Ylva Nilsson
I tre år har försvarsminister Peter Hultqvist kämpat för att amerikansk militärindustri ska släppas in i EU:s försvarsprojekt. Det har satts upp för att stärka Europas oberoende i försvarsförmåga – inte minst från USA.
I veckan som gick förlorade Hultqvist. Ett icke-europeiskt företag som vill in i EU:s försvarsprojekt måste hoppa över många hinder. De kan bara delta i enskilda projekt och får begränsad tillgång till möten, information och – självklart - till beslut.
Man hade kunnat tro att alliansfria Sverige skulle jubla över att grannar och partners inleder ett gemensamt arbete för att stärka Europas försvarsmässiga oberoende från alla stormakter.
I stället anslöt sig Sverige sent, och med uttalad tveksamhet.
Att vi alls gjorde det berodde på att svensk försvarsindustri inte skulle gå miste om chansen, förklarade statsminister Löfven.
Haken är bara att svensk försvarsindustri de senaste åren sålts bort till utlandet. Kvar i svensk ägo finns bara Saab och ett antal elektroniska företag.
För vi kan väl sluta låtsas att vi är alliansfria nu?
Detta har gjorts med öppna ögon eftersom riksdag och regering delar övertygelsen att försvarsindustrin ska skötas marknadsmässigt, inte hållas under armarna av staten (vilket gör oss rätt unika).
Eller, som regeringen säger i proppen om Totalförsvaret, den 14 oktober i år:
”Det är samtidigt företagens ansvar att i varje enskild anskaffning bevisa sin leveransförmåga, effektivitet och konkurrenskraft. Väsentliga säkerhetsintressen kan i vissa fall tillgodoses med utländsk materiel…”
Det där är inte riktigt sant. Tvärtom behöver det svenska försvaret en nära relation med sina leverantörer för att kunna beställa sådant som är utformat för specifika, svenska förutsättningar.
Valet av militär materiel avgörs både av hur, men också med vem, du planerar att utkämpa nästa krig.
Därför valde regeringen ett väldigt mycket dyrare luftvärnssystem från USA än den fransk-italienska varianten som svenska Saab erbjöds att vara med att utveckla.
Därför har Peter Hultqvist skrivit under på att bygga ett stridsflyg tillsammans med Storbritannien och Saab tagit en jätteorder på flyg till amerikansk militär… men Sverige har tackat nej till det stridsflyg som Tyskland och Frankrike ska ta fram.
Det sista kommer EU troligen kommer delfinansiera, alltså indirekt även Sverige.
Inte så mycket marknadsekonomi från svensk sida alltså, utan ett militärstrategiskt val.
EU:s beslut i veckan var därför inte bara ett ekonomiskt bakslag för Sverige. EU gjorde här klart att europeiskt försvar lämnar den upptrampade väg man gått med USA för att slå in på en ny. En parallell väg kanske men utan USA.
Det tvingar oss i Sverige att tänka igenom både vår försvarspolitik och vår försvarsindustri. Vi kan fortsätta hänga med USA. Eller slå in på den europeiska vägen.
Något tillförlitligt försvar kommer Europa inte kunna ställa upp på många år ännu så det innebär en chansning. Men vårt val av försvarssystem i dag, låser oss för decennier framåt.
När det gällde EU-medlemskap kunde Sverige byta fot över en natt så snart vi såg att det var på väg att bli en ekonomisk succé.
Det är inte praktiskt möjligt med militära allianser.
För vi kan väl sluta låtsas att vi är alliansfria nu?