Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Yrvaken kritik från högerhåll

M-kritik. Decemberöverenskommelsen mellan S-MP-regeringen och alliansen ogillas av flera moderater som inte tror att den kommer att hålla ända fram till valrörelsen 2018. Foto: Suvad Mrkonjic

Kritiken växer nu från flera håll mot den så kallade decemberöverenskommelsen. En del invändningar är av mer pragmatisk natur. Man ifrågasätter hållbarheten i överenskommelsen. Kommer den verkligen att överleva valet år 2018? Lär det inte uppstå bråk redan om enkla saker som hur många frågor som budgeten får rymma? Ekots ansedda kommentator Tomas Ramberg kallar exempelvis uppgörelsen för "en optimistkalkyl".

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Allt detta är relevanta invändningar. Uppgörelsen är till sin karaktär lös i kanterna. Men det är också en av dess stora fördelar. Det finns givetvis en gräns för hur litet det största regeringsalternativet kan bli och ändå göra anspråk på att kunna regera Sverige. Om och när den gränsen har passerats måste vara en fråga öppen för diskussion.

Vill man kan man se decemberöverenskommelsen som ett sätt att köpa tid i väntan på ett strategiskt vägval som stora delar av Europa redan har tvingats göra: att börja behandla det högerpopulistiska partiet som en del av regeringsunderlaget eller att forma breda blocköverskridande regeringar för att isolera detsamma.

Givet att Sverigedemokraterna fortsätter att växa i snabb takt kommer även Sverige att puttas fram till det vägskälet. Men med helgens uppgörelse har åtminstone tidpunkten skjutits upp.

 

Det mesta av kritiken är dock av principiell karaktär. Uppgörelsen kallas odemokratisk och alliansen anklagas för att ha abdikerat från sin oppositionsroll.

Det är välkommet med en debatt kring demokratins väsen. Om man vill kan man välja att se decemberöverenskommelsen som ett steg för långt i den tradition av minoritetsregerande och styrd budgetprocess som präglar Sverige. Eller så betraktar man den som en naturlig förlängning av samma tradition, den negativa parlamentarismen, där en regering inte behöver ha majoritetens stöd så länge den tolereras av parlamentet.

Men det svåra är att se logiken i mycket av den kritik som nu emanerar från moderat håll. Alternativet till uppgörelsen är som sagt att aktivt börja samarbeta med SD eller att slå ihop sitt bohag med Socialdemokraterna i en eller annan form. Annars blir Sverige ett land med ständiga regeringskriser och nyval.

Vilket av dessa alternativ är det som högerkritikerna tänker sig?

Är det månne en S-M-regering som de färgstarka moderatprofilerna är ute efter?

Eller borde alliansen kölhalas för att den inte tog Löfvens utsträckta hand och började förhandla i sak om budgeten?

 

Oavsett vilket så har det varit väldigt tyst från högerhåll om vikten av ett blocköverskridande samarbete tidigare.

Löfven borde ju ha en hel hoper av moderata fans som hyllar hans tal om blocköverskridande samarbete. De arga högerkritikerna borde tala ur skägget. Hur ser deras lösning på det låsta parlamentariska läget ut?

Misstanken smyger sig annars på att ilskan snarare bottnar i en frustration över att Sverige inte längre styrs med borgerlig politik - ja, att det faktiskt känns rent odemokratiskt när extremistpartier som MP och V får sticka ner sina slevar i maktens grytor.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!