Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ylva Nilsson

EU står handfallet så snart det bränner till

Ursula von der Leyen.Foto: STEPHANIE LECOCQ / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Jaha, och var är EU nu när det bränner till? I bakgrunden, utan mandat och utan egentliga resurser.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Coronakrisen påminner i sin dramaturgi om finanskrisen. Det började på avstånd, dåliga nyheter droppade allt tätare och krisen rörde sig lite närmare tills vi alla var indragna i ett korsdrag av panik, stängda gränser, tokbeslut och en växande orkan av galna spekulationer.

EU-länderna glömde allt om solidaritet, vägrade gemensamma räddningsaktioner men gödde i hemlighet - och mot reglerna - sina egna banker och pekade finger åt de först och värst drabbade för deras slarv och allmänna oduglighet.

Och krisen bara förvärrades.

”Whatever it takes”

Det var då vi skänktes ett ”whatever it takes.” Europeiska centralbankens ordförande Mario Draghi klev fram.

”Jag kommer trycka så mycket pengar i gapet på ulvarna att de kvävs,” sa han. Fast med andra, mer bankirmässiga, ord: ”Vi kommer att göra whatever it takes.”

Ulvarna förstod och retirerade. Paniken släppte hos politikerna. Med ökat syreintag återvann de förnuftet och beslut kom till stånd som långsamt, plågsamt långsamt, återställde allt till normalläge.

Och nu dessa skrämmande coronadagar.

Italiens sjukvård går på knä, personalen jobbar ihjäl sig. Respiratorerna räcker inte. Maskerna räcker inte. Människor dör. Men grannarna stänger gränser och vägrar dela sjukvårdsmateriel de själva kan behöva om en vecka eller två. Förståeligt. Men folks fråga, som hörs på många håll just nu, blir: Var är EU när det gäller? 

Det är lite orättvist. Sjukvård är inte EU-kompetens, den är nationell. Det finns visserligen ett samarbete kring epidemier, myndigheter byter information och så vidare, men i brutal korthet: EU kan inte tvinga medlemsländerna att göra något.

Just det är en annan likhet med finanskrisen. EU samarbetade om mycket inom ekonomi, men inte om allt. EU-länderna släpper sällan ifrån sig beslutsmakt över de viktigaste frågorna, de behåller man nationellt. Därför utspelade sig även flyktingkrisen 2015 och svininfluensan dessförinnan, på samma sätt.

Reflexen i varje medlemsland är att snabbt dra upp vindbryggan och precis som under tidigare kriser kan EU - utan mandat – mest stå och se på. 

EU kan förstås bli nyttigt i efterhand. Lagra sjukvårdsmateriel så det finns vid nästa kris? Eller göra något åt att det mesta av läkemedel och sjukvårdsutrustning inte längre tillverkas i Europa utan kommer från Kina? Men medborgarnas tillit till EU kommer att ha tagit skada.

EU och coronaviruset

De flesta har ingen tydlig uppfattning om var EU börjar och slutar. Allt de uppfattar är att EU står handfallet så snart det bränner till. Varför skulle italienare eller någon annan godta besked från Bryssel om hur de ska driva sin ekonomi när EU-grannarna bokstavligen stänger gränserna för dem när krisen kommer?

EU är en underlig konstruktion. Glappet i vad medborgarna uppfattar att EU är, och vad det faktiskt är, kan komma att stå samarbetet dyrt.

Mario Draghi hade inget mandat att gå ut och möta ulvarna med ”whatever it takes.” Han ställde sig upp ändå.

Om ett folkligt förtroende för EU-samarbetet ska överleva behövs antagligen att någon central person i EU-systemet går utöver sitt mandat nu och ger oss ett ”whatever it takes.”

 

Så kan svenskarna förbereda sig för en långvarig kris.