Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Ylva Nilsson

Östeuropa vann EU-slaget - men kan förlora kriget

Ursula von der Leyen - nominerad till posten som EU-kommissionens ordförande - välkomnas av sin företrädare, Jean-Claude Juncker. Foto: VIRGINIA MAYO / AP TT NYHETSBYRÅN

EU:s toppjobb är fördelade och Östeuropa utropade sig själva som segrare. Men att vinna är svårare än man tror i Bryssel.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

”…de som säger nej till allt gör att vi förlorar all trovärdighet i våra medborgares ögon…,” sa en irriterad fransk president Macron. 

Det är tidigt på morgonen, han har just kommit ut efter en nattmangling i Bryssel, ett tredje missat tillfälle för EU:s stats- och regeringschefer att fördela EU:s toppjobb. 

Macron lägger sedan till:

”…och det blir verkligen omöjligt att ta in några som helst nya medlemmar i EU” (innan vi reformerat EU:s sätt att fungera).

Vänta, varför dra in den saken plötsligt?

Östeuropa stoppade flera kandidater

Polen, Ungern och Tjeckien med flera hade stoppat tyske Manfred Weber som chef för EU-kommissionen. Det var straffet för att han tagit avstånd från Ungerns regeringsparti som underminerat rättsstaten. Näste kandidat var ett ännu hårdare nej. Holländaren Frans Timmermans hade ”förödmjukat” Ungern och Polen med sin kritik för brott mot rättsstaten.

Flera förslag – däribland danska Margrethe Vestager - underkändes innan länderna nådigt godkände en tysk borgerlig försvarsminister.

Efteråt var östeuropéerna rusiga över sin seger. ”Vi har demonstrerat vår styrka och vårt inflytande över EU:s riktning,” skröt ungerske Orbáns talesman Zoltan Kovacs. 

Bara veckan innan hade samma östländer hindrat EU-ledarna från att sätta målet ”ett klimatneutralt EU 2050”. Migration, EU-ledarnas ständiga huvudvärk, togs inte ens upp. Varför ens prata om saken när en grupp (östeuropeiska) länder vägrar bidra?

Hattrick! 

Nja. Problemet med att ”vinna” i EU, är att det alltid kommer en morgondag.

Tretton östländer lobbar stenhårt för att Albanien och Nordmakedonien ska få börja förhandla EU-medlemskap. Ungern, Bulgarien och Slovakien vill gärna ha EU:s gräns flyttad söderut. Fred och stabilitet i deras grannländer blir då EU:s ansvar. 

Det är inte så lockande för EU-ledare i Paris, Dublin eller Amsterdam dock. Och för övrigt, blir inte Nordmakedonien och Albanien bara två länder till i EU som kommer att dela åsikter med Östeuropa?

Östeuropa kommer behöva sina vänner

Balkan-duon ska få sitt svar i oktober. Parallellt förhandlar EU i höst om sin nästa sjuårsbudget. Östländerna vill behålla sina stora bidrag medan andra länder vill lägga pengarna på annat. Sedan är klimatfrågan långt ifrån färdigdiskuterad, det regnar förslag om tuffare åtgärder. 

Kort sagt, östeuropéerna kommer behöva vänner i EU framöver. 

Men en närmare titt på den tyska försvarsminister som öst sa ja till, visar att Ursula von der Leyen är uppvuxen i Bryssel med en EU-tjänsteman till far och att hon önskar ett mer förenat Europa. Näste ordförande för EU:s regeringschefer blir belgaren Charles Michel som kan beskrivas på exakt samma sätt. 

EU:s utrikesminister blir en spansk pro-europé (Josep Borrell) och Europaparlamentet valde en italiensk sådan som talman (David Maria Sassoli).

Denna kvartett från det ”gamla” Europa ska alltså leda förhandlingarna om EU-budget, om nya EU-medlemmar och om klimatet. I möteslokalerna kommer det dessutom att sitta en rad EU-ledare som är hjärtligt trötta på de senast anslutna medlemmarna från öst. En nyttig påminnelse att ha med sig i stridens hetta: I EU vinner den som inte har ovänner när uppgörelsen är klar.

Därför förlorar Sverige inflytande i Bryssel. Ylva Nilsson förklarar.