Ylva Nilsson

EU:s minimilöner är närmast en total svensk seger

Förslaget om minimilöner är så nära en total svensk seger man kan komma. Ändå surar Sverige. Här statsminister Stefan Löfven vid ett tidigare besök i Bryssel.
Foto: RICCARDO PAREGGIANI / AP TT NYHETSBYRÅN

Hur man alienerar sin omgivning och förlorar vänner? Uppträd som svenska politiker i Bryssel i frågan om minimilöner.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Det har skrivits spaltkilometer i pressen om ”left behinds,” de allt fattigare grupperna som i USA i sin ilska sägs ha fört fram Donald Trump och i Storbritannien lett till brexit.

Två saker har dessa länder gemensamt – de har bägge nedmonterat fackförbundens inflytande. Varken i USA eller i Storbritannien kunde starka fackförbund stå emot när låglöneekonomin började slå igenom. 

Växande fattigdom gör ett samhälle mer instabilt och gynnar politiska opportunister som lovar enkla lösningar, guld och gröna skogar – eller som åtminstone uttrycker människors vrede.

I Sverige har starka fackförbund kunnat stå emot. Arbetsgivarna har för sin del vunnit en fredlig arbetsmarknad och acceptans för nedläggningar och avskedanden. Därför försvarar bägge sidor hett denna svenska modell.

Och nu tänker EU sprida den modellen till alla EU-länder. EU-kommissionens förslag om lagstadgade minimilöner för de länder som står utan kollektivavtal är en stor vinnare i Europaparlamentet, visar en omröstning i veckan.

Hurra?

Nej. Svenska EU-parlamentariker tänker ”fortsätta kämpa”, ”inte ge upp”, helt i stil med andra svenska politiker, fack och arbetsgivare.

Det går en smal linje någonstans mellan att försvara sina intressen och att göra sig blind för att ens samarbetspartners också har intressen. Svenska politiker befinner sig ofta på fel sida den linjen.

Man kan ta det lite lugnare med stridbara uttalanden. När det handlar om höjda minilöner i andra länder (men inte i Sverige), undgå då gärna att tala om döden, hot och ödesfråga.

Det kan inte minst ge svenska väljare fel bild av vad som pågår. EU är faktiskt inte en stridsarena. EU är en kompromissmaskin där 27 länders intressen jämkas ihop.

Vi kan aldrig räkna med en total svensk seger.

När Magdalena Andersson slåss för att slippa en europeisk återhämtningsfond, Anders Ygeman för att bespara oss en åklagare för EU-korruption och miljöminister Per Bolund för att EU ska klimatklassa allt utom svenska näringar blir det annars svårt att förklara varför det går så dåligt för dem.

Säg som det är i stället, att EU reglerar för hela Europa där 27 länders nationellt omhuldade idéer ska vägas in. Vi kan aldrig räkna med en total svensk seger.

Ironiskt nog är den avskydda europeiska minimilönen så nära en total svensk seger man kan komma. Ihärdig argumentation för den svenska modellen har gett ett fantastiskt genomslag. 

Dels slipper Sverige minimilöner helt, dels måste andra EU-länder med mindre än 80 procents kollektivavtalstäckning aktivt arbeta för att öka sin utbredning av kollektivavtal. Fackförbund (ofta svaga) får till sin hjälp en hel rad lagstadgade rättigheter, framför allt att delta i lönesättningen.

EU krattar alltså manegen för starka fackförbund vilket många EU-länder saknar - den viktiga motkraft som behövs för social stabilitet.

Gläd er därför, svenskar, och gratulera nu de två fackföreningsrävar i Europaparlamentet (en tysk från borgerliga EPP och en holländsk socialist) som styr in Europa på en väg bort från den fälla USA och Storbritannien föll i.

Allt annat verkar missunnsamt och obegripligt för er omgivning.



Ylva Nilsson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.