Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Yrvaket försvar
av provokatörer

ENGAGEMANG. I dag sluter alla upp till försvar för Charlie Hebdo. Men stödet för liknande, inhemska provokationer, som Lars Vilks Muhammedkarikatyrer vilka bland annat publicerades i Jyllands Posten, har inte alltid varit lika massivt. Foto: Annika Af Klercker

Det svenska stödet för yttrandefriheten, efter massakern i Paris, har varit massivt. Något annat var knappast att vänta i en etablerad demokrati.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Men vi ska inte bedra oss; det är lätt att odelat hylla satir och provokationer när de äger rum långt borta, på ett främmande språk. Och lätt att hylla provokatörers mod i efterskott, när de har betalat med sina liv.

Men det svenska stödet för inhemska provokationer av Charlie Hebdo-typ har inte alltid varit massivt.

2006 kontaktade UD, under Laila Freivalds (S), webbhotellet Levonline för att "informera" om att Sverigedemokraternas nättidning publicerat Muhammedkarikatyrer. Sajten släcktes snabbt ner.

När Taimour Abdulwahab sprängt sig själv - och, otroligt nog, ingen annan - till döds på Drottninggatan 2010, skrev socialdemokratiska Broderskapsrörelsens ordförande, Peter Weiderud, på Expressens debattsida. Han konstaterade att Abdulwahab delvis hade motiverats av konstnärens Lars Vilks rondellhundar. Därefter beklagade Weiderud att "yttrandefrihetens främsta värnare - publicisterna" inte hade tagit entydigt avstånd från Lars Vilks agerande.

Ulrika Knutson, då ordförande för Publicistklubben, raljerade samma år i Fokus över hot och mordplaner mot Lars Vilks. Det var väl inte så farligt. Hon tyckte också att Vilks borde be om ursäkt för rondellhunden så att "yttrandefriheten kan ägna krafterna åt värdigare uppgifter".

Självklart finns det alla skäl att diskutera verk som provocerar. Inte minst när det provocerar någon minoritet som dessutom upplever reell diskriminering i samhället.


Vi kan med gott fog diskutera om en provokation för mer ont än gott med sig, om den är smart, smaklös eller rasistisk, om upphovsmannen kan ha mer grumliga motiv än han låter påskina.

Sådana debatter, som kan bli oerhört hårda, är i själva verket en omistlig del i en demokrati. De får oss att utveckla våra tankar och reflexer kring yttrandefrihet och ansvar, tolerans och självinsikt, konst och konsensus. Vi utnyttjar inte bara demokratins offentliga rum - vi inreder det samtidigt på nytt, uppdaterar och kompletterar det. Utan sådana debatter skulle "yttrandefrihet" kunna reduceras till ett dött ord i lagboken.

Men bortom debatterna: När en Cabu, en Charb, en Vilks hotas av yttrandefrihetens fiender, måste vi stå upp på frihetens sida, ovillkorligen.


Terrordådet i Paris ger oss även skäl att se upp med självcensur. Både den självcensur som rädsla för jihadisthot så lätt skapar och den som står på lur i en överkänslig och lättkränkt tid. Om allt det som kränker någon grupp i ett mångfaldsland utan vidare plockas bort, stryks, tabubeläggs, kan vi plötsligt finna att vi har glidit över från välmenande respekt till räddhågsen tystnad.

Låt oss hoppas att alla som sluter upp helhjärtat för yttrandefriheten i dag, gör så även i morgon och i övermorgon.