Ylva Nilsson
”Vi måste ta oss tid att analysera,” sa statsminister och nyblivne EU-ordföranden Ulf Kristersson i Kiruna den 13 januari. EU borde inte förila sig inför risken att nya, amerikanska miljardstöd kunde locka europeisk klimatindustri att flytta.
Kloka ord men ingen lyssnade. När EU:s handelsministrar den 10 mars samlades i Stockholm för ett informellt samtal om industripolitik och statsstöd, hängde ett direkt hot över deras huvuden:
Volkswagen hotar att flytta sin planerade tillverkning av elbilsbatterier till USA. Hela 10 miljarder dollar väntar om de tackar ja.
Och den svenska stoltheten Northvolt? Det kan få 8 miljarder dollar på ett bräde för att flytta till USA.
Nej, tiden att analysera och fundera var kort. USA:s nya lag (IRA) erbjuder i princip pengar i handen. Amerikansk avsky mot protektionism och statlig industripolitik är plötsligt bortglömd.
Den ”storm av statsstöd” som svenskarna fruktade i januari har redan blåst in. EU arbetar oväntat snabbt:
Statsstödsreglerna har luckrats upp flera gånger:
EU tillåter nu regeringar att matcha amerikanska löften om stödpengar,
Mellan december 2022 och juli 2024 gäller kortade tillståndsprocesser i hela EU (ja, även för vindkraft. Ja, även i Sverige).
Två nya stora lagpaket för att vinna kampen om klimatföretag väntas onsdag – det ena om stöd till Net-Zero industri, det andra om stöd för att säkra sällsynta mineraler,
Ett toppmöte där stats- och regeringscheferna kan ge tummen upp, hålls bara tio dagar senare.
EU verkar kasta ut alla försiktighetsprinciper med badvattnet. Stora industri- och gruvprojekt kan få förtur på bekostnad av lokalbefolkningen, miljön, demokratiskt deltagande eller skattebetalarnas behov av pengar för andra ändamål.
Å andra sidan… vem vill förlora en snabbväxande, lönsam sektor med nydanande teknologi med allt vad det betyder för jobb, utveckling och skatteintäkter?
Det är förståeligt att den svenska regeringen håller fast i sanningar som att politiker inte ska ”välja vinnare” i företagskonkurrensen och att staten ska hålla hårt i pengarna. Januari månads listiga svenska plan byggde vidare på detta med idén om en ännu öppnare europeisk marknad för att stärka konkurrenskraften.
Fin teori men i Tyskland råder just nu full panik. Den tyska regeringen har för andra gången pausat lagen om budgetbalans och har lagt ut 2 200 miljarder kronor på att sänka elavgifter, skatter och kompensera sitt näringsliv under 2023 (med krav att de inte flyttar jobb utomlands) samt till tyska konsumenter för att de inte ska sluta konsumera.
Ytterligare 100 miljarder kronor planeras till alla tyska företag som går över till grön teknologi.
Det innebär alltså att svenska företag nu befinner sig i öppen konkurrens inte bara med statsstödda företag från Kina, inte bara med statsstödda företag från USA utan även med en generöst understödd tysk industri och detta på den inre marknad där konkurrensvillkoren ju skulle vara lika för alla.
Regeringens plan höll inte för denna stormstyrka. Som EU-ordförande återstår väl bara att hålla god min och åka med. Om det inte finns en plan B?
Ylva Nilsson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.