Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Ylva Nilsson

Sverige måste välja – pengarna eller principerna

Statsminister Magdalena Andersson träffade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i mitten av december. Det lär ha haft mycket att prata om.
Foto: Europeiska rådet

Stefan Löfven efterlämnar en giftig gåva till sin efterträdare Magdalena Andersson – ett högst ovälkommet val mellan pengar eller principer.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Stefan Löfven började sin statsministerbana med att bestämt deklarera att ”tiden är inte nu för EU-reformer.” Men under sista året på jobbet lät han Sverige kliva djupare in i EU-famnen än någonsin tidigare. Under 2021 beslöt EU-länderna nämligen att tillsammans låna till investeringar, i runda slängar 8 000 miljarder kronor.

Därmed har vi, likt sambos som just lånat till ett hus, bundit oss till varandra med helt nya band. Åtminstone fram till 2060 när lånen ska vara slutbetalda.

Det gångna året visar att det taktiskt sett var smart. Upplåningen går som tåget, EU-länderna kunde investera sig ur pandemin, vilket resulterat i en stark tillväxt. I södra Europa på historiskt höga 5-6 procent – vilket utklassar både USA, Storbritannien och rentav Kina.

Och så kan ju EU dessutom styra 37 procent av alla dessa pengar till klimatinvesteringar, vilket är välkommet.

Så vad ska det bli – ett rött piller eller ett blått?

Men Löfven har lämnat det riktigt kniviga avgörandet till sin efterträdare – hur lånen ska betalas tillbaka. 

Alldeles före jul föreslog EU-kommissionen en revolutionerande uppföljning. EU hade ju fått rätt att låna till gemensamma utgifter, nu borde EU också få egna inkomster för att återbetala lånen.

Nu talar vi verkligen täta band, lite som om våra nyblivna sambos även skaffar ett gemensamt bankkonto.

Det är inget enkelt val för statsminister Magdalena Andersson. Hon kan naturligtvis vägra, hon kan hänvisa till nationell suveränitet och hävda att EU inte ska ha egna inkomster för att medlemsländerna – i dag i stort sett den enda källan till EU-kassan – inte ska förlora kontrollen.

Fast det betyder i så fall att den svenska andelen av EU-lånen måste återbetalas direkt ur svenska statskassan genom en höjd EU-avgift. Se där en giftig gåva till Andersson, hon som enbart för att slippa en hög svensk EU-avgift avsiktligt gjorde sig impopulär och beryktad som EU:s snålaste finansminister.

Eller så kan hon gå med på EU-kommissionens listigt uttänkta förslag. Det handlar om pengar som Sverige ändå inte får i dag och därför inte riktigt förlorar. Det rör sig om en mindre del av den globala bolagsskatt som storbolag ska betala, om en fjärdedel av de pengar som EU-länderna kommer att tjäna på att utöka EU:s utsläppshandel och om tre fjärdedelar av den koldioxidavgift som klimatsmutsig import föreslås börja betala.

Men ett EU som får börja lyfta pengar från företag? Som finansminister vägrade Andersson med eftertryck alla EU-försök att ge sig in på området skatter, så till den milda grad att hon stoppat hinder för skatteflykt och nya bokföringsregler. Det har hon gjort enbart för principens skull, den heliga svenska skattesuveräniteten.

En tröst är kanske att den heta julklappen är precis lika ovälkommen för oppositionen. Vad är värst för Ulf Kristersson och Ebba Busch – att motvilligt låta sig fösas in i ”mer EU” eller att betala mer pengar till Bryssel? Vilken linje man än väljer kan den bli rätt knepig att få att svänga på sociala medier.

Så vad ska det bli – ett rött piller eller ett blått?


Ylva Nilsson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.