Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ylva Nilsson

EU-ledare: Akut läge? Äsch, vi hörs om ett par veckor

Charles Michel, Europeiska rådets ordförande, under det hetlevrade videomötet med stats- och regeringscheferna på torsdagen.Foto: Dario Pignatelli

Italiens desperata vädjan om stöd fick nobben. Solidaritet är inte något som faller sig naturligt för EU:s politiska elit.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Det gick hett till på EU-toppmötet i torsdags kväll. Stats- och regeringscheferna röt, hotade och ställde ultimatum. De hade säkert smällt i dörrar om inte mötet utspelat sig över bildskärmar.

EU-byråkraterna gör däremot sitt, ovanligt nog genom att lägga reglerna åt sidan. Tyskland, Frankrikes, Polens och Tjeckiens exportstopp av medicinsk utrustning? Kommissionen upphandlar tillräckligt så alla EU-länder kan vända sig dit och hämta ut vad de behöver.

Gränsbommar mot andra EU-länder så att lastbilar med mat och medicin inte kommer fram? Kommissionen riggar ett system för enkel passage.

Alla (rika) EU-länder häller pengastöd över sitt näringsliv trots statstödsförbud? No problem, förbudet upphävs för tillfället.

Kris är kris, nöden har ingen lag och så vidare.

Italien nobbades stöd

Men att tänka nytt, att tänka om, stod inte på dagordningen när presidenter och premiärministrar möttes virtuellt på torsdagen för att prata om de ekonomiska konsekvenserna. Flera länder har frusit sina ekonomier, skickat hem arbetarna, förbjudit aktiviteter för okänd tidsrymd. Det här är en kris av okända mått.

Nationellt har Tyskland smällt till med ett nationellt stödpaket värt 20 procent av landets hela bnp. Italien har dock inte den slags pengar. Just nu går allt man har till att bekämpa corona. Magra 49 miljarder euro - eller cirka 4 procent av bnp – har letats fram.

Men att därför ta gemensamma tag lockade inte. 

”Ni kan ju låna. Till låg ränta. Men på villkor att ni efteråt genomför våra ekonomiska krav,” säger Angela Merkel till Italiens premiärminister Conte. Nej, hon fällde inte de orden men hennes tjänstemän har hamrat in budskapet.

Då hettade det till. Vad Giuseppe Conte hörde var att Merkel inte litar på italienare. Och att det inte gör henne något om Italien kraschar på grund av en epidemi.

Hennes kollega, Nederländernas premiärminister Mark Rutte, hade inget emot att säga det högt. Med holländares smått bryska stil meddelade han att det inte finns några omständigheter som kan få honom att ändra sig. 

Att Italien sedan decennier är nettobetalare till EU-budgeten? Att Italien sedan euron kom till, inte haft mer i budgetunderskott än Tyskland? ATT ITALIEN INTE BÄR SKULDEN FÖR CORONAKRISEN? Italiens diplomater har närmast ylat fram sina argument den senaste veckan.

Stor oenighet i EU

Conte röt att ingen skulle inbilla sig att de kunde komma dragande med samma behandling som Grekland fick under finanskrisen. Lån kan vi ordna själva. Och Spaniens Pedro Sanchez instämde och meddelade att han i alla fall inte tänkte skriva under på något sådant. Portugals Antonio Costa bidrog med att Nederländerna uppförde sig avskyvärt.

En gest som i det här läget hade skickat ett budskap om EU-solidaritet, vore att öppna en Marshallhjälp. En stor pengakista där EU-länder kan hämta medel för återuppbyggnaden, med återbetalning långt fram i tiden. Kanske dessa lån rentav kan avskrivas i framtiden, liksom USA gjorde med stor del av den Marshallhjälp som Tyskland fick efter andra världskriget.

Men om Conte trott på en storslagen gest från EU-kollegerna trodde han fel. I stället avslutades sex timmars gräl med att premiärministrar och presidenter bad finansministrarna fundera vidare. 

Akut läge? Äsch, vi hörs om ett par veckor.