Ylva Nilsson
När covid-19 först dök upp uppstod kaos i Europa med EU-länder som panikartat kastade sig över vad som fanns av skyddsmasker och respiratorer och struntade i vem som blev utan. Efter ett tag sansade man sig och lät EU-kommissionen organisera gemensamt uppköp och fördela lika.
I somras var det nära igen. Fyra länder i en pakt – Tyskland, Frankrike, Italien och Nederländerna – slängde sig över egna läkemedelsfirmor för att garantera ett kommande vaccin. Danska regeringen ringde Berlin och bad att få vara med i vaccinpakten men fick nej. Samma svar fick de svenska och belgiska regeringarna.
De små länderna gick till EU-kommissionen, självklart måste EU-kommissionen styra upp vaccin-uppköpen och fördela lika till alla EU-länder. Fattas bara, efter att Tyskland, Frankrike och Italien just hade krävt (och fått) solidarisk uppslutning av alla kring en coronafond.
Ett halvår senare ser Europa ut att vara sen med vaccineringen i jämförelse med snabba Israel, med Storbritannien och även med USA.
I Tyskland stormar det därför kring EU. För byråkratiskt, anklagas det. Tyskland borde ha gått sin egen väg, vaccinet görs ju av en tysk firma!
Vaccinuppköp är normalt inte EU-kompetens men EU fick i somras – för den här gången - ett uppdrag från medlemsländerna att beställa och dela ut vaccin lika till alla.
Alla vaccinaffärer har därefter skett med närgången insyn och kontroll av medlemsländerna.
Vad EU gjort, har gjorts efter diskussion och beslut med alla medlemsländer.
I somras visste förstås ingen vilket av cirka 70 forskande bolag som skulle lyckas ta fram ett vaccin men Astra Zeneca ansågs ligga först.
Man beslöt att EU-kommissionen skulle förbeställa från sex av de tio mest lovande tillverkarna. Order på två miljarder doser lades vilket räcker gott och väl till EU:s 450 miljoner invånare.
Storbritannien erbjöds att ingå i EU-uppköpen men tackade nej. I december blev britterna tre veckor snabbare med att godkänna tysk-amerikanska Biontech-Pfizers vaccin.
Ny kritik mot EU.
Godkännandet dröjde bland annat för att EU krävde att vaccintillverkaren skulle ta juridiskt ansvar för produkten. EU fick vaccinet till ett lägre pris och med garanti – vilket britterna har avstått ifrån.
Även USA och Israel har valt att börja vaccinera utan garantier från tillverkarna. Storbritannien har sedan gjort detsamma med Astra Zeneca-vaccinet trots dess kända frågetecken.
Valde EU rätt eller fel? Det lär visa sig. Men vad EU gjort, har gjorts efter diskussion och beslut med alla medlemsländer. Och med Tyskland som EU-ordförande.
I Bryssel förhandlas just nu ett förslag om att ge EU rätten att samordna arbetet under hälsokriser, bland annat vad gäller skyddsutrustning och vaccin. Den svenska regeringen, luttrad efter sommarens erfarenhet, är positiv. I riksdagen luftar oppositionen däremot oro över svensk suveränitet och EU-avgiften.
Men den här frågan handlar om något rätt viktigt – människoliv. Bättre vore väl då att diskutera EU-erfarenheterna så här långt – bra eller dåligt? Och kanske att ställa sig frågan:
Hur långt bak i kön tror vi att Sverige hamnat om alla länder ringt vaccinforskarna på samma gång?