Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Ylva Nilsson

Borde EU anpassas efter de auktoritära ledare som folken väljer?

Ingen i Västeuropa kunde drömma om att ett land som väl blivit en demokrati och rättsstat, skulle kunna gå tillbaka till auktoritärt styre, skriver Ylva Nilsson. Här ledarna för Visegrádgruppen. Från vänster regeringscheferna Peter Pellegrini, Slovakien, Mateusz Morawiecki, Polen, Andrej Babiš, Tjeckien och Viktor Orbán, Ungern.Foto: ONDREJ DEML / AP TT NYHETSBYRÅN

”Vi ska väl inte upprepa ett gammalt misstag,” sa en nordeuropeisk premiärminister nyligen med en nick åt Rumänien och Bulgarien. 1989 är nämligen tillbaka och ställer oss inför samma dilemma en andra gång.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Besvikelsen var djup på Västra Balkan när EUs toppmöte i oktober sa nej till att inleda förhandlingar om EU-medlemskap med Albanien och Nordmakedonien. ”Svek,” ”historiskt misstag,” ”underminerar EU,” ”kommer spöka för EU…” Många hade svårt att hitta ord starka nog för känslorna. Frågan ställs anklagande:

Vem kommer nu vilja genomföra reformer när EU inte ger något i gengäld?

Fast poängen är väl att ett land som söker EU-medlemskap ska vilja vara en demokratisk rättsstat. För sin egen skull. Inte behöva tvingas till det.

EU:s östutvidgning har skapat problem

EU har varit här förut. Precis, exakt här.

Efter Berlinmurens fall 1989 var det hela Östeuropa som ville bli EU-medlemmar när de äntligen kastat av sig det kommunistiska förtrycket. 

Östländerna genomförde många reformer för att bli demokratiska rättsstater och marknadsekonomier på EU:s krav. De var ändå inte klara, inte fullt ut. Men de hade ju gjort så mycket sedan Berlinmuren föll. Och Ryssland kunde annars utnyttja läget. Historiens vingslag susade i västpolitikernas öron så det tårades i ögonen när åtta länder trots allt släpptes in i EU 2004 och två till 2007.

Ingen i Västeuropa kunde den gången drömma om att ett land som väl blivit en demokrati och rättsstat, skulle kunna gå tillbaka till auktoritärt styre. Demokrati och marknadsekonomi var ju slutmålet, historiens ände.

EU-samarbetet byggdes av liberala demokratier vars ideal deklareras stolt i EU-fördraget. Så självklara var dessa (även om västdemokratierna minsann själva inte alltid lever upp till sina mål) att det aldrig föll någon västpolitiker in att EU kunde behöva ett skydd, mekanismer för att ta itu med ett medlemsland vars politiker låter korruptionen härja, tillsätter vänligt sinnade domare eller stryper den fria pressen.

Sedan kom Viktor Orbán i Ungern. Och Lag och Rättvisa i Polen. Och likasinnade i Slovakien, Tjeckien och Bulgarien.

Tydligen kan ett land föredra auktoritärt styre framför liberal demokrati.

Så nu har vi illiberala, auktoritära ledare på EU:s toppmöten med vetorätt över alla större beslut. De bromsar tuffa klimatmål, vill inte dela på flyktingbördan och kräver stora jordbruksstöd. 

Och de kan finansiera sig med hjälp av EU-kassan. Ungern och Polen får mest pengar av alla.

Därför föll den vassa repliken om att ”vi ska väl inte upprepa ett gammalt misstag” på EU:s toppmöte förra månaden. 

Vem ska anpassa sig till vem?

Gjorde EU ett misstag efter 1989? Eller hade östländerna annars blivit instabila riskzoner med rysk medverkan? Det är värt att fundera på, för Albanien och Nordmakedonien är inte EU-fähiga länder. Men de har gjort mycket som bör belönas om någon ska vilja bli en liberal demokratisk marknadsekonomi.

De två Balkanländerna ska få sitt svar från EU i vår. Om 30 år kommer kanske svaret susa av historiens vingslag. För i botten ligger ett plågsamt vägval: 

Om illiberala ledare är vad EU-länderna väljer, även i väst, och om deras framfart inte är en historisk parentes, då kanske demokratin kräver att EU ska förändras för att passa dem - i stället för att som nu, vara rena liberaldemokratiska handboken. 

”Det går inte ihop”. Ylva Nilsson synar partiernas EU-politik.