dygn att förvalta. Det är genom prioriteringen av dem, utifrån våra egna förutsättningar, som vi formar våra liv.

Vad är det som gör dig till en så omtyckt och bra programledare?

- Är jag så bra då, säger hon retoriskt. Nä, jag löjlar mig inte, fortsätter hon. Jag fiskar inte efter beröm men grejen är att jag bara är mig själv, jag spelar inget spel. Jag ser mig knappt som programledare - jag är ju journalist.

- Men framför allt är jag en nyfiken lantis som trivs väldigt bra med mitt jobb.

 

Av: Anki Linderoth