Ylva Nilsson
När den svenska Nato-debatten nu fylls av ”vi skulle kunna tvingas med i X, Y eller Z”, låt mej då hälsa från det förflutna och berätta att exakt så lät EU-debatten också innan vi folkomröstade om medlemskap.
Med EU riskerade vi å ena sidan att fnask från Amsterdam överflödade Regeringsgatan, men å andra sidan skulle vi likt kontinenten kunna ta oss ett glas vin till maten en vardag.
Debatten sköt med andra ord vid sidan om målet.
Vårt stora misstag var att vi inte kunde se att EU – liksom Nato – är ett rörligt mål. Bägge är högst levande, politiskt styrda församlingar som utvecklas under tryck från omvärlden. Det är omvärlden vi behöver uppmärksamma. EU och Nato är bara instrument för att hantera den.
Rädslan över att tvingas försvara Erdogans Turkiet kan därför inte avgöra. Den dag Turkiet behöver vår hjälp kan landet vara något helt annat, någon vi vill hjälpa – kanske för vår egen skull.
Men säger vi ja till Nato kan vi inte sedan göra som med EU, stoppa medlemskortet i en låda och glömma bort saken tills vi påminns om medlemsavgiften. Säger vi nej, kan Sverige ännu mindre återgå till sin behagliga halvslummer där vi struntar i säkerhetspolitik och hotbilder.
Som EU-medlem har Sverige uppfört sig som en struts. Det EU som Sverige trodde sig gå med i 1995, hade just byggt upp en av världens största marknadsplatser och vi tänkte dra maximal nytta av det. Men så var det ju den där Berlinmuren som fallit. Och Sovjetunionen som rasat.
Sverige bromsar, alltid.
EU med sin nyvunna ekonomiska styrka var tvungen besluta vilken roll man ville spela i en förändrad omvärld. Valet föll på att utveckla en ekonomisk OCH en politisk union för att klara stå emot instabilitet och anti-demokratiska krafter.
Sverige bromsade så gott man kunde.
År 2005 vaknade inför EU för hur akut klimatkrisen var. Fyra år senare kom finanskrisen. År av dyrköpta ekonomiska erfarenheter gav lärdomen att EU-länderna är så tätt sammanbundna att finansiell solidaritet inte går att undvika längre. Covid-pandemin ställde nya krav på finansiell solidaritet. Nu är det energikrisen.
Men Sverige bromsar, alltid.
Som om världen inte förändras alls, fortsätter Sverige att reagera på alla förslag om att uppdatera EU med ett tvärsäkert ”nej, för det är onödigt.”
Nej, trots att svenskar fick lifta med italienska plan från tsunamin, att nio EU-länder fick rycka in för att släcka 2018 års skogsbränder, trots att Bryssels muskler krävdes för att ordna covid-vaccin.
Se upp då, för Nato lär inte heller förbli vad det är i dag. Donald Trump – som förklarade Europa som sin fiende – eller någon som han, kan bli USA:s nästa president. Ett militärt och ekonomiskt försvagat Ryssland kan följa i Kinas ledband och lyckas dominera såväl Arktis norr om oss liksom rymden.
Vi vet inte, vi kan omöjligt säga vad Nato kommer att ge oss eller kräva av oss i framtiden. Så vårt val kokar väl ner till:
Tror vi att framtiden är en tryggare plats för Sverige – och om inte, tror vi att vi är säkrare ensamma eller i grupp?
Att somna om är dock inte en möjlighet.
Ylva Nilsson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.