Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ylva Nilsson

Joe Biden kommer att ge Tyskland huvudvärk

Joe Biden och Angela Merkel på den tiden han var vicepresident.
Foto: MARKUS SCHREIBER / AP TT NYHETSBYRÅN
Foto: ADELA LOCONTE/SHUTTERSTOCK / ADELA LOCONTE/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Med Joe Biden som USA:s president kastas korten i det globala maktspelet om – men Kina förblir fienden. Det blir en huvudvärk för Tyskland.

Detta är en krönika av en fristående ledarkolumnist. Expressens politiska hållning är liberal.

Tysklands försvarsminister Annegret Kramp-Kannerbauer drog en lättnadens suck efter presidentvalet i USA. Med Joe Biden i Vita huset är inte Natofrågan lika problematisk längre. Nu kan allt återgå till det gamla där USA ytterst ansvarar för Europas försvar, signalerade hon.

Men så lätt kommer nog inte EU:s mest inflytelserika land att slippa ur sin vånda över världspolitiken.

Det första som talar emot det är att Joe Biden lika tydligt som Donald Trump ser Kina som USA:s huvudfiende. Inte Ryssland.

Biden kommer inte vara lika grov i språk och åtgärder, men han lär inte backa för Kina eller avstå från hårda tag mot kinesiskt näringsliv.

Han kommer till skillnad från Trump också att försöka få USA:s allierade att följa honom i den fajten – alltså Europa.

Det här ger Tyskland problem. Tyskarna vill – i likhet med svenskarna – helst slippa konflikter och bara få handla. Tysk handel med Kina slår rekord och är nu större än dess handel med USA. Särskilt den mäktiga bilindustrin säljer i Kina som aldrig förr.

Förbundskansler Angela Merkel har avstått från att utmana Kina vid varje tillfälle som getts, har inte förbjudit Huawei i näten och blundar för att Volkswagen bygger fabriker bemannade med uigurer – tvångskommenderade eller ej.

Tyskar såväl som svenskar avfärdar gärna president Macron som ännu en fransman med illusioner. Gör inte det.

Det andra som talar emot en återgång till det gamla är att EU under Trumps fyra år vid makten satt i gång att bygga en försvarsunion med egna försvarskapaciteter.

När EU väl rullat i gång sitt maskineri är det nästan omöjligt att bromsa. Pengar är vikta, kommittéer samordnar för fullt, gemensam hotanalys tas fram, näringslivet har vunnit miljardkontrakt och redan börjat bygga.

En regering kan snabbt avbryta projekt. Men för EU att göra detsamma krävs enhällighet från 27 länder, vilket tar år av debatter att få till stånd… och några sådana samtal har inte ens påbörjats.

Det tredje som talar emot är Frankrikes president Macron. Han är inte villig att avstå sina planer för ökad ”europeisk suveränitet.”

Han är heller inte redo att sluta upp bakom USA i en kamp mot Kina.

Tvärtom – vilket kan läsas i en lång intervju som kom nyligen – så vill han att EU ska ta täten för att bygga en ny global ordning som inte vilar på USA:s dominans.

Han vill förstås inte heller ge Kina den rollen men vill att EU i samförstånd med andra (Kanada, Japan, Australien) reformerar de globala institutionerna som han anser inte levererar längre. FN:s säkerhetsråd gör till exempel ingen nytta, säger han, och Världshälsoorganisationen kunde mitt under en global pandemi tas gisslan av en Donald Trump.

Tyskar såväl som svenskar avfärdar gärna president Macron som ännu en fransman med illusioner.

Gör inte det.

Hittills har hans ”illusioner” i förvånansvärt hög grad omsatts i konkreta projekt via EU. Han fick sin eurobudget med råge, han fick sin försvarsunion och han är på väg att få upp skyddande murar runt europeiskt näringsliv.

Om president Macron talar om att reformera globala institutioner för att spegla en ny global maktbalans, då är det bäst att vässa argumenten emot, om man inte gillar vad han säger. 

Oddsen är goda att han än en gång har uppfattat en rörelse som ligger i tiden.