Ylva Nilsson
Svenskar är normalt inte särskilt passionerade när det kommer till EU men det finns en sak man kan räkna med att regeringen, de flesta riksdagspartier och de svenska EU-parlamentarikerna kommer att slåss för hett och hänfört:
Den svenska modellen.
Därför har svenskarna mangrant motsatt sig EU-förslag om till exempel krav på vila efter övertid, en garanterad minimilön liksom att gigarbetare (Uber, Foodora etc) skulle ges anställningsvillkor.
Information till de anställda om arbetsvillkor? Absolut inte.
Jämställda löner med krav på arbetsgivare att ingripa aktivt vid oförklarliga löneskillnader? Nej, nej, nej.
Förslag att sätta upp en byrå som motarbetar det stora fusket med utländska jobbare – näpp.
”Jag vill inte bli för detaljerad,” säger arbetsmarknadsminister Eva Nordmark, S, när hon rapporterar till riksdagens EU-nämnd om hur hon lyckats begränsa svenska skyldigheter men, summa summarum:
”Vi omfattas inte av kravet på att främja tillräckliga minimilöner.”
Toppen! … Eller?
Vi har hamnat i en bakvänd värld när det räknas som en politisk framgång för en svensk. Och listan ovan över svenska EU-insatser ger sammantaget ett märkligt intryck.
Känslan av förundran förstärks av att EU ju sällan föreslår något som inte redan finns på svensk arbetsmarknad. Ta kvinnors lönegap, till exempel. I stort sett samma regler EU föreslår, har gällt i Sverige sedan 1994 och då för företag från 25 anställda medan EU-förslaget låter fler företag slippa undan genom en gräns på 250 anställda.
Ändå lägger svenska politiker ner mycket arbete på att inte bara undanta Sverige, men också att urvattna EU:s reformer innan de klubbas.
Det stora förtroendet att sköta arbetsmarknaden kan inte skänkas bort ovillkorligt till parterna.
Visst är den svenska modellen väl värd att kämpa för.
Det är bara svårt att förstå varför den skulle trilla ihop och dö av att européerna också får vettiga villkor.
Letar man i vad arbetsmarknadsparterna själva har förklarat offentligt, finner man att något som exempelvis skulle döda svenska modellen vore att svenska kollektivavtal inte får fortsätta att vara hemliga. Eller att enskilda arbetstagare skulle tilldelas individuella rättigheter så att de kan gå till domstol och klaga.
Alltid förstås, med slutklämmen: Arbetsmarknadsparternas totala oberoende av lagstiftarna måste bevaras.
Men om nu slutresultatet av detta heliga oberoende ger ett så underligt utslag som listan ovan visar, då kanske samhället blir tvunget att ta sig en ny funderare.
Det stora förtroendet att sköta arbetsmarknaden – villkoren för allas vårt arbetsliv faktiskt – kan inte skänkas bort ovillkorligt. Klarar parterna fortfarande uppgiften?
På EU-plan är det i alla fall svårt att svara ja.
Svensk arbetsmarknad är inte längre enbart svensk utan en del av den europeiska. Ett resultat av att parterna tycks vägra ta till sig det, är att Sverige isolerat sig på ytterkanten i sällskap med Ungern och Polen. Inte ens Finland och Danmark med egna ”modeller” följer oss ända ut på plankan utan kliver av i tid med en kompromiss i hand.
Det kanske blivit dags för politikerna att bryta sig ur parternas grepp och tänka ett varv till.
Ylva Nilsson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.