Ylva Nilsson
I ännu en flyktingtragedi har 27 personer drunknat i Engelska kanalen i ett försök att ta sig över till Storbritannien för att söka asyl. För premiärminister Boris Johnson och inrikesminister Priti Patel är det ett politiskt nederlag att cirka 25 000 flyktingar klarat sig över kanalen i gummibåt hittills i år. Storbritannien skulle ju med brexit äntligen ”ta tillbaka kontrollen över sina gränser.”
Den brittiska regeringen skyller på Frankrike. Patel vill göra det illegalt för båtflyktingar att söka asyl, men framför allt knuffa tillbaka båtarna till franskt vatten.
Regeringen Johnson får lära sig den hårda vägen att även länder som ”tar tillbaka kontrollen” är beroende av sina grannar.
Det spelar in att den brittiska regeringen just nu har ett väldigt dåligt förhållande till den franska. Ett viktigt skäl är att britterna i höstas bestämde sig för att utöva sin återvunna kontroll över gränserna genom att dra in fiskelicenser specifikt för franska fiskebåtar.
Kalla nakna fakta är att Frankrike inte har mycket incitament att jaga flyktingar åt britterna.
Belarus diktator Alexander Lukasjenko håller också på att lära sig vikten av god grannsämja. Han tyckte att han hade överlistat Bryssel när han flög in flyktingar till Minsk för att bussa dem till närmaste EU-gräns. Men efter många plågsamma scener i polsk vinterskog, lyckades EU övertala en rad flygbolag att vägra flyga icke-belarusier till landet.
Att behålla rätten att flyga på Europa betyder mer för ett flygbolag än enstaka uppdrag åt Belarus. Nu sitter Minsk med tusentals övergivna flyktingar, åtminstone tills Lukasjenko kan övertyga Irak och Turkiet att ta dem tillbaka.
När störst och rikast bestämmer får den mindre parten ta vad som bjuds.
För sin del tänker EU permanenta sin åtgärd genom att lagstifta om möjligheten att svartlista flygbolag som bidrar till människosmuggling.
Och Turkiets president Erdogan? Han har flera gånger hotat att släppa lös flyktingar över EU, men än så länge bara vunnit finansiering av flyktingläger i Turkiet.
Schweiz är ett rikt och stabilt land som önskar respekt för sin inrikespolitik, fast med ett fortsatt brett och lönsamt samarbete med sin granne EU. Man vill till exempel inte delta i EU:s fria rörlighet för människor – bara fri rörlighet för kapital, varor och tjänster.
Tack, då slipper ni delta i det europeiska forskningsutbytet – världens största, svarade EU. Den schweiziska regeringen var i Bryssel i februari, maj och november för att försöka övertala EU att släppa in dem igen men den har varje gång åkt hem med ogjort ärende.
Den som tror att EU-länderna har svårt att uppträda enat mot sina grannar har missat vad som pågår. EU är fortfarande trögrörligt och långsamt men har blivit allt mer obevekligt. EU-politikerna har börjat ta in att störst och rikast bestämmer och verkar smått överraskade över att det ofta är de själva.
Den europeiska enigheten smälter däremot bort inför större och rikare makter.
Energitörstande Tyskland kan reta sig på att president Biden lägger sanktioner på deras nya gasledning till Ryssland. Litauen och Tjeckien straffas av Kina för sin vänskap med Taiwan.
Men EU vill ju inte störa viktiga förbindelser.
När störst och rikast bestämmer får den mindre parten ta vad som bjuds.
Ylva Nilsson är fristående kolumnist på Expressens ledarsida. Läs fler av hennes texter här.