Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ylva Nilsson

Sverige kan inte bygga sin politik på fördomar

När statsminister Löfven infann sig i EU-nämnden förra veckan inför kommande EU-toppmöte var allt som det brukade. Nämnden sa att inget får kosta något och Löfven höll med.Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

Riksdagens EU-nämnd - ständigt steget efter, politik byggd på fördomar och alltid i otakt med EU-debatten. Så försvarar man inte svenska intressen.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

När statsminister Löfven infann sig i EU-nämnden förra veckan inför kommande EU-toppmöte var allt som det brukade. Nämnden sa att inget får kosta något och Löfven höll med.

Bägge parter måste väl ändå snart upptäcka att den attityden ännu aldrig överlevt ett EU-toppmöte.

Riksdagsledamöterna hade hört talas om mars månads gräl där Italien och Spanien rök ihop med Nederländerna och Tyskland. De visste direkt vilken sida de stod på. I EU-nämnden talar man gärna om vissa länder som ”våra vänner” eller ”likasinnade.” Andra heter ”Italien och dom där.”

EU-nämndens besked till statsministern gick helt i linje med de skarpa tyska och holländska propåerna: 

”Inga bidrag! Så liten lånesumma som möjligt! Lån bara med stränga villkor! Sverige ska inte punga ut med pengar!”

Stefan Löfven tog alltså i på toppmötet, precis så tufft som EU-nämnden hoppats och det gav avtryck i världspressen. 

Tyvärr hade debatten hunnit flytta sig. Tysk bilindustri hade förklarat för Merkel att de behöver att hela marknaden fungerar. Så Tyskland och Nederländerna låg lågt på EU-toppmötet – vilket EU-nämnden hade kunnat gissa om de följde nyheterna.

Ännu mer snopet för svensk del är att Tyskland och Nederländerna förordade att bördan för återhämtningen ska spridas på alla 27 EU-medlemmar i stället för på deras eurogrupp om 19 länder. 

Det blev toppmötets kompromiss, nu ska fonden i stället vila på EU-budgeten.

Alla länder ser till sitt nationella intresse. Det ska Sverige också göra. EU-nämndens inställning att EU inte ska kosta den svenska statskassan i onödan är utmärkt. Men då måste överväganden om vad som är ”onödan” och vad som är en investering bli lite mindre kortsynt. 

Hur kan riksdagsledamöterna missa att EU-debatten om ”Italien och dom” handlar om att rädda den inre marknaden?

Inte minst måste slarviga fördomar rensas ut. Idén att några länder skulle vara ”våra vänner” mer än andra, får gärna strykas först.

Att Sydeuropa får tillgång till kapital och kan rulla i gång igen är till exempel mycket viktigare för oss svenskar än för ”våra vänner.” 

Tysklands befolkning på över 83 miljoner har sparat i decennier – man har alltså en stor hemmamarknad som kan kompensera ett bra stycke för en hackande EU-marknad.

Nederländerna tjänar 100 miljarder kronor om året som skatteparadis. Ikea lägger till exempel sina intäkter här. Hamnen Rotterdam ensamt drar in 6,2 procent av landets BNP. Även här kan man bära en hackande EU-marknad bättre än Sverige.

EU-nämnden vet naturligtvis mycket väl hur stort Sveriges exportberoende är. Varenda talare i nämnden vill skicka med Löfven budskapet att EU måste satsa på den inre marknaden. 

Hur kan man då missa att EU-debatten om ”Italien och dom” handlar om att rädda den inre marknaden? 

”Italien och dom” (Frankrike, Spanien, Grekland och Portugal) står för 36 procent av EU:s inre marknad och blir i det här fallet av vitalt intresse för Sverige.

Kan vi släppa den ytliga tron att svenska intressen bara sammanfaller med folk som vi tycker liknar oss? Först var det britterna som svensk EU-politik ständigt trampade i bakhasorna, nu är det tyskar och holländare.

Vi måste bli smartare än så.